2021 > 02

Betrakta – utan att bedöma
 
Det är minst 15 år sedan jag börja utöva denna övning i att betrakta nuet och det som hände runt mig utan lägga någon värdering eller bedömning i det. Denna övning var även tränings som ingick i min meditationskurs – Andens meditation.
 
Våra hjärnor är skapta för att leva på savannen och där kunna bedöma situationen för vår överlevnad, till exempel uppmärksamma faror eller risker. Men de flesta av oss lever idag i sådan samhällsbild så vi tvinga att notera massor hela tiden och eftersom hjärnan är inställd att bedöma för vår överlevnad så gör den även det hela tiden. Vilket är ganska tröttsamt för hjärna och en del blir helt slut efter till exempel en shoppingrunda på stan, eller efter ett arbetspass, etcetera. För en del går det så långt så de blir hjärntrötta. Själv har mest övat upp denna förmåga för att inte insupa all information som man drunknar i sammanhang som till exempel när jag rör mig i stadsmiljö och har förmågan att mer eller mindre stänga av min hjärna när den behöver vila. Så när någon frågar såg du det? Så blir ofta mitt svar nej, för jag registrerade det inte ens. Däremot när jag vandra i skogen kanske jag vill uppleva allt och se var enda lite blomma längstigen. Öppnar då upp mitt sinne till att öppna och se allt – fokus inställt på att uppleva. Jag är helt övertygad om att vi kan träna upp vårt sinne till detta och bli mer eller mindre skickliga på det. Ibland funkar det bra för mig personligen, viss dag mindre bra. That´s life. ❤️
 
Övningen går ut på att man betrakta/noterar det som händer runt en utan att lägga någon värdering eller bedömning i det. Man kan tillexempel sitta på en parkbänk och notera allt som finns och sker runt en, utan att lägga någon värdering eller bedömning i det hela. På Andens meditation fick eleverna när de gjorde övningen går runt i mitt rum och titta men de fick inte lägga någon värdering eller bedömning, typ att något var vackert, fult, etcetera. Denna övning och träning kan man göra i princip var man än befinner sig, ju mer rörelse och intryck ju större utmaning. Själv var mitt bästa övningstillfälle då jag gick på löpbandet uppe på Sats och tittade ut på Landalatorg med all dess liv och rörelse. Hur lätt det är att tankarna får iväg i åsikter och bedömningar om det mesta. Men jag måste skryta att jag med tiden blev ganska bra på att iaktta utan ha minst åsikt eller bedömning – jag noterade endast det jag såg.
 
Jag tycker egentligen inte om att varken ta foton eller bli fotad då jag ligger sjukhus, än mindre lägga ut det på Facebook. Gjorde visserligen två undantag denna gång då jag låg inne, men gjorde snapchat och la ut så det blev lite lättsammare. När man ligger på thorax så skriver de dagbok, för att man ska kunna läsa efteråt, för ofta är inte minnet med helt med när man varit i narkos eller är väldigt svårt sjuk. Så jag tänker bjuda på en bild som togs dagen innan julafton då en av sköterskorna erbjöd sig att tvätta håret på mig, så att jag på så sätt skulle få känna mig lite fräschare, hade inte kunnat duscha på ett tag eftersom de opererat in min heartmate. Under tiden passade den andra sköterskan på att ta kort som jag fick med mig när jag lämnade thorax. Uppskattade inte bilderna utan sköt dem bara tillbaka i kuvertet igen. Vill inte matas med de sämsta dagarna som många gör och blir till sin sjukdomsbild, utan jag vill se till nuet och sedermera se framåt. Jag är inte ute efter någon medömkan, vilket är den värsta energi jag vet. Däremot tycker jag fotot ger en bra indikation på hur svårt sjuk jag var och eftersom det var först när jag började återhämta mig och var piggare som jag började delge mina tankar, känslor och insikter på Facebook igen. Fotot från thorax ligger längst ner då jag inte kunde få in den i texten här. 
 
Nog för sköterskan var maskerad i sitt munskydd och visir, men kände ändå att jag ville måla över hennes ansikte. Vet inte om man uppfattar hur mycket sladdar och maskiner jag är uppkopplad till, men när jag kom ner till HIA igen och kunde röra mig mellan sängen och fåtöljen, så fick sköterskorna trassla isär alla sladdar varje kväll när jag skulle sova. Fattar inte att de kunde bli så hoptrasslade på de få metrarna som jag rörde mig.
 
Har noterat att när jag blir riktigt sjuk hamnar jag i detta tillstånd av mig själv. Varken bedömer eller värdera situationen utan bara är i den. Tror inte det beror på att jag övat på det utan att det är för mig ett naturligt tillstånd att gå in i när jag är i dessa lägen. Vet inte om det gäller alla, men det kanske är fler som varit riktigt sjuka kan känna igen sig i detta. Jag inser också hur jag lämnar över mig och har full tillit till dem som vårdar mig, som om jag för stunden inte bar på något ansvar. Det är säkerligen också en orsak till att jag kan släppa att värdera och bedöma. Släpper allt, helt enkelt kapitulerar inför tillståndet omedvetet. Vilket jag tror ger ett vilsamt läge för återhämtningen, jag spar på mina krafter till det som är allra nödvändigast för mig – att läka. Slösar dem inte på onödigt som stress oh oro. Sen är det stort plus att jag känner mig omhändertagen av något större och vet att allt kommer bli som det skall blir. Ska jag överleva så gör jag det, är det dags att lämna jordelivet är det inget jag kan påverka så att det inte ske. Ske Guds vilja heter det, men jag tror det innebär ske min vilja då vi alla är en del av den gudomliga kraften. Allt eftersom jag blir friskare kommer mitt bedömande och värderande av situationen tillbaka som en naturlig del av min personlighet. I detta läge tror jag dock att jag har stor nytta av den träning jag gjort. Som jag ser det är det inte en förnekelse av situationen. För jag är väl medveten om den och har i dessa lägen fällt många tårar, samt gråtit mig till sömns. Men jag tillåter mig inte att bli fånge i mitt eget bedömande och värderande – låter inte den ta över för att styra mig och min tillvaro. Det är JAG som styr vad jag känner och tänker, JAG är inte mina tankar. Är helt övertygad om att detta är en stor del i att jag alltid tycks återhämta mig bättre och snabbare än någon förväntar sig. När jag var på mitt första återbesök på hjärtmottagningen, så mötte jag en hjärtsköterska som jag hade ganska mycket att göra med under 2008/2009. Hon är lite små butter och sträng som en viss årgång äldre sjuksköterskor är. Lite i sin buttra ton konstaterade hon. Att ja du brukar ju återhämta dig snabbt ett sätt för henne att delge mig att hon såg min till frisknade. 2008 sa hon till mig att livet aldrig kommer bli det samma igen, vilket blev för mig livet kommer aldrig bli riktigt bra igen. Blev vansinnig och gick hem starkt besluten om att livet skulle bli bättre än förut. Så utan att hon visste det peppade hennes ord mig till att kämpa mig tillbaka. Ibland undrar jag om allt detta kämpande är värt det. För det mesta kommer jag fram till att det är det, för jag är inte klar med livet ännu och fortfarande så mycket att ge som jag ännu inte hunnit. ❤️
 
Ett ganska så intressant exempel på detta att bara vara i situationen är då jag första gången fick åka upp till thoraxintensiven för mitt hjärta hade mer eller mindre lagt av helt. Man opererade då in en pump via en ven i mitt vänstra lår. Denna pump var som en ballong inne i hjärtat. När blod strömmade in fylldes ballongen och utvidgades, när hjärtat pumpade ut blodet så tömdes ballongen. På så sätt stödde den hjärtats naturliga hjärtrytm. Denna pump innebar sängläge efter som jag inte fick böja vänster ben. Hamnade i läget då jag omedvetet slutar bedöma och värdera situationen. Samtidigt som jag är väl medveten om hur sjuk jag är, medveten om att detta kan vara slutet. Dagarna gick fort, vilket i nuet förvånar mig mycket. Då jag faktiskt bara låg och låg och låg. Men utifrån min uppfattning tog de bort pumpen efter en vecka, då hjärtat återhämtat sig så att de ansåg att det kunde pumpa på egen hand igen. När jag åkte hem fick jag journalhandlingar om vad som hänt under dessa 65 dagar på hjärtintensiven och thoraxintensiven. Då står det att jag legat två veckor i detta sängläge med denna pump inopererad innan de tog bort den. Kunde för mitt liv inte få ihop det i mitt sinne, men inser logisk att journalhandlingarna stämmer. Inser nu hur starkt jag varit i detta kapitulerande tillstånd då jag släpper all form av bedömning och värdering. Sen var dygnen väldigt lika varken det var natt eller dag. Jag låg där, personal kom och gick. Mina olika måltider var väl det som pålyste mest om vilken tid på dygnet det var.
 
Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta blogginlägg, började bara skriva om det för att jag ville det. Så det fyller väl någon funktion för mig att sätta ord på det och förhoppningsvis fyller det även någon funktion för er som tar del av mina ord.
 
Ni som följer mina inlägg märker säkerligen att jag gärna skriver utifrån dagen, utifrån nuet. Visst skulle jag kunna leva i det förgångna med det skulle i nuet bara hålla mig kvar i hur dålig jag varit. Vilket inte för mig det minsta framåt. Att oroa sig för framtiden hjälper inte ett dugg, utan att förhålla sig till nuet och göra det bästa av det som är – är det som kommer föra mig framåt och till en mer välmående tillvaro. Kan erkänna att korta stunder oroar jag mig för framtiden, men även här tillåter jag mig endast vara i den känslan en liten stund. För att sedan föra mig tillbaka till att vara i nuet och vad jag har för möjligheter just nu. Det ordnar sig alltid, för det har det alltid gjort i de snart sextio år som jag vandra på jorden. ❤️
 
Tack till dig som läste ända hit, hoppas mina ord väckte tankar och känslor hos dig utifrån var du befinner dig i livet. Kanske även blev till verktyg i din situation. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander

Läs hela inlägget »

De 65 dagar som jag låg inlagd på kardiologen/thorax krävde kraft och styrka, samtidig som det var en tid av acceptans, tålamod och skörhet. Inte alltid lätt att hålla modet uppe och hoppet levande. Under denna tid tappade jag också väldigt mycket muskelstyrka och kondition. Två veckor på thorax var i totalt sängläge och sedan var det inte många meter som jag kunde röra mig om jag inte blev från kopplad allt jag var uppkopplad till. Rörde mig mest mellan sängen och fåtöljen. Förutom när fysioterapeuten tog mig på gå-träning, första gången 80 meter, sen blev det en sträcka på 120 meter. Så sista vecka när Monika var på besök och jag bad om att få lämna avdelningen och gå till pressbyrån, så det var en lång promenad utifrån mitt perspektiv som jag själv var osäker på om jag skulle klara. Men förnöjd återvände jag till avdelning på egna ben. Även om jag behövt vila då och då så hade jag klarat det. ❤️
 
Inför min hemgång läste jag informationsbladet om att leva med en Heartmate, vilket uppmanar en att försöka leva så vanligt som möjligt. Försöka vara aktiv och utföra så mycket vardagssysslor som möjligt såsom diska, städa, laga mat, tvätta, etcetera. Att detta var ett bra sätt att lära kroppen samverka med pumpen, och ett bra sätt att återhämta sig fysiskt. Även om jag uppskattade denna rekommendation, undrade jag lite hur jag skulle orka det eller rättare sagt hur trött jag skulle bli av det. För många gånger orkar jag i stunden men blir trött efteråt. 
 
Fick väl mer eller mindre likartade rekommendationer från läkare, sjuksköterskor till fysioterapeuten. Det enda var att jag inte skulle lyfta eller bära tungt förrän i mitt en februari, för först då är mitt bröst helt läkt. Fysioterapeut sa att bli andfådd gör inget, men det får inte göra ont (med syfte till bröstbenet när det handlade om ont).
 
Men de första dagarna hemma var inte alls samstämmigt med informationsbladet, blev fort trött och behövde vila. Delvis var det en stor omställning säkert att komma hem, även om både Monika och jag efter ett dygn inte kunde fatta att jag varit bort i 65 dygn utan som det var några dagar sen. Minns 2008 när jag kom hem efter min tid på kardiologen hur jag orkade vara uppe typ 2 timmar och sedan var det dags att vila. Så var de första dagarna även denna gång, men de sista tre dagarna har varit helt annorlunda. Jag har känt en annan ork och sett hur min kapacitet blir bättre och bättre för varje dag. Vilket är en viktig del i min återhämtning, så jag är väldigt glad och tacksam över denna återerövring av min vardag och dess sysslor. Blir full i skratt nu för jag minns känslan när jag 2008 för första gången orkat ta hand om disken hur euforisk lycklig jag var – att man bara kan bli så lycklig av att kunnat diska. Men det var en sådan revansch som jag tror ingen kan förstå som inte varit i det läget att inte kunna, inte orka. Plötsligt blir att återerövra förmågan att utföra vardagssysslor en slag seger, där man sätter sig själv på segerpallen rent känslomässigt och med detta stärks ens tilltror till sig själv och självkänslan växer. ❤️
 
Minns i denna stund kärleksfullt min lilla mamma som somnade in i augusti 2020. 2006 fick hon en stroke och mycket av hennes minne slogs ut, så hon fick lära sig mycket på nytt som egentligen fanns lagrat i hennes hjärna. Jag tränade henne mycket, bland annat ältade jag alfabetet med henne och envist tragglade hon på med det på egen hand. Jag bad henne ta fram en gryta när vi skulle laga mat och hon gick till besticklåda för att hitta en. Men med tiden och hennes enorma envishet så återerövrade hon mer och mer vad hon glömt att hon kunde. Hon kunde ringa helt överlycklig för hon kommit på hur man bakar en sockerkaka, rabblade receptet för mig flera gånger och sedan gjort det ihop med den hemtjänst hon hade då. Men med tiden bakade hon många sockerkakor på egen hand. När hon väl återerövrat något så fanns kunskapen kvar där och med det växte hennes tilltro till sig själv och sedermera även hennes självkänsla. Ju mer hon återerövrade ju lättare gick det att minnas mer som hon egentligen kunde. Hon behövde egentligen bara återerövra minnet av det hon redan kunde. ❤️
 
Idag var jag på mitt första återbesök hos hjärtsjuksköterskan för att ta lite prover och se hur det gick för mig. Hade kontakt även med denna sköterska då jag kom hem 2008 efter min tid på kardiologen, en gång sa hon till mig att liv aldrig kommer bli som det varit. Jag blev helt vansinnigt arg och på vägen hem bestämde jag mig för att det skulle det bli fast ännu bättre. Jag är oerhört tacksam för mitt sjukdomsförlopp 2008, för livet blev bättre och fick en annan form av livskvalitet. En upplevelse och erfarenhet jag inte vill var utan. Är helt övertygade om att jag i framtiden kommer känna detsamma för processen jag är i nu. Helt övertygade om att den kommer ge mig en ännu bättre livskvalitet och förfina min förmåga att ta vara på livet – helt enkelt leva mer levande. När vi var klara med proverna och samtalet, tittade hon finurligt på mig och med en annan form av ödmjukhet än jag kan minnas fanns där 2008. Sen sa hon ”Jag minns att du återhämtade dig mirakulöst snabbt sist och ser att det gör du även denna gång”. Hennes ord gladde mig stort och fyllde mig med sådan optimism inför min kommande återhämtning. Framförallt eftersom de kom från henne som jag minns som ganska barsk, rakt på sak och ganska tuff i sin ton. Vet att hon aldrig skulle sagt det om hon inte menade det, vilket är det sköna med människor som är rakt på sak.
 
Visst blir jag fortfarande trött och har behov av att vila på dagen, men att erövra min vardag och försöka vara aktiv är ju den ordination jag fått för komma vidare i min återhämtning. Så de sista dagarna har känts väldigt goa och får mig att förhoppningsfullt på framtiden. Känner även hur jag rent fysisk blivit starkare dessa dagar, så det är inte endast min ork som blivit bättre.
 
Sen angående det med att vila, så handlar för mig vila inte bara att ligga på sängen eller att sov utan lika viktigt är att kunna vila i sig själv. Alltså kunna vara lugn i sig själv varken man är vaken eller sover. Tror jag var ganska bra på det innan jag blev sjuk, men känner efter dessa 65 dygn på Sahlgrenska så är jag ännu bättre på det. Att kunna uppleva lugnet, stillheten inom sig själv är viktigare än slappa på sängen en stund - att kunna vila sig i själv är för mig A och O i min återhämtning. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander
 
 
 
 

Läs hela inlägget »

Vackert till praktiskt till en annan form av skönhet. ❤️
 
Jag insåg i förrgår när jag bad min tacksamhetsbön att jag varit fylld med separationsångest till det vackra under dag, att det var den känslan som fått mig att känna skör och gråtfärdig. För jag känner inte separationsångest till föremål, men till hur vackert allt blir i denna lägenhet som jag fått äran att njuta av i över 12 år. Lägenheten i sig är otroligt vacker med sina djupa fönster, den otroligt smakfulla öppna spisen och all välvårdad struktur. Det vilar en vacker harmoni och balans rent energimässigt i denna bostad, kanske beror det på platsen huset är byggt på, för här låg innan huset byggdes Landala kapell var av namnet Kapellplatsen. Alla föremål framhävs och bli vackrare här som det kom till sin rätta mer i denna miljö än där de tidigare stått. Jag kan ta ett exempel, har aldrig tyckt att fotogenlampan som stod kvar i min farmors hus som vi förra sommaren ärvde efter att vår barnlöse farbror bott där fram till sin död och vi ärvde honom. Men helt plötsligt ville jag bara ha den och när jag ställde den i ett av våra stora djupa fönster så blev den en av de vackraste fotogenlampor jag sett. Den vackra bostad framhävde dess skönhet och jag njuter varje gång som mina ögon faller på den. Känner inte separationsångest till lampan, vet att min systerdotter vill ha den och jag känner glädje över att den stannar i familjen, men jag känner separationsångest till den vackra energi som strålar från den. Har placerat den i vårt nya boende via mina inre bilder, men den kommer inte till sin rätta där. Har placerat den i min fina lokal via mina inre bilder men den kommer inte till sin rätta där. Så därför är det bättre att min systerdotter får njut av den och hos henne ser jag att den får en placering som låter den visa sig från sin vackraste sida. Så tack igen för att jag fått bo i detta vackra, har tackat varje dag genom åren när jag kommer hem att jag får bo här. ❤️
 
Ser att vårt nästa boende har en annan funktion, såg ju i min dröm hur vi praktiskt hade möblerat klart lägenheten. För i drömmen handlade det om att få till allt på ett praktiskt sätt, att finna praktiska placeringar av Labans och Yumas saker var i drömmen en symbolik för detta. För det nya boendet är en helt annan typ av boende, modernare och funktionellare. Det var ju också alla praktiska detaljer runt boendet som fick oss att tacka ja till den på direkten. Inser att i det skedet vi är i livet handlar det om att få till en tillvaro som är mer praktisk, men den kommer aldrig kunna bli vackert på detta sätt som vår nuvarande lägenhet. Däremot tillkommer det en annan form av skönhet med det nya boendet. En uteplats omgiven av en trädgård som gränsar till ett magiskt naturreservat. Så i mina ögon byter vi ut det vackra till det praktisk och med dess omgivande skönhet. Känner tacksamhet till det som varit och känner förväntan att få kliva in i det nya. ❤️
 
Allt har sin tid sägs det och just nu känns dessa ord så rätt och självklara. För som jag skrev i förrgår så tror jag vi är många som medvetet eller omedvetet längtar och dras mot livets enkelhet där vi kan känna oss mer levande.
 
Även om jag älskar att arbeta och älskar mitt arbete, så vill jag att mina intentioner ska vara att jag gör det för att jag älskar det – inte för att jag måste ha in si eller så mycket med pengar för att få det att gå ihop. Med vårt nya boende kommer vi dra ner våra omkostnader radikalt. Ingen kamp, bara vara i det jag älskar och lever för att jag får möjligheten att arbeta med. ❤️
 
När jag blir bättre så kommer jag kunna promenera till arbetet, vilket i sig är en form av frihet. Vilket jag kunde till vår förra lokal på Majorsgatan så jag är väl medveten om hur underbar denna frihet är.
 
Vi har en uteplats utanför vårt kök där vi soliga dagar kan slå oss ner och bara vara. Jag älskar ju att hålla på med blommor och här kommer jag kunna skapa skönhet tillsammans med det levande väsen som växter är. Vi har en egen del av trädgården där vi kan påta i jorden och odla. För Laban och Yuma kommer det bli en ren njutning att ha en trädgård att vistas i, kunna springa av sig och bli fysiskt trötta.
 
Fram till jag var 11 år bodde vi i ett lite samhälle som heter Bodafors, tror det var hundra meter typ till närmsta skog från där vi bodde. När vi sedan flytta till Hovslätt där jag bodde fram till jag flyttade till Göteborg, så låg huset vid ett naturreservat. Så mycket av min barndom och dess lekar utspelade sig i skogsmiljö. När jag sedan som 18 åring flyttade till Göteborg så blev jag en riktig stadsmänniska och älskade att bo centralt. Jag hade däremot alltid tillgång till att åka hem till mamma och pappa, påta i jorden och bege mig i skogen framtill mamma flyttade från huset 2007. Monika och jag tittade på ett hus mitt ute i skogen för ett antal år sedan, men jag fick panik och ville inte lämna Göteborg. Jag nästan kysst gatstenen när jag kom hem. Monika har haft en önskan att flytta länge men själv har känt aldrig i livet att jag lämnar detta. Men i detta skede känns det helt rätt, att få tillgång till en trädgård och att kunna vandra rakt ut i skogen – kanske bara för att slå sig ner vid ett träd och insupa dess kraft och energi. Älskar att vandra runt i skogen själv i tystnad vilket inte är så lätt att få till i nuet. Vilket kommer bli enkelt i vår nya tillvaro, för mig en meditativstund av kontemplation och återhämtning.
 
Vi har hela tiden sagt om de inte stoppar bygget av Västlänken så kommer vi flytta. Även om bygget fortskrider och jag fasas över hur min älskade stad söndras så har jag inte känt mig redo att lämna den – utan mer känt mig uppgiven. Vi hör hur de spränger, trots att de ännu inte kommit nära vårt hus men med tiden kommer de spränga under vårt hus. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket om detta ljud som sprängningarna innebär, men jag bryr mig om att mina skattepengar går till detta vansinnesbygge. Pengar som definitivt kunde kommit till nytta till viktigare saker, såsom sjukvården, äldreomsorg, skola, etcetera. Med flytten hamnar vi i Mölndals kommun och kommer med det inte betala kommunalskatt i Göteborg längre. Med andra ord kommer vi inte längre sponsra vansinnesbygget Västlänken. Hoppas dock fortfarande på att detta bygge kommer att stoppas och att stadenens sår får läka från dess förödelse. För jag vill inte att min älskade stads och dess skönhet skall förstöras. För Göteborg kommer alltid vara en del av mig och ha en stor plats i mitt hjärta. Här har jag levt den största delen av mitt, upptäcklivet insupit livskunskap. Mycket som hänt här har format mig till den jag är idag, en resa som varit på gott och ont såsom livsresor är. Så ett kärleksfullt tack till Göteborg för allt du under dessa år givit mig.
 
Skrev i mitt förra blogginlägg att jag gärna som pensioner skulle leva på Sri Lanka med dess enkelhet. Kanske är detta ett steg emot att det göra det möjligt. Vi kommer inte ha så stora fast utgifter som tickar på som i nuet. Vilket troligtvis kommer göra det möjligt att tillbringa längre perioder på Sri Lanka än i nuet. Ha någon kurs där, ordna andligaresor som jag redan gör och leva spartanskt i sol och värmer hela vinterhalvåret. Drömma kan jag ju alltid och för mig är att drömma karta och kompass till framtiden. Kan jag dröm det så kan det också manifesteras i den så kallade verkligheten.
 
Har ända sidan högstadiet varit intresserad av buddism och tycker om mycket inom dess visdom. Fick dessa rader av en klient idag. Less clinging, more free – Buddha
Buddhism handlar om frigörelse från saker och det som binder oss vid begär – endast när vi släpper är vi fria. Det har inte heller blivit av att jag tagit mig an att läsa Björn Natthiko Lindeblads bok ”Jag kan ha fel”, utan den har blivit liggandes här. I slutet av min tid på kardiologen mäktade min hjärna med att koncentrera sig så mycket så jag fick ihop att kunna läsa och ta in. Är fortfarande mitt upp i att ta del av Björns resa till att bli skogsmunk och den visdom han givmilt och med en stor dos humor delar med sig av. Han gav bland annat bort allt han ägde och frigjorde sig inför sin resa. Förstår nu varför boken låg och väntade på att bli läst till nu. För mycket av erfarenheterna och visdomen hjälper mig och ger mig aha-upplevelser i nuet och dess skede. Ser också stora likheter i våra olika resor trots att vi valt olika vägar att göra den, så har vi kommit fram till väldigt många likartade slutsatser.
 
Jo, jag är redo att lämna det vackra för det praktiska och dess omgärdande skönhet som kommer ge balans och harmoni. Hade bara lite separationsångest från det vackra och kanske fortfarande har. Men känner i nuet mer tacksamhet av kärlek till det som varit och vad det har gett mig. ❤️
 
Sen tillkommer det ju allt bra som detta kommer ge Monika, men jag delger inte det i min blogg då jag berättar utifrån mig och mina känslor. För visst gör jag detta till en viss del för henne, vilket för mig är en handling av vardaglig kärlek. Tror inte på de stora orden utan vad jag gör och påvisar är det stora i det lilla. Men bäst att tillägga att jag inte skulle ha gjort det om det vore att gå emot mig själv och min känsla. Har ju som sagt tidigare genom åren sagt nej, då jag inte var redo för denna förändring.
 
Skulle nog kunna skriva en bok om detta och kanske blir denna process en bok i framtiden. Min process 2008/2009 då jag fick Dilaterad kardiomyopati finns med i ett flertal av mina böcker och andras. Så vi får väl se vart det bär hän med denna process.
 
Namasté
Hasse Nyander

 

Läs hela inlägget »

En länk till min gamla blogg. http://hassenyander.blogg.se/

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Carina Karlsson » Betrakta – utan att bedöma:  ”19 feb. Tack för dina ord. Du skriver så levande. Lätt att läsa, ta in, förstå o..”

  • Dariusz Uhrberg » Betrakta – utan att bedöma:  ”Tack du delar det som smärtar som är jobbig med orosmoment Mm Det livet utmanin..”

  • Siv Åhfelt » Betrakta – utan att bedöma:  ”Blev helt tagen av din berättelse kan bara säga tack Hasse!! Hoppas vi kan ses s..”

  • Dagmar Jonsson » Betrakta – utan att bedöma:  ” Wow, tack Hasse! Din berättelse sätter ord på olika situationer i mitt liv so..”

  • Anne Lundqvist » Att vila i sig själv:  ”Så skönt att du har fått komma hem. Tack för dina tänkvärda ord ”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

-