Att vila i sig själv

De 65 dagar som jag låg inlagd på kardiologen/thorax krävde kraft och styrka, samtidig som det var en tid av acceptans, tålamod och skörhet. Inte alltid lätt att hålla modet uppe och hoppet levande. Under denna tid tappade jag också väldigt mycket muskelstyrka och kondition. Två veckor på thorax var i totalt sängläge och sedan var det inte många meter som jag kunde röra mig om jag inte blev från kopplad allt jag var uppkopplad till. Rörde mig mest mellan sängen och fåtöljen. Förutom när fysioterapeuten tog mig på gå-träning, första gången 80 meter, sen blev det en sträcka på 120 meter. Så sista vecka när Monika var på besök och jag bad om att få lämna avdelningen och gå till pressbyrån, så det var en lång promenad utifrån mitt perspektiv som jag själv var osäker på om jag skulle klara. Men förnöjd återvände jag till avdelning på egna ben. Även om jag behövt vila då och då så hade jag klarat det. ❤️
 
Inför min hemgång läste jag informationsbladet om att leva med en Heartmate, vilket uppmanar en att försöka leva så vanligt som möjligt. Försöka vara aktiv och utföra så mycket vardagssysslor som möjligt såsom diska, städa, laga mat, tvätta, etcetera. Att detta var ett bra sätt att lära kroppen samverka med pumpen, och ett bra sätt att återhämta sig fysiskt. Även om jag uppskattade denna rekommendation, undrade jag lite hur jag skulle orka det eller rättare sagt hur trött jag skulle bli av det. För många gånger orkar jag i stunden men blir trött efteråt. 
 
Fick väl mer eller mindre likartade rekommendationer från läkare, sjuksköterskor till fysioterapeuten. Det enda var att jag inte skulle lyfta eller bära tungt förrän i mitt en februari, för först då är mitt bröst helt läkt. Fysioterapeut sa att bli andfådd gör inget, men det får inte göra ont (med syfte till bröstbenet när det handlade om ont).
 
Men de första dagarna hemma var inte alls samstämmigt med informationsbladet, blev fort trött och behövde vila. Delvis var det en stor omställning säkert att komma hem, även om både Monika och jag efter ett dygn inte kunde fatta att jag varit bort i 65 dygn utan som det var några dagar sen. Minns 2008 när jag kom hem efter min tid på kardiologen hur jag orkade vara uppe typ 2 timmar och sedan var det dags att vila. Så var de första dagarna även denna gång, men de sista tre dagarna har varit helt annorlunda. Jag har känt en annan ork och sett hur min kapacitet blir bättre och bättre för varje dag. Vilket är en viktig del i min återhämtning, så jag är väldigt glad och tacksam över denna återerövring av min vardag och dess sysslor. Blir full i skratt nu för jag minns känslan när jag 2008 för första gången orkat ta hand om disken hur euforisk lycklig jag var – att man bara kan bli så lycklig av att kunnat diska. Men det var en sådan revansch som jag tror ingen kan förstå som inte varit i det läget att inte kunna, inte orka. Plötsligt blir att återerövra förmågan att utföra vardagssysslor en slag seger, där man sätter sig själv på segerpallen rent känslomässigt och med detta stärks ens tilltror till sig själv och självkänslan växer. ❤️
 
Minns i denna stund kärleksfullt min lilla mamma som somnade in i augusti 2020. 2006 fick hon en stroke och mycket av hennes minne slogs ut, så hon fick lära sig mycket på nytt som egentligen fanns lagrat i hennes hjärna. Jag tränade henne mycket, bland annat ältade jag alfabetet med henne och envist tragglade hon på med det på egen hand. Jag bad henne ta fram en gryta när vi skulle laga mat och hon gick till besticklåda för att hitta en. Men med tiden och hennes enorma envishet så återerövrade hon mer och mer vad hon glömt att hon kunde. Hon kunde ringa helt överlycklig för hon kommit på hur man bakar en sockerkaka, rabblade receptet för mig flera gånger och sedan gjort det ihop med den hemtjänst hon hade då. Men med tiden bakade hon många sockerkakor på egen hand. När hon väl återerövrat något så fanns kunskapen kvar där och med det växte hennes tilltro till sig själv och sedermera även hennes självkänsla. Ju mer hon återerövrade ju lättare gick det att minnas mer som hon egentligen kunde. Hon behövde egentligen bara återerövra minnet av det hon redan kunde. ❤️
 
Idag var jag på mitt första återbesök hos hjärtsjuksköterskan för att ta lite prover och se hur det gick för mig. Hade kontakt även med denna sköterska då jag kom hem 2008 efter min tid på kardiologen, en gång sa hon till mig att liv aldrig kommer bli som det varit. Jag blev helt vansinnigt arg och på vägen hem bestämde jag mig för att det skulle det bli fast ännu bättre. Jag är oerhört tacksam för mitt sjukdomsförlopp 2008, för livet blev bättre och fick en annan form av livskvalitet. En upplevelse och erfarenhet jag inte vill var utan. Är helt övertygade om att jag i framtiden kommer känna detsamma för processen jag är i nu. Helt övertygade om att den kommer ge mig en ännu bättre livskvalitet och förfina min förmåga att ta vara på livet – helt enkelt leva mer levande. När vi var klara med proverna och samtalet, tittade hon finurligt på mig och med en annan form av ödmjukhet än jag kan minnas fanns där 2008. Sen sa hon ”Jag minns att du återhämtade dig mirakulöst snabbt sist och ser att det gör du även denna gång”. Hennes ord gladde mig stort och fyllde mig med sådan optimism inför min kommande återhämtning. Framförallt eftersom de kom från henne som jag minns som ganska barsk, rakt på sak och ganska tuff i sin ton. Vet att hon aldrig skulle sagt det om hon inte menade det, vilket är det sköna med människor som är rakt på sak.
 
Visst blir jag fortfarande trött och har behov av att vila på dagen, men att erövra min vardag och försöka vara aktiv är ju den ordination jag fått för komma vidare i min återhämtning. Så de sista dagarna har känts väldigt goa och får mig att förhoppningsfullt på framtiden. Känner även hur jag rent fysisk blivit starkare dessa dagar, så det är inte endast min ork som blivit bättre.
 
Sen angående det med att vila, så handlar för mig vila inte bara att ligga på sängen eller att sov utan lika viktigt är att kunna vila i sig själv. Alltså kunna vara lugn i sig själv varken man är vaken eller sover. Tror jag var ganska bra på det innan jag blev sjuk, men känner efter dessa 65 dygn på Sahlgrenska så är jag ännu bättre på det. Att kunna uppleva lugnet, stillheten inom sig själv är viktigare än slappa på sängen en stund - att kunna vila sig i själv är för mig A och O i min återhämtning. ❤️
 
Namasté
Hasse Nyander
 
 
 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siv Åhfelt » Berörd :  ”Tack för fina ord!Ja konst berikar oss nåt otroligt,är i ett lyckorus när jag si..”

  • Gunilla Nilsson » Förnöjd :  ”Du är fantastisk Hasse ❤ Följt din resa och önskar Dig All Lycka Till ❤⭐”

  • Christina Gidner » Utmaningar:  ”Hej Hasse! Tack för sanna ord om behov av nedtrappning på många olika plan i liv..”

  • Agneta Lyrhagen » Just nu. :  ”Härligt Hasse, jag har haft svårt för den totala stillheten men nu har jag lärt ..”

  • Ann-Charlotte » Utmaningar:  ”Tack Kloka fina Hasse att du delar dina innersta fina tankar♥️ De berör o känns ”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-