Jag vet inte om jag kommer kunna klä detta i ord som jag vill delge er, men jag skall göra ett försök. Kanske också lite rädd att verka förmäten, men rädslor ska man ju gå emot enligt mig. För mina egna rädslor är ju det enda som skapar hinder i min tillvaro och utveckling.
 
2008 när jag blev svårt hjärtsjuk hamnade jag inte på Sahlgrenska för att dö utan för att leva mer levande. Det var en tydlig process som jag bloggade öppet om och som inspirerade både mig själv och andra till att leva levande – inte bara leva sig igenom dagarna som passerade förbi. Denna gång hamnade jag inte heller på Sahlgrenska för att dö utan som jag upplever fanns det två processer som jag genom gick och fortfarande genomgår.
 
Den ena handlade verkligen om min egen process även om jag vet att det jag skrivit och bloggat om har inspirerat många andra. Processen om att lära mig släppa taget om det som fyllt sin funktion för att kunna komma vidare i tillvaron. För mig en självklarhet rent teoretiskt men inte alls lika enkelt rent emotionellt. Inser så här i efterhand att denna process påbörjades redan förra våren/sommaren. Delvis blev jag i och med covid 19 tvungen att släppa taget om många inbokade jobb. Vilket var svårt och smärtsamt både känslomässigt och ekonomiskt. Det ledde mig dock till att få möjligheten till att arbeta på hospice som jag haft en önskan om i över 15 år. En fantastisk miljö att få verka i och där det också handlade om att släppa taget i så väl smått som stort. En för mig mycket givande och lärorik tid som med alla säkerhet påverkade mig mer än jag då anade. En dag på hospicet ringde min syster och delgav mig att mamma somnat in, då var det inte så svårt att släppa taget. Hade känt länge att jag var redo att låta henne gå, men sedan i efterhand har jag allteftersom fått emotionellt/tankemässigt jobba med att acceptera att hon inte fanns fysisk med oss längre. Även om jag hade en starkare och medvetnare kontakt med henne än när hon fysiskt levde. ❤️
 
Sommaren 2020  var en för mig fantastisk sommar, kände mig så levande och frisk som om livet var fyllt med livslust och livskvalitet – livet lekte. Kände samtidigt ett stort behov av att börja göra mig av med saker som jag samlat på genom livet. De hade helt enkelt fyllt sin funktion, framför allt fanns de i sådana mängder så mycket av det användes aldrig och en hel del låg till och med nerpackat i källarförrådet. Så jag började lägga ut på tradera och kände en sådan lättnad och befrielse av att bli fri från dessa föremål som om de tyngt mig – som jag burit på en energi som frigavs från mig för varje sak som försvann.
 
När jag sedan i november hamnade på Sahlgrenska för att jag hade sådana biverkningar av mediciner, hade flimmer och hjärtsvikt så var jag redo att släppa taget om allt. Bad att få bli hemtagen för nu räckte det för mig del, efter haft en del hjärtproblematik under hösten. Dock fick jag ett starkt nej som jag fått andra gånger som jag bett dem ta hem mig. Min mamma kom till mig och förklarade att nu var jag tvungen att vara stark och delgav en del orsaker till att jag var tvungen att vara kvar. Vilket upprörde mig i stunden för jag vill ju bara släppa taget och gå hem. Tänker inte gå in på de detaljerna för det skulle vara att släppa in er innanför min integritet. Vilket jag alltid är väldigt mån om att inte göra, även om jag kan vara väldigt utlämnade. I väntan på att min säng skulle bli ledig så satt jag och tittade in i det dagrum jag tillbringat så många timmar 2008. Mindes den tiden vilket fick mig att landa i att acceptera att jag skulle vara kvar. För tiden 2008 är en tid som jag i efterhand är mycket tacksam över att få vara i – en process som ledde till mycket gott. ❤️
 
Tänker inte gå in på förloppet 2020/2021 vilket jag var på väg att göra, men då blir det en hel bok i stället för ett blogginlägg. Men mycket på denna resa handlade om att släppa taget, släppa kontrollen och bara vara i nuet. Min värld krymptes från att tidvis vara sängbunden till att röra mig mellan sängen och fåtöljen. Allt som jag ägde i denna stund var det som fanns inom räck håll. Viktigaste ägodelarna var min dator och mobil för det var den enda kontakt jag hade med omvärlden.
 
Denna process gjorde mig redo att släppa taget om sådant som jag älskat i så många år, redo att låta något annat ta form – låta ett nytt tidevarv manifestera sig. Tänker inte heller gå in på dessa förändringar som processen ledde till. För då blir det återigen manuset till en bok.
 
Fick också starkt till mig att process handlade om att dela med mig och att jag hade mycket att ge innan det var dags för mig att få komma hem. Så jag undrade när detta som jag skulle dela med mig av skulle komma och hur det skulle gå till. Så insåg jag att jag var redan där genom all respons som jag började få om mina inlägg på Facebook och blogginlägg. Insåg hur mycket detta jag delgav hade att ge till andra. Tror vi människor ofta väntar på att den där kunskapen/insikten skall komma till oss så vi kan vara redo för nästa skede. Fast egentligen är vi redan där och har redan den kunskap/insikt som vi behöver. Handlar mer om att bara ge oss hän och förlita oss på processen. ❤️
 
Är helt övertygad om att en gång i framtiden kommer detta leda till en bok, men just nu är jag i processen för att inspirera, stödja, ge hopp till andra samt göra mig redo för att kunna skriva den där boken. Men min process nu består också mycket i att manifestera förändring i min tillvaro. Vilket jag är mitt upp i att göra, vet dock inte helt vart det hela leder till i slutändan. Men med tiden kanske det leder till att göra mig redo att lämna Sverige periodvis, för att pensionera mig på Sri Lanka vore ju som en dröm gick i uppfyllelse.
 
Innan jag avslutar vill jag också delge att denna tidsperiod ger mig möjlighet till att ägna mig åt sådant som jag inte alltid prioriterar tid till fast jag önskar det. Så hur hemsk eller eländig en process än är så har den något gott att ge. Är nu tacksam att jag lever och att det inte var dags för mig att lämna in för att resa hem. För som jag skrivit förut så är livet en resa mellan födelsen och döden. Det är upp till oss vad vi gör med denna resa. För alla möjligheter finns där endast våra egna rädslor hindrar oss.

Så njut av förändringens vindar och låt dig svepas med i dem. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander  

Läs hela inlägget »

Betrakta – utan att bedöma
 
Det är minst 15 år sedan jag börja utöva denna övning i att betrakta nuet och det som hände runt mig utan lägga någon värdering eller bedömning i det. Denna övning var även tränings som ingick i min meditationskurs – Andens meditation.
 
Våra hjärnor är skapta för att leva på savannen och där kunna bedöma situationen för vår överlevnad, till exempel uppmärksamma faror eller risker. Men de flesta av oss lever idag i sådan samhällsbild så vi tvinga att notera massor hela tiden och eftersom hjärnan är inställd att bedöma för vår överlevnad så gör den även det hela tiden. Vilket är ganska tröttsamt för hjärna och en del blir helt slut efter till exempel en shoppingrunda på stan, eller efter ett arbetspass, etcetera. För en del går det så långt så de blir hjärntrötta. Själv har mest övat upp denna förmåga för att inte insupa all information som man drunknar i sammanhang som till exempel när jag rör mig i stadsmiljö och har förmågan att mer eller mindre stänga av min hjärna när den behöver vila. Så när någon frågar såg du det? Så blir ofta mitt svar nej, för jag registrerade det inte ens. Däremot när jag vandra i skogen kanske jag vill uppleva allt och se var enda lite blomma längstigen. Öppnar då upp mitt sinne till att öppna och se allt – fokus inställt på att uppleva. Jag är helt övertygad om att vi kan träna upp vårt sinne till detta och bli mer eller mindre skickliga på det. Ibland funkar det bra för mig personligen, viss dag mindre bra. That´s life. ❤️
 
Övningen går ut på att man betrakta/noterar det som händer runt en utan att lägga någon värdering eller bedömning i det. Man kan tillexempel sitta på en parkbänk och notera allt som finns och sker runt en, utan att lägga någon värdering eller bedömning i det hela. På Andens meditation fick eleverna när de gjorde övningen går runt i mitt rum och titta men de fick inte lägga någon värdering eller bedömning, typ att något var vackert, fult, etcetera. Denna övning och träning kan man göra i princip var man än befinner sig, ju mer rörelse och intryck ju större utmaning. Själv var mitt bästa övningstillfälle då jag gick på löpbandet uppe på Sats och tittade ut på Landalatorg med all dess liv och rörelse. Hur lätt det är att tankarna får iväg i åsikter och bedömningar om det mesta. Men jag måste skryta att jag med tiden blev ganska bra på att iaktta utan ha minst åsikt eller bedömning – jag noterade endast det jag såg.
 
Jag tycker egentligen inte om att varken ta foton eller bli fotad då jag ligger sjukhus, än mindre lägga ut det på Facebook. Gjorde visserligen två undantag denna gång då jag låg inne, men gjorde snapchat och la ut så det blev lite lättsammare. När man ligger på thorax så skriver de dagbok, för att man ska kunna läsa efteråt, för ofta är inte minnet med helt med när man varit i narkos eller är väldigt svårt sjuk. Så jag tänker bjuda på en bild som togs dagen innan julafton då en av sköterskorna erbjöd sig att tvätta håret på mig, så att jag på så sätt skulle få känna mig lite fräschare, hade inte kunnat duscha på ett tag eftersom de opererat in min heartmate. Under tiden passade den andra sköterskan på att ta kort som jag fick med mig när jag lämnade thorax. Uppskattade inte bilderna utan sköt dem bara tillbaka i kuvertet igen. Vill inte matas med de sämsta dagarna som många gör och blir till sin sjukdomsbild, utan jag vill se till nuet och sedermera se framåt. Jag är inte ute efter någon medömkan, vilket är den värsta energi jag vet. Däremot tycker jag fotot ger en bra indikation på hur svårt sjuk jag var och eftersom det var först när jag började återhämta mig och var piggare som jag började delge mina tankar, känslor och insikter på Facebook igen. Fotot från thorax ligger längst ner då jag inte kunde få in den i texten här. 
 
Nog för sköterskan var maskerad i sitt munskydd och visir, men kände ändå att jag ville måla över hennes ansikte. Vet inte om man uppfattar hur mycket sladdar och maskiner jag är uppkopplad till, men när jag kom ner till HIA igen och kunde röra mig mellan sängen och fåtöljen, så fick sköterskorna trassla isär alla sladdar varje kväll när jag skulle sova. Fattar inte att de kunde bli så hoptrasslade på de få metrarna som jag rörde mig.
 
Har noterat att när jag blir riktigt sjuk hamnar jag i detta tillstånd av mig själv. Varken bedömer eller värdera situationen utan bara är i den. Tror inte det beror på att jag övat på det utan att det är för mig ett naturligt tillstånd att gå in i när jag är i dessa lägen. Vet inte om det gäller alla, men det kanske är fler som varit riktigt sjuka kan känna igen sig i detta. Jag inser också hur jag lämnar över mig och har full tillit till dem som vårdar mig, som om jag för stunden inte bar på något ansvar. Det är säkerligen också en orsak till att jag kan släppa att värdera och bedöma. Släpper allt, helt enkelt kapitulerar inför tillståndet omedvetet. Vilket jag tror ger ett vilsamt läge för återhämtningen, jag spar på mina krafter till det som är allra nödvändigast för mig – att läka. Slösar dem inte på onödigt som stress oh oro. Sen är det stort plus att jag känner mig omhändertagen av något större och vet att allt kommer bli som det skall blir. Ska jag överleva så gör jag det, är det dags att lämna jordelivet är det inget jag kan påverka så att det inte ske. Ske Guds vilja heter det, men jag tror det innebär ske min vilja då vi alla är en del av den gudomliga kraften. Allt eftersom jag blir friskare kommer mitt bedömande och värderande av situationen tillbaka som en naturlig del av min personlighet. I detta läge tror jag dock att jag har stor nytta av den träning jag gjort. Som jag ser det är det inte en förnekelse av situationen. För jag är väl medveten om den och har i dessa lägen fällt många tårar, samt gråtit mig till sömns. Men jag tillåter mig inte att bli fånge i mitt eget bedömande och värderande – låter inte den ta över för att styra mig och min tillvaro. Det är JAG som styr vad jag känner och tänker, JAG är inte mina tankar. Är helt övertygad om att detta är en stor del i att jag alltid tycks återhämta mig bättre och snabbare än någon förväntar sig. När jag var på mitt första återbesök på hjärtmottagningen, så mötte jag en hjärtsköterska som jag hade ganska mycket att göra med under 2008/2009. Hon är lite små butter och sträng som en viss årgång äldre sjuksköterskor är. Lite i sin buttra ton konstaterade hon. Att ja du brukar ju återhämta dig snabbt ett sätt för henne att delge mig att hon såg min till frisknade. 2008 sa hon till mig att livet aldrig kommer bli det samma igen, vilket blev för mig livet kommer aldrig bli riktigt bra igen. Blev vansinnig och gick hem starkt besluten om att livet skulle bli bättre än förut. Så utan att hon visste det peppade hennes ord mig till att kämpa mig tillbaka. Ibland undrar jag om allt detta kämpande är värt det. För det mesta kommer jag fram till att det är det, för jag är inte klar med livet ännu och fortfarande så mycket att ge som jag ännu inte hunnit. ❤️
 
Ett ganska så intressant exempel på detta att bara vara i situationen är då jag första gången fick åka upp till thoraxintensiven för mitt hjärta hade mer eller mindre lagt av helt. Man opererade då in en pump via en ven i mitt vänstra lår. Denna pump var som en ballong inne i hjärtat. När blod strömmade in fylldes ballongen och utvidgades, när hjärtat pumpade ut blodet så tömdes ballongen. På så sätt stödde den hjärtats naturliga hjärtrytm. Denna pump innebar sängläge efter som jag inte fick böja vänster ben. Hamnade i läget då jag omedvetet slutar bedöma och värdera situationen. Samtidigt som jag är väl medveten om hur sjuk jag är, medveten om att detta kan vara slutet. Dagarna gick fort, vilket i nuet förvånar mig mycket. Då jag faktiskt bara låg och låg och låg. Men utifrån min uppfattning tog de bort pumpen efter en vecka, då hjärtat återhämtat sig så att de ansåg att det kunde pumpa på egen hand igen. När jag åkte hem fick jag journalhandlingar om vad som hänt under dessa 65 dagar på hjärtintensiven och thoraxintensiven. Då står det att jag legat två veckor i detta sängläge med denna pump inopererad innan de tog bort den. Kunde för mitt liv inte få ihop det i mitt sinne, men inser logisk att journalhandlingarna stämmer. Inser nu hur starkt jag varit i detta kapitulerande tillstånd då jag släpper all form av bedömning och värdering. Sen var dygnen väldigt lika varken det var natt eller dag. Jag låg där, personal kom och gick. Mina olika måltider var väl det som pålyste mest om vilken tid på dygnet det var.
 
Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta blogginlägg, började bara skriva om det för att jag ville det. Så det fyller väl någon funktion för mig att sätta ord på det och förhoppningsvis fyller det även någon funktion för er som tar del av mina ord.
 
Ni som följer mina inlägg märker säkerligen att jag gärna skriver utifrån dagen, utifrån nuet. Visst skulle jag kunna leva i det förgångna med det skulle i nuet bara hålla mig kvar i hur dålig jag varit. Vilket inte för mig det minsta framåt. Att oroa sig för framtiden hjälper inte ett dugg, utan att förhålla sig till nuet och göra det bästa av det som är – är det som kommer föra mig framåt och till en mer välmående tillvaro. Kan erkänna att korta stunder oroar jag mig för framtiden, men även här tillåter jag mig endast vara i den känslan en liten stund. För att sedan föra mig tillbaka till att vara i nuet och vad jag har för möjligheter just nu. Det ordnar sig alltid, för det har det alltid gjort i de snart sextio år som jag vandra på jorden. ❤️
 
Tack till dig som läste ända hit, hoppas mina ord väckte tankar och känslor hos dig utifrån var du befinner dig i livet. Kanske även blev till verktyg i din situation. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander

Läs hela inlägget »

De 65 dagar som jag låg inlagd på kardiologen/thorax krävde kraft och styrka, samtidig som det var en tid av acceptans, tålamod och skörhet. Inte alltid lätt att hålla modet uppe och hoppet levande. Under denna tid tappade jag också väldigt mycket muskelstyrka och kondition. Två veckor på thorax var i totalt sängläge och sedan var det inte många meter som jag kunde röra mig om jag inte blev från kopplad allt jag var uppkopplad till. Rörde mig mest mellan sängen och fåtöljen. Förutom när fysioterapeuten tog mig på gå-träning, första gången 80 meter, sen blev det en sträcka på 120 meter. Så sista vecka när Monika var på besök och jag bad om att få lämna avdelningen och gå till pressbyrån, så det var en lång promenad utifrån mitt perspektiv som jag själv var osäker på om jag skulle klara. Men förnöjd återvände jag till avdelning på egna ben. Även om jag behövt vila då och då så hade jag klarat det. ❤️
 
Inför min hemgång läste jag informationsbladet om att leva med en Heartmate, vilket uppmanar en att försöka leva så vanligt som möjligt. Försöka vara aktiv och utföra så mycket vardagssysslor som möjligt såsom diska, städa, laga mat, tvätta, etcetera. Att detta var ett bra sätt att lära kroppen samverka med pumpen, och ett bra sätt att återhämta sig fysiskt. Även om jag uppskattade denna rekommendation, undrade jag lite hur jag skulle orka det eller rättare sagt hur trött jag skulle bli av det. För många gånger orkar jag i stunden men blir trött efteråt. 
 
Fick väl mer eller mindre likartade rekommendationer från läkare, sjuksköterskor till fysioterapeuten. Det enda var att jag inte skulle lyfta eller bära tungt förrän i mitt en februari, för först då är mitt bröst helt läkt. Fysioterapeut sa att bli andfådd gör inget, men det får inte göra ont (med syfte till bröstbenet när det handlade om ont).
 
Men de första dagarna hemma var inte alls samstämmigt med informationsbladet, blev fort trött och behövde vila. Delvis var det en stor omställning säkert att komma hem, även om både Monika och jag efter ett dygn inte kunde fatta att jag varit bort i 65 dygn utan som det var några dagar sen. Minns 2008 när jag kom hem efter min tid på kardiologen hur jag orkade vara uppe typ 2 timmar och sedan var det dags att vila. Så var de första dagarna även denna gång, men de sista tre dagarna har varit helt annorlunda. Jag har känt en annan ork och sett hur min kapacitet blir bättre och bättre för varje dag. Vilket är en viktig del i min återhämtning, så jag är väldigt glad och tacksam över denna återerövring av min vardag och dess sysslor. Blir full i skratt nu för jag minns känslan när jag 2008 för första gången orkat ta hand om disken hur euforisk lycklig jag var – att man bara kan bli så lycklig av att kunnat diska. Men det var en sådan revansch som jag tror ingen kan förstå som inte varit i det läget att inte kunna, inte orka. Plötsligt blir att återerövra förmågan att utföra vardagssysslor en slag seger, där man sätter sig själv på segerpallen rent känslomässigt och med detta stärks ens tilltror till sig själv och självkänslan växer. ❤️
 
Minns i denna stund kärleksfullt min lilla mamma som somnade in i augusti 2020. 2006 fick hon en stroke och mycket av hennes minne slogs ut, så hon fick lära sig mycket på nytt som egentligen fanns lagrat i hennes hjärna. Jag tränade henne mycket, bland annat ältade jag alfabetet med henne och envist tragglade hon på med det på egen hand. Jag bad henne ta fram en gryta när vi skulle laga mat och hon gick till besticklåda för att hitta en. Men med tiden och hennes enorma envishet så återerövrade hon mer och mer vad hon glömt att hon kunde. Hon kunde ringa helt överlycklig för hon kommit på hur man bakar en sockerkaka, rabblade receptet för mig flera gånger och sedan gjort det ihop med den hemtjänst hon hade då. Men med tiden bakade hon många sockerkakor på egen hand. När hon väl återerövrat något så fanns kunskapen kvar där och med det växte hennes tilltro till sig själv och sedermera även hennes självkänsla. Ju mer hon återerövrade ju lättare gick det att minnas mer som hon egentligen kunde. Hon behövde egentligen bara återerövra minnet av det hon redan kunde. ❤️
 
Idag var jag på mitt första återbesök hos hjärtsjuksköterskan för att ta lite prover och se hur det gick för mig. Hade kontakt även med denna sköterska då jag kom hem 2008 efter min tid på kardiologen, en gång sa hon till mig att liv aldrig kommer bli som det varit. Jag blev helt vansinnigt arg och på vägen hem bestämde jag mig för att det skulle det bli fast ännu bättre. Jag är oerhört tacksam för mitt sjukdomsförlopp 2008, för livet blev bättre och fick en annan form av livskvalitet. En upplevelse och erfarenhet jag inte vill var utan. Är helt övertygade om att jag i framtiden kommer känna detsamma för processen jag är i nu. Helt övertygade om att den kommer ge mig en ännu bättre livskvalitet och förfina min förmåga att ta vara på livet – helt enkelt leva mer levande. När vi var klara med proverna och samtalet, tittade hon finurligt på mig och med en annan form av ödmjukhet än jag kan minnas fanns där 2008. Sen sa hon ”Jag minns att du återhämtade dig mirakulöst snabbt sist och ser att det gör du även denna gång”. Hennes ord gladde mig stort och fyllde mig med sådan optimism inför min kommande återhämtning. Framförallt eftersom de kom från henne som jag minns som ganska barsk, rakt på sak och ganska tuff i sin ton. Vet att hon aldrig skulle sagt det om hon inte menade det, vilket är det sköna med människor som är rakt på sak.
 
Visst blir jag fortfarande trött och har behov av att vila på dagen, men att erövra min vardag och försöka vara aktiv är ju den ordination jag fått för komma vidare i min återhämtning. Så de sista dagarna har känts väldigt goa och får mig att förhoppningsfullt på framtiden. Känner även hur jag rent fysisk blivit starkare dessa dagar, så det är inte endast min ork som blivit bättre.
 
Sen angående det med att vila, så handlar för mig vila inte bara att ligga på sängen eller att sov utan lika viktigt är att kunna vila i sig själv. Alltså kunna vara lugn i sig själv varken man är vaken eller sover. Tror jag var ganska bra på det innan jag blev sjuk, men känner efter dessa 65 dygn på Sahlgrenska så är jag ännu bättre på det. Att kunna uppleva lugnet, stillheten inom sig själv är viktigare än slappa på sängen en stund - att kunna vila sig i själv är för mig A och O i min återhämtning. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander
 
 
 
 

Läs hela inlägget »

Vackert till praktiskt till en annan form av skönhet. ❤️
 
Jag insåg i förrgår när jag bad min tacksamhetsbön att jag varit fylld med separationsångest till det vackra under dag, att det var den känslan som fått mig att känna skör och gråtfärdig. För jag känner inte separationsångest till föremål, men till hur vackert allt blir i denna lägenhet som jag fått äran att njuta av i över 12 år. Lägenheten i sig är otroligt vacker med sina djupa fönster, den otroligt smakfulla öppna spisen och all välvårdad struktur. Det vilar en vacker harmoni och balans rent energimässigt i denna bostad, kanske beror det på platsen huset är byggt på, för här låg innan huset byggdes Landala kapell var av namnet Kapellplatsen. Alla föremål framhävs och bli vackrare här som det kom till sin rätta mer i denna miljö än där de tidigare stått. Jag kan ta ett exempel, har aldrig tyckt att fotogenlampan som stod kvar i min farmors hus som vi förra sommaren ärvde efter att vår barnlöse farbror bott där fram till sin död och vi ärvde honom. Men helt plötsligt ville jag bara ha den och när jag ställde den i ett av våra stora djupa fönster så blev den en av de vackraste fotogenlampor jag sett. Den vackra bostad framhävde dess skönhet och jag njuter varje gång som mina ögon faller på den. Känner inte separationsångest till lampan, vet att min systerdotter vill ha den och jag känner glädje över att den stannar i familjen, men jag känner separationsångest till den vackra energi som strålar från den. Har placerat den i vårt nya boende via mina inre bilder, men den kommer inte till sin rätta där. Har placerat den i min fina lokal via mina inre bilder men den kommer inte till sin rätta där. Så därför är det bättre att min systerdotter får njut av den och hos henne ser jag att den får en placering som låter den visa sig från sin vackraste sida. Så tack igen för att jag fått bo i detta vackra, har tackat varje dag genom åren när jag kommer hem att jag får bo här. ❤️
 
Ser att vårt nästa boende har en annan funktion, såg ju i min dröm hur vi praktiskt hade möblerat klart lägenheten. För i drömmen handlade det om att få till allt på ett praktiskt sätt, att finna praktiska placeringar av Labans och Yumas saker var i drömmen en symbolik för detta. För det nya boendet är en helt annan typ av boende, modernare och funktionellare. Det var ju också alla praktiska detaljer runt boendet som fick oss att tacka ja till den på direkten. Inser att i det skedet vi är i livet handlar det om att få till en tillvaro som är mer praktisk, men den kommer aldrig kunna bli vackert på detta sätt som vår nuvarande lägenhet. Däremot tillkommer det en annan form av skönhet med det nya boendet. En uteplats omgiven av en trädgård som gränsar till ett magiskt naturreservat. Så i mina ögon byter vi ut det vackra till det praktisk och med dess omgivande skönhet. Känner tacksamhet till det som varit och känner förväntan att få kliva in i det nya. ❤️
 
Allt har sin tid sägs det och just nu känns dessa ord så rätt och självklara. För som jag skrev i förrgår så tror jag vi är många som medvetet eller omedvetet längtar och dras mot livets enkelhet där vi kan känna oss mer levande.
 
Även om jag älskar att arbeta och älskar mitt arbete, så vill jag att mina intentioner ska vara att jag gör det för att jag älskar det – inte för att jag måste ha in si eller så mycket med pengar för att få det att gå ihop. Med vårt nya boende kommer vi dra ner våra omkostnader radikalt. Ingen kamp, bara vara i det jag älskar och lever för att jag får möjligheten att arbeta med. ❤️
 
När jag blir bättre så kommer jag kunna promenera till arbetet, vilket i sig är en form av frihet. Vilket jag kunde till vår förra lokal på Majorsgatan så jag är väl medveten om hur underbar denna frihet är.
 
Vi har en uteplats utanför vårt kök där vi soliga dagar kan slå oss ner och bara vara. Jag älskar ju att hålla på med blommor och här kommer jag kunna skapa skönhet tillsammans med det levande väsen som växter är. Vi har en egen del av trädgården där vi kan påta i jorden och odla. För Laban och Yuma kommer det bli en ren njutning att ha en trädgård att vistas i, kunna springa av sig och bli fysiskt trötta.
 
Fram till jag var 11 år bodde vi i ett lite samhälle som heter Bodafors, tror det var hundra meter typ till närmsta skog från där vi bodde. När vi sedan flytta till Hovslätt där jag bodde fram till jag flyttade till Göteborg, så låg huset vid ett naturreservat. Så mycket av min barndom och dess lekar utspelade sig i skogsmiljö. När jag sedan som 18 åring flyttade till Göteborg så blev jag en riktig stadsmänniska och älskade att bo centralt. Jag hade däremot alltid tillgång till att åka hem till mamma och pappa, påta i jorden och bege mig i skogen framtill mamma flyttade från huset 2007. Monika och jag tittade på ett hus mitt ute i skogen för ett antal år sedan, men jag fick panik och ville inte lämna Göteborg. Jag nästan kysst gatstenen när jag kom hem. Monika har haft en önskan att flytta länge men själv har känt aldrig i livet att jag lämnar detta. Men i detta skede känns det helt rätt, att få tillgång till en trädgård och att kunna vandra rakt ut i skogen – kanske bara för att slå sig ner vid ett träd och insupa dess kraft och energi. Älskar att vandra runt i skogen själv i tystnad vilket inte är så lätt att få till i nuet. Vilket kommer bli enkelt i vår nya tillvaro, för mig en meditativstund av kontemplation och återhämtning.
 
Vi har hela tiden sagt om de inte stoppar bygget av Västlänken så kommer vi flytta. Även om bygget fortskrider och jag fasas över hur min älskade stad söndras så har jag inte känt mig redo att lämna den – utan mer känt mig uppgiven. Vi hör hur de spränger, trots att de ännu inte kommit nära vårt hus men med tiden kommer de spränga under vårt hus. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket om detta ljud som sprängningarna innebär, men jag bryr mig om att mina skattepengar går till detta vansinnesbygge. Pengar som definitivt kunde kommit till nytta till viktigare saker, såsom sjukvården, äldreomsorg, skola, etcetera. Med flytten hamnar vi i Mölndals kommun och kommer med det inte betala kommunalskatt i Göteborg längre. Med andra ord kommer vi inte längre sponsra vansinnesbygget Västlänken. Hoppas dock fortfarande på att detta bygge kommer att stoppas och att stadenens sår får läka från dess förödelse. För jag vill inte att min älskade stads och dess skönhet skall förstöras. För Göteborg kommer alltid vara en del av mig och ha en stor plats i mitt hjärta. Här har jag levt den största delen av mitt, upptäcklivet insupit livskunskap. Mycket som hänt här har format mig till den jag är idag, en resa som varit på gott och ont såsom livsresor är. Så ett kärleksfullt tack till Göteborg för allt du under dessa år givit mig.
 
Skrev i mitt förra blogginlägg att jag gärna som pensioner skulle leva på Sri Lanka med dess enkelhet. Kanske är detta ett steg emot att det göra det möjligt. Vi kommer inte ha så stora fast utgifter som tickar på som i nuet. Vilket troligtvis kommer göra det möjligt att tillbringa längre perioder på Sri Lanka än i nuet. Ha någon kurs där, ordna andligaresor som jag redan gör och leva spartanskt i sol och värmer hela vinterhalvåret. Drömma kan jag ju alltid och för mig är att drömma karta och kompass till framtiden. Kan jag dröm det så kan det också manifesteras i den så kallade verkligheten.
 
Har ända sidan högstadiet varit intresserad av buddism och tycker om mycket inom dess visdom. Fick dessa rader av en klient idag. Less clinging, more free – Buddha
Buddhism handlar om frigörelse från saker och det som binder oss vid begär – endast när vi släpper är vi fria. Det har inte heller blivit av att jag tagit mig an att läsa Björn Natthiko Lindeblads bok ”Jag kan ha fel”, utan den har blivit liggandes här. I slutet av min tid på kardiologen mäktade min hjärna med att koncentrera sig så mycket så jag fick ihop att kunna läsa och ta in. Är fortfarande mitt upp i att ta del av Björns resa till att bli skogsmunk och den visdom han givmilt och med en stor dos humor delar med sig av. Han gav bland annat bort allt han ägde och frigjorde sig inför sin resa. Förstår nu varför boken låg och väntade på att bli läst till nu. För mycket av erfarenheterna och visdomen hjälper mig och ger mig aha-upplevelser i nuet och dess skede. Ser också stora likheter i våra olika resor trots att vi valt olika vägar att göra den, så har vi kommit fram till väldigt många likartade slutsatser.
 
Jo, jag är redo att lämna det vackra för det praktiska och dess omgärdande skönhet som kommer ge balans och harmoni. Hade bara lite separationsångest från det vackra och kanske fortfarande har. Men känner i nuet mer tacksamhet av kärlek till det som varit och vad det har gett mig. ❤️
 
Sen tillkommer det ju allt bra som detta kommer ge Monika, men jag delger inte det i min blogg då jag berättar utifrån mig och mina känslor. För visst gör jag detta till en viss del för henne, vilket för mig är en handling av vardaglig kärlek. Tror inte på de stora orden utan vad jag gör och påvisar är det stora i det lilla. Men bäst att tillägga att jag inte skulle ha gjort det om det vore att gå emot mig själv och min känsla. Har ju som sagt tidigare genom åren sagt nej, då jag inte var redo för denna förändring.
 
Skulle nog kunna skriva en bok om detta och kanske blir denna process en bok i framtiden. Min process 2008/2009 då jag fick Dilaterad kardiomyopati finns med i ett flertal av mina böcker och andras. Så vi får väl se vart det bär hän med denna process.
 
Namasté
Hasse Nyander

 

Läs hela inlägget »

Äga mindre och leva mer, kommer det bli det nya? Är det vad vårt gemensamma existentiella skede uppmanar oss till?
 
Att vi ska sluta att konsumera som vi gör är för mig klart uppenbart i detta skede vi lever i. Där jag anser att vi alla får en fingervisning från universum i nuet och det tillstånd världen befinner sig i.
 
Tycker om att omge mig med vackra saker, tycker om att ha det vackert runt mig. Men är inte särskilt materiellt bunden till föremål som jag tidigare i livet varit. Rädslan av att förlora dem, att de skulle gå sönder kunde var så stor så jag knappt kunde njuta av dem. Jag hade på 90-talet en bokhylla i mitt sovrum som var gjord i stål med glashyllor. På översta hyllan stod en relativt tung byst av Nefertiti, på hyllorna under föremål som var för mig betydelsefulla. En dag när jag kommer in i sovrummet ser jag hur översta hyllan på något underligt sätt ger vika och faller ner på hylla för hylla. Kände verkligen hur jag tappade andan och ville rusa fram och stoppa förloppet. Kändes som om hjärtat stannade och när sedan tittade på allt som låg sönder slaget gick hjärtat i tusenbitar. Men efter en stund hände något inom mig, jag förlikade mig med vad jag såg även om en del som låg där hade högt affektionsvärde för mig så var det bara saker och saker går sönder. Sedan började jag väldigt medvetet använda allt och njöt av det, gick något sönder så var det endast ett föremål som gick i bitar och det var helt okej. Hade även börjat komma ur min utbrändhet och visste hur det kände att själv gå i bitar. För mig blev det i detta skede stor skillnad på när något materiellt gick sönder och när det var något levande som gjorde det. Vilket som spelade roll och vilket som spelade mindre roll. ❤️
 
Genom åren har jag varit väldigt aktiv på aktioner och loppmarknader, så här finns mängder av saker framförallt från 50 – 60-talet. Kände i somras att det var ganska jobbigt med alla saker i skåp och källarförrådet som inte kom till glädje eftersom vi inte använder dem. Så jag började sålla ut och lägga ut på tradera. Det kändes som en kick när jag frigjorde mig från föremål efter föremål. Nästan som om jag vid denna förlösning kände mig lättare och friare. Kom av mig sen när jag hamnade på Sahlgrenska, men känner i nuet när vi kommer behöva göra oss av med massor av saker ingen separationsångest utan att det också kommer bli som en frigörelse.
 
Har de senaste åren rest till Sri Lanka, där jag bott i rum med pentry och bara ägt det som funnits i typ min resväska. Vilket är en skön och ganska befriande känsla. Många gånger sagt att så här kan jag tänka mig att leva som pensionär – spartanskt och utan massa ägodelar. Ett liv där jag bara är och tar dagen som den kommer. ❤️
 
Jag har vänner som lämnat det materiella samhället och dess ekorrhjul för att leva i enkla torp. Där de försöker vara självförsörjande. De tar något jobb ibland på några månader för att få in lite pengar och sedan lever de återigen i sin enkelhet. En av dem har inte ens toalett utan alla behov görs i skogen. Upplever dessa vänner som lyckliga och fria, inte alls såsom en del jag känner som jagar den så kallade materiella tryggheten som endast är ett substitut för inre trygghet. I och med 60-talets konsumtionssamhälle kom och slit å släng blev ett begrepp. Så föddes också ett habegär som med tiden blev allt osundare. En del jag känner är shopoholiker som är ett beroende likväl som alkoholism, spelberoende eller något annat missbruk. Är de lyckliga? För stunden tror jag de är det när de tillfredsställt sitt begär men jag tror också att detta är en kortvarig lycka som inom kort måste ha sin dos av shopping igen för att tillfredsställa sina begär.
 
Ser i vilken tacksamhet vår fadderpojke och hans familj lever, men i våra mått mätta har de inget.
 
Så återigen ställer jag mig frågan längtar vi efter att äga mindre och leva mer? Kommer vi bli lyckligare när vi har mindre att ta ansvar för. När vi äger mindre som kan gå förlorat.
 
Personligen känns det skönt att frigöra sig från massa saker, vilket jag som sagt började med redan innan denna process med att flytta kom igång eller så var det en början på processen fast jag inte insåg det då. För hade något frågat mig om att flytta och lämna vår fantastiska och vackra lägenhet i våras så hade jag troligtvis sagt aldrig i livet.
 
Allt har sin tid och man kan aldrig ta nästa steg förrän man är redo för det. Det hela känns både spännande och skrämmande men jag känner mig redo att hoppa och att det kommer bli så bra när vi väl landat i det nya.
 
I natt drömde jag att vi fått alla möbler på plats i vår nya lägenhet, men så blev jag väldigt orolig över var vi skulle få plats med Labans matskålar, Yumas matskålar, Yumas kattlåda, Labans säng … i detta vaknade jag med en känsla av panik som inte gick släppa helt. Även om jag rent logisk kunde förstå att vi kommer finna plats för detta när vi väl flyttat in, så gick det inte riktigt att släppa. Någonstans i det hela somnade jag i alla fall, men vaknade med en ledsenhet och skörhet i morse som om jag skulle gå sönder och brista i ut i hysterisk gråt vilken sekund som helst. Försökte känna efter men fann ingen orsak till mitt tillstånd, men det lättade framåt dagen. Försökte meditera över det men fanns ingen orsak, endast ordet omtanke. Började istället medvetet frigöra och släppa energin som var kopplad till känsla och ge mig healing, vilket hjälpte. Jag förstår fortfarande inte varför jag kände som jag gjorde, bara att det är kopplat till processen jag är i. En process som jag vill och är helt övertygad om att vi kommer landa i något bra.
 
Förr var jag alltid tvungen att förstå för att släppa taget om tillstånd eller energier, men har märkt de sista åren att detta inte alls är lika nödvändigt längre, utan kan släppa taget om känslan/tillståndet utan ha en aning vad det handlar om. Har även märkt denna förändring i mitt arbete med både klienter och elever. Hur de känner hur de frigörs sig från energimässiga blockeringar och programmeringar utan ha en aning vad det handlar om. Världen är i förändring på alla plan och det kollektiva medvetandet skapar nya förutsättningar, inte minst genom vår kvantfysiska förståelse.
 
Vart ville jag komma med detta inlägg? Jo, är det nya att äga mindre och leva mer? Jag pratar ofta om att känna sig mer levande inte bara överleva. För det är när vi kämpar för att uppnå allt som vår kamp blir till ett överlevande och det är när vi släpper taget och kapitulerar som vi känner oss mer levande.
 
Namasté ❤️
Hasse Nyander

 

Läs hela inlägget »

Jag bad om Styrka…  Gud gav mig Svårigheter för att göra mig stark.
Jag bad om Visdom…  Gud gav mig Problem att lösa.
Jag bad om Välstånd…  Gud gav mig Hjärna och Muskler till att arbeta.
Jag bad om Mod…  Gud gav mig Faror att övervinna.
Jag bad om Kärlek…  Gud gav mig Utsatta människor att hjälpa.
Jag bad om Väntjänster…  Gud gav mig Möjligheter.
Jag fick inget av det jag ville ha. Jag fick allting jag behövde.
 
Denna bön har jag haft stor nytta och glädje av genom livet och min utveckling. För varken personlig eller andlig utveckling kommer av att man får, utan att man gers möjligheter och öppningar till växande under eget ansvar - eget ansvar som är en del av den fria viljan.
 
Till en början i min naiva utvecklingsfas hade jag väldigt svårt att få ihop varför jag inte fick det jag bad om. Idag är jag tacksam att jag istället för få fick möjligheten till att utveckla det jag bad om.
 
Visst finns det stunder när någon från andra sidan finns med mig och för stunden ger mig till exempel stöd, men det är en tillfällig insats från deras sidan. Däremot är det jag fått möjlighet genom livets olika skeden att utveckla bestående som en naturlig del av min personlighet och mina personliga egenskaper. För även om vi då och då i livet tappar bort det i ögonblicket, så är det enkelt att hitta tillbaka till det då det är en bestående och naturlig del av en. Inget quick fix med andra ord som blåser bort vid minsta vindpust. 
 
Det finns ett uttryck tänk på vad du önskar. Personligen tror jag att det till stora delar hänsyftar till att man ber om utveckling. Så innan man önskar skall man tänka efter är jag redo för denna utmaning nu – är jag redo för denna prövning?
 
Ber vi om något så tror jag dock att vi är redo för det, även om det inte alltid känns så på resans gång. Men jag tror heller aldrig att vi utsätts för mer än vi klarar av för stunden. Så kanske tar vi vår utveckling till ett plan i ett utvecklingsskede, för att ta samma sak till ett ännu högre plan i ett annat skede. Som ni vet så byggdes inte Rom på en dag och vi har all tid på oss för vi är en del av evigheten.
 
Namasté ❤️
Hasse Nyander

 

Läs hela inlägget »

Ibland känns det verkligen som om livet gick i repris - som ett snarligt scenario dök ur det förgångna. Min spontana reaktion i vanliga fall skulle vara - vad missade jag då? Vilken möjlighet tog jag inte eller kanske inte ens såg? Men denna gång är det inte så, det är ett likartat läge igen, men det handlar inte om vad jag missade. Istället vad lärde jag mig sist, vad kan jag ta med mig för erfarenhet från då in i nuets situation. Vad är min empiriska kunskap från då? Vilka möjligheter till lärdom och utveckling finns dolt i detta så snarlika skede?  
 
1995 - gick jag in i den berömda väggen, vilket blev för mig ett uppvaknande. Det var dags att ta i tu på allvar med den andliga sida av mig som alltid funnits där. Här började en medveten resan mot ett medvetet och upplystplan. Här startade en helt ny era i mitt liv – en transformation in i det existentiellas sfär.   
 
2008 - jag visste sedan våren att jag till hösten skulle bli sjuk, så när jag på hösten fick diagnosen Dilaterad kardiomyopati var jag på sätt och vis förberedd. Men jag var inte förbered på att det tillsynes från början skulle se ut som om jag inte skulle överleva. Det visade sig dock med tiden att jag blivit sjuk för att leva för att bli mer levande. Via min blogg på den tiden mätte jag varje dag hur levande jag kände mig utifrån en skala från 1 till 10. Att vara levande inte bara överleva blev en viktig insikt via detta förlopp.
 
2012 – here we go again. Haft återkommande hjärtflimmer, som tillslut inte vill gå över i sinus via elkonventering utan återkommer relativt direkt. Blir hemskickad med höjda medicindoser, flimmer och tillkommande biverkningar i väntan på en ablation. Efter två veckor orkar jag inte mer utan tar en ambulans in till Sahlgrenska. Mår så dåligt av biverkningar och är allmänt trött. Kommande dag orkar hjärtat mer eller mindre inte att pumpa längre, så jag hamnar på thoraxintensiven där de för in en pump via ljumsken som skall hjälpa och avlasta hjärtat.
 
Kan inte låta bli att undra vem som skrev manuset till mitt liv som Hasse. En snabb blick mot vänster och möter min egen spegelbild. Jäkla drama Queen är det första jag tänker, att du alltid ska slå på den största trumman. Kunde du inte för en gång skull nöjt dig med att klinga lite nätt i en triangel. Men med den insikten så finns det inga att skylla på mer än mig själv. Fast det handlar mer om att ta ansvar för situationen och varför jag skrev in detta i manuset om mig. För enligt min existentiella livsfilosofi så skapar vi en livsplan innan vi inkarnerar.
 
Nu är jag sedan en tid åter på kardiologen, vilket i sig är ett tecken på att jag mår bättre. Mina värden blir bättre för varje dag och nästa vecka kommer de operera in en heartmate 3, en pump som kommer hjälpa hjärta att pumpa ut blodet i kroppen. Vilket kommer få mig att funka och må fysiskt mycket bättre framöver. Tack och lov är det inga större fel på huvudet även om det kanske kan verka så ibland. Känner mig som en vältränad elitsoldat på det planet, vilket inte innebär att jag inte går in och ur känslor. Utan mer att jag har kunskaper, insikter och verktyg att hantera dem, för att kunna kanalisera dem till något bra och lärorikt. ❤️
 
När jag var hjärtsjuk 2008 bloggade jag varje dag väldigt öppet och utlämnade, min gräns gick vid att inte lämna ut nära och kära. Jag tänker inte blogga på det sättet denna gång, även om det kommer dyka upp ett blogginlägg då och då. Men jag ser och känner att de denna gång kommer ta en helt annan form och komma att uttrycka sig på ett annat sätt.
 
Jag känner starkt att detta skede handlar om att visa att jag hantera det jag lärt mig från 95 till nu. Att mina åsikter och insikter inte endast är sådant jag lär ut eller föreläser om. Ser redan klart och tydligt hur jag senaste tiden utmanats på detta och även innan jag hamnade på Sahlgrenska.
 
Även om jag känner till planerna för framtiden och dess olika ingrepp, så har jag allt annat än facit i hand för framtiden. Det enda jag egentligen vet att detta kommer ta tid och jag kommer utmanas ordentligt. Jag får dag och för dag, moment för moment och nu är det momentet skall nå fram till nästa veckas operation.
 
Namasté ❤️
Hasse Nyander
 
 
 
 
,

Läs hela inlägget »

Släppa kontrollen helt är både skrämmande och svårt, men i tiden vi lever i känner jag personligen att det finns inget annat val. Känns faktisk ganska skönt när jag väl vågar göra det, även om det lilla kontrollfreaket finns där i bakgrunden som en skugga. Lite som hoppa fallskärm utan fallskärm och jag vet inte riktigt var jag kommer landa.
 
Blir i det hela full i skratt då jag i december kände att 2020 skulle bli ett fantastiskt år, så det ska bli spännande att summera detta år i december för att se om jag kan få insikt om vad som var så fantastiskt i dess skede. För med facit i hand är det mycket möjligt att 2020 är ett fantastiskt år, fast jag i ärlighetens namn varken kan se det eller förstå det i nuet.
 
Jag är dock tacksam att har jag utbildning inom skolmedicin och erfarenhet inom flera vårdområden, så jag har något att falla tillbaka till när det krisar med jobb som småföretagare. Vet många runt mig som kämpar för att få ihop det och lever med ovissheten. Känner också denna ovisshet, men inser att jag kan inget annat göra än att släppa kontrollen och må det bästa ske utifrån situationen.
 
Har i många år önskat att arbeta inom hospice men det har alltid varit heltidstjänster och jag har inte haft möjlighet att ta en heltidstjänst. Nu har jag gott om tid förtillfället så jag sökte idag en tjänst på Bräcke diakonis hospice, har ju redan en fot inne där i och med att jag gick timanställd på Storås elevhem – vilket jag hoppas är till en fördel för mig. Kanske är det en av de positiva utvecklingarna år 2020 att jag äntligen kommer arbeta på ett hospice.
 
Släppa kontrollen är tufft men när det inte finns något att kontroller så underlättar det. Nu lägger jag all min tillit till att flödet skall föra mig dit jag skall hamna. Kanske blir jag överraskad i slutändan när jag summerar och ser slutresultatet.
 

 
Det har nu gått lite mer än två veckor sedan jag började på ovanskrivna blogginlägg och plötsligt så inser jag att 2020 är ett fantastiskt år utifrån ett personligt plan. Blir full i skratt för vem hade kunnat tro att jag redan två veckor senare skulle kunna se det positiva i den förändring som jag är i. Från att när jag i mars kom hem från Sri Lanka och landade i Coronahysterin i Sverige och trodde att nu går allt åt helvete när jobb eller jobb bokades av. Kändes underligt att efter 18 år inte kunna leva på mitt företag och behöva söka jobb. Nu känner jag dock tacksamhet till detta, även om Corona varit förödande för många och delvis även för mig, så har skedet skapat en annan balans i min tillvaro där saker jag önskat och inte prioriterat utrymme för fått ta plats i en skön balans.
 
Efter två veckor på hospice ser jag den nya perfekta balansen i min tillvaro. Har länge önskat att få arbeta på hospice och det gör jag nu. Bestämmer själv vilka pass jag vill gå in på eller inte. Vilket gör att jag även kan driva mitt företag och de inbokningar jag har. Väldigt positivt är att jag verkligen kommit igång att måla igen, vilket varit en stor önskan. Från och med nu kommer jag nog inte kunna prioritera bort mitt målande. Det har även flödat på bra i mitt skrivande under denna tid av att förhålla sig till det som sker och tid har funnits även för detta ändamål.
 
Denna sköna balans mellan min verksamhet, hospice, måla och skriva är en omorganisering som jag inte tror mig medvetet kunnat skapat. Men nu när livet tvingade mig till förändring och förhålla mig till nuet så liksom föll den på plats av sig självt. Även om mina vänner i andra dimension hela tiden sagt att det kommer lösa sig, så är det inte alltid så lätt att ha fullständig tillit. Trots att jag sett de omöjliga ske om och om igen genom åren. Även när jag var på vägledning hos Marie Berglund Nilsson så fick jag besked att jag kommer klara mig igenom denna period. Hon sa även att det fattades ett ben, då visst jag inte säkert var det var som saknades utan spekulerade bara. Nu vet jag vad det var och med det föll allt på plats.
 
På hospice får jag ju också möjligheten att vara den själavårdare som jag önskar vara. Vilket är en stor förmån och ära att få vara. ❤
 
Livet är gott även när det verkar gå åt helvete. Uttrycket ”Det är inte hur man har det utan hur man tar som spelar roll” tycker jag passar bra in här.
 
Känner faktiskt ett annat lugn i tillvaron än hur mitt liv såg ut innan och har blivit ännu bättre på att leva i nuet – ta dag för dag och inte oroa mig för framtiden – även om jag är bra att tänka att det löser sig alltid, för det har det alltid gjort i slutändan.
 
Så i nuet blir jag ännu mer nyfiken på att summera 2020 inför årsskiftet till 2021.
 
Namasté ❤
Hasse Nyander
 

Läs hela inlägget »

Jag har länge förespråkat begreppet coexist där vi samexisterar, alla lever i fred, respekt och samförstånd med varandra. ❤
 
Det finns inga gränser mellan länder mer än dem vi själva skapat. Det finns inga gränser mellan oss människor mer än de vi själva satt. Utan vi är alla ett med hela existensen som om vi alla vore en vattendroppe i stort hav. Tiden blir allt mognare och redo för att fler och fler skall förstå detta och komma till denna insikt.
 
När egot längre inte styr utan vi ser till allas väl, jag även till vårt eget … så behöver ingen poängtera det som för mig är självklart att jag är en del av denna helhet. Jag trodde att altruism var något bra och fint tillbaka i tiden, men i det begreppet ser man endast till andras väl. Så när jag kom i kontakt med begreppet universalism när man tänker till sig själv och andra med samma värde så kändes det 100% rätt. Så jag ser på mig själv som en Universalist som vill vara en del i att skapa ett samhälle som bygger på coexist. ❤
 
Det är dags att radera ut gränserna, sluta tänka i vi och dem – inse att på jorden finns det endast vi. För när alla mår väl och har det bra, så mår även du bra. Innan dess kan vi inte med gott samvete må hundra bra, då vi servas av olika former av lidande över världen. Om man kan det är man antingen samvetslös eller har stängt av sina känslor vilket i mina ögon inte är något välmående. Faktum är att din förmåga till medkänsla är en stor del i din välmåendestatus. Även då vi stundtals inte mår så bra av dess energimässiga påverka.
 
Att känna medkänsla utan bli av någon annans lidande, förlust och så vidare är en konst. Något som bygger på gediget arbete med sig själv, träning och tålamod.
 
Jag skalade av många lager av skapade behov på min andliga resa på Sri Lanka. Ser hur det hjälper mig i nuet att hantera mina tankar och känslor. Vilket också gör mig redo för det jag hoppas och tror kommer att komma. Vilka av de behov som du själv skapat och samhället skapat är du redo att släppa taget om? För dessa skapade behov är ett hinder i utveckling framåt, den utveckling som vi alla hoppas på och önskar. Nä, det är ingen uppoffring, utan det är bli fri. Fri att tänka gränslöst och ha förmågan at se helheten. ❤
 
Så ge dig själv friheten att våga vara den du vill vara. ❤
 
Namasté
Hasse Nyander

Läs hela inlägget »

Jag var så nöjd med att komma igång med renoveringen av vårt fikarum som helt kommit av sig av flera anledningar. Samtidigt som jag upptäckte att det var inte så mycket kvar att spackla som jag kände, så det sista gick som en dans.  Nu blir det att slipa i påskhelgen. I mitt inre kunde jag se fikarummet äntligen ta form såsom det tidigare funnits i mina drömmars vision.
 
Igår var jag på väg bort mot köket då jag träffades av en känsla som ett blixtnedslag – detta är ditt, det är din lokal. I samma stund insåg jag att jag tappat mina drömmar och visioner om den plats jag ville skapa i denna lokal. Som för många kom livet av sig även för mig, för jag inser att ur rent ekonomisk kommer jag inte kunna bli klar såsom var tänkt till september. De få steg jag hade kvar till köket hade mycket tankar och känslor att ge. Jag insåg hur jag skalat av massa onödiga behov och skapade behov på Sri Lanka, vilket jag redan skrivit om en annan blogg. Men i denna stund insåg jag det i mitt förhållande till lokalen. Det är en fantastisk lokal och den blir klar när den blir klar. Insåg också att känslan i lokalen skapades inte enbart genom de förändringar som jag vill gör, utan känslan hade redan tagit plats. Mina visuella visioner skulle endast förstärka känslan och inte tvärtom. Innan jag hann nå köket så spreds sig en inre glädje när jag insåg att drömma är gratis. Så fyllde jag mig med kraften av mina drömmar och visioner, för att få att gå in i min vision om Välmående i framtiden. Log för mig själv att det blir inte klart till september och vårt öppnahus, men det blir klart när det blir och det var i denna stund det enda viktiga. ❤
 
Kanske dina drömmar och visioner kom av sig av det skedet vi befinner oss i, men glöm inte bort att ha visioner och att drömma är helt gratis. Har sett genom livet att ibland njuter jag mer av drömmarna och visionerna, för när det är manifesterat så är det ju klart. Vilket till och med kan känns lite snopet ibland, för vad ska jag drömma om nu? Men såsom jag funkar så påbörjas nästa visionsresa i denna stund.
 
Personligen har detta skede haft mycket gott att ge mig på ett plan att tillfredsställa mitt inre och dess behov. Jag har haft tid och ro att göra saker jag vill, men inte alltid anser att jag hinner. Så även om jag inser att vi måste tänka om på ett globalt plan, så behöver jag tänka om på mitt lilla plan som endast berör mig. Men tror inte att jag kunnat komma i detta så självklara läge nu, om jag inte på Sri Lanka gått igenom processen att skala av lager på lager av skapade behov, för att kunna se essensen av mina verkliga behov.
 
Jag är en person som arbetar mycket med mig själv och älskar att göra det. Ibland undrar jag hur människor som aldrig arbetar med sig själva har det och framförallt hur de når meningsfulla förändringar i livet? Så en uppmaning till alla - våga drömma och ha visioner, de är alltid karta och kompass till framtiden. För framtiden skapar vi var och en, och vi gör det i nuet med hjälp av våra drömmar och visioner. Ibland finns det utmaningar på vägen och stundom glider man bara fram. Ta tiden vi lever i som en möjlighet till kontemplation – vad vill jag gör med resten av mitt liv?

Ibland när jag inte vet varken ut eller in frågar jag andevärlden - vad jag skall göra? Får alltid samma svar fortsätt bara göra det du älskar göra, så löser det sig med tiden. ❤
 
Innan spiritualismen tog form fanns den en grupp andliga människor som kallade sig visionärer – älskar tanke på att vara en visionär. ❤
 
Namasté
Hasse Nyander

 

Läs hela inlägget »

En länk till min gamla blogg. http://hassenyander.blogg.se/

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Gunilla Nilsson » Förändringens vindar  :  ”Så fint att få läsa vad du förmedlar, Hasse! Ja, mycket är trösterikt! Annat är ..”

  • sussi » Förändringens vindar  :  ”Som vanligt en lösning som går rätt in i hjärtat . Du gör mig trygg när du säge..”

  • Elisabeth Lindberg » Förändringens vindar  :  ”Tack för att du delar med dig.Det gör mycket för mig,finns lärdomar jag tar till..”

  • Susan » Förändringens vindar  :  ”Det är en gåva att kunna läsa det du skriver. Har upptäckt att kan läsa dessa lå..”

  • Carina Karlsson » Förändringens vindar  :  ”Tack Hasse. Dina ord, det du delar, är intressant, bra, givande. Bidrar till ege..”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

-