Ljusbärare

 











Begreppet Ljusbärare har givits till mig från mina andelärare och är troligtvis något som hela min utveckling har handlat om att nå fram till. För när det gavs mig så kändes det helt självklart och utlöste inget ifrågasättande från min sida, vilket är ganska så ovanligt för att vara mig. Tiden var mogen och jag var redo. Detta begrepp går för mig hand i hand med de spiritualistiska grunder som jag lever och arbetar utifrån, men som jag ser det får man inte bli för dogmatisk utan måste låta utvecklingen vara levande. Min inställning är i samklang med tankarna hos dem som la de spiritualistiska grunderna. De forskade och provade sig fram och kom hela tiden fram till nya slutsatser, så jag tror även de vill att vi skall fortsätta i deras anda, med arbete och utveckling som hela tiden leder oss mot nya steg. 

Vi är alla som går på jorden Ljusbärare, bara det att vi tindrar lite olika i nuläget. Vår fysiska kropp är bärare av en kraft, ett ljus som är av andligt ursprung. Kroppen är helt enkelt andens redskap i denna så kallade fysiska form som vi lever i just nu. Så redan här kan vi ju komma överrens om att det som är av kroppen är inte det som är det allra viktigaste hos en människa, utan det är istället det som är av anden - var och ens gudomliga del. Var och en av oss är helt enkelt en förkroppsligad ande/själ. Vi har fått lära oss att vi är skapt till Guds avbild, men det är inte kroppen som är det utan vår and/själ. Jag vill här påpeka att detta är absolut inte någon ny form av religionsskapande. Det finns redan hos många människor en sådan insikt och i grund och botten så behöver vi inga religioner. Det är snarast de som skapat religionerna utifrån andras budskap som varit i behov av dogmiska religioner för att på så sätt ta kontroll och makt över andra. Idag har det lett till att en del tror sig ha monopol på kommunikationen med Gud. Vad världen behöver är att fler och fler vaknar upp och inser att de är Ljusbärare, att den saknad som de känner och som leder till känslor av ensamhet, otrygghet, osv. är en avsaknad av Gud. Vi söker hela tiden efter något som fattas oss, försöker på olika sätt fylla detta tomrum, en del på ett materiellt sätt, andra via någon religiössamhörighet. Men allt detta är bara substitut för avsaknaden av Gud. Det viktigaste är att ni som Ljusbärare inser att det endast är en illusion att känna en avsaknad av Gud eftersom ingen av oss helt och hållet kan stänga oss utanför den kraften. Vi är alla en del av Gud och den delen av oss står alltid i kontakt med Guds helhet och kraft. Det viktigaste i vår tid är att vi som Ljusbärare hjälper andra och att vi strävar efter att se igenom illusionen av att vi är separerade från Gud. Då förstår vi ju också att det inte behövs några budbärare från Gud och heller ingen som behöver predika i Guds namn eller föra samtal med Gud för andras räkning. För när vi ser igenom den illusionen och inser att vår gudomliga del hela tiden står i förbindelse med Gud, så kan ju var och en föra sina egna samtal med Gud, även om en del av denna kommunikation sker med andliga budbärare som inte befinner sig i fysisk form. För det är ju era egna inre samtal som för er är de viktiga, inte andras. Som människor är vi alltid så inriktade på att det som är bra och viktigt för mig också ska vara det för andra. 

Här skulle jag i princip kunna sluta att skriva, för det viktigaste som jag vill uttrycka är nu sagt. Ni kan nog alla rent logiskt förstå mitt budskap, men att sedan att få till det och få det att fungera i praktiken är inte alltid så lätt. Det är därför vi alla behöver finna vår egen väg genom livet för att hålla denna kontakt öppen i alla lägen. Tyvärr finns det ju mängder med störande element som försvårar denna kontakt. Det är dock viktigt att finna den form av utveckling som passar just mig - den spiritualistiska och dess mediala utveckling. Den kanske passar även er men i annat fall ska ni söka er väg där ni kan finna den. Viktigast är att ni vandrar mot målet på kärlekens och sanningens heliga stig, inte att just min metod ska tilltala er. 

Uppvaknandet

För mig personligen är själva uppvaknandet en viktig del i denna process, oavsett vilken väg man sen väljer att vandra och utvecklas via.

Jag ber er att blunda en stund och förnimma det som finns runt er. Ni vet vad som finns där men ni kan inte helt och hållet se det, men när ni återigen öppnar ögonen så ser ni allt klart och tydligt och då kan ni på ett helt annat sätt förhålla er till det hela. Precis så är det att leva på jorden, ibland är det som om vi alla gick med stängda ögon och endast vagt kan förnimma vad som finns runt oss. Blundande går de flesta av oss genom livet som sömngångare, då och då kommer händelser i livet som vill väcka upp oss till ett uppvaknade. Vi öppnar ögonen för en stund, för att kanske sedan blunda för möjligheten som gavs oss och fortsätter sen vandra vidare genom livet som sömngångare tills nästa möjlighet till ett uppvaknade kommer. Tack och lov kommer dessa möjligheter tillbaks tills vi accepterar dess erbjudande och påbörjar vårt uppvaknade. Detta är dess värre inte något som sker över en natt, utan i små steg och i processer allt eftersom vi är redo att se sanningen och ta den till oss. Jag är själv fortfarande i en uppvaknade process, men mer och mer är jag redo att se sanningen som den är utan att låta mitt ego lägga sig i och  argumentera emot för sin egen vinnings skull. Egot vet att ju mer jag ser av sanningen ju mer förlorar den sin makt över mig.

Jag kommer här ge en liten förenklad resumé över min resa till uppvaknade, för att hjälpa er att tydligare se er egen tillvaro och upptäcka när ni får möjligheter att gå vidare och utvecklas.  Jag tänker göra den så kortfattad som möjligt, men den kunde bli till en hel bok och blir så kanske en gång i framtiden om det känns viktigt för mig att delge det till andra. Men det är kanske så att den resan är bara viktig för mig personligen att ha förståelse för, såsom det är viktigt för er att få insikt i er egen resa mot uppvaknande. 

När vi föds är vi lite mer vakna till sanningen, då vi kommer från det vi kallar den andra sidan, än efter ett tag här på jorden och så var det också för min del. Jag var som barn en naturlig liten Ljusbärare såsom många av oss är, utan förutfattade meningar om andra eller till livet. Glatt hälsade jag på alla på gatan där vi bodde, även de som många andra tog en liten omväg när de såg dem. Jag var fylld av empati för alla och spred ljus och glädje runt mig till dem jag besökte och med ett lite lillgammalt sätt och förstående för äldre personers tillvaro. Alla på vår gata hade kommit lite upp i åren och själv kanske jag var i femårsåldern då det hela begavs sig.

Vid sex års ålder frågade jag min mamma om hon tyckte att jag skulle lämna mig till Gud. Troligtvis en möjlighet till att inte bli en sömngångare, med något som kanske också hade bundit mig till ett trossamfund som gjort mig till en annan form av sömngångare. Så i dagsläget är jag tacksam för det svar hon gav mig - att vänta med att ta det beslutet tills jag blivit vuxen. Ett svar utifrån hennes kapacitet och den tillvaro hon levde i. Jag somnade dock inte helt, utan mina andliga upplevelser fanns ju där på ett sätt som man kan benämna mediala, utan att jag här går in på det i detalj. Mitt sinnes tankegångar om Gud fanns där om än i ett vardande. Vid 10 års ålder dog min älskade mormor, men för mig var hon inte död och hon kom då och då och besökte mig såsom jag såg det då. Med andra ord hade jag ännu inte blivit en sömngångare. Visst kände även jag att både sorg och dödsrädsla växte inom mig, mitt barnasinne fick kämpa hårt med tankar om livet och döden, utan några föräldrar som kunde hjälpa mig i detta. Jag kan ju idag förstå att de bar på samma dödsrädsla som de hade tryckt in i sig själva och när jag frågade dem gjorde jag dem påminda om den. Under samma tidsperiod började jag protestera vilt inom mig mot de så kallade kristna, det fanns ju en hel del sådana runt mig då eftersom jag vid den tiden bodde i Jönköping – Sveriges Jerusalem. Jag kunde absolut inte se samma bild av Jesus som de, eftersom jag tyckte att deras levnadssätt gick stick i stäv med deras tro. Mitt barnasinne undrade ofta vad Jesus tyckte om det hela. Trots att jag då och då kunde uppleva min mormor och känna hennes hjälpandekraft, så blev det besvärligare att se och uppleva det som inte fanns i fysisk form, eftersom jag var helt ensam med mina funderingar i min familj, såsom det verkade då i alla fall. Långt senare i livet skulle jag få kännedom om att min pappas hade medialaupplevelser.

När dessa upplevelserna blev fler skämtade jag om dem för att på något sätt få uttrycka dem, eller som ett sätt att hålla mig andligt vaken. Jag läste med stor iver Astrid Gillmarks spalt i Allers veckotidning – tanten som såg och upplevde samma saker som jag. Detta var ännu ett sätt för mig att försöka hålla mig vaken. Sen hände något, rösterna från den så kallade andra sidan blev allt fler och tydligare för mig. Detta skrämde mig och jag fann heller inte något sätt att ge uttryck för dem. Detta ledde till att jag vägrade att se och att jag vägrade att höra och tillslut började stänga mina ögonlock mer och mer för att gå in i ett sömngångarstadium. Väl i detta stadium började jag sakna något och försökte upprätta kontakten igen, men rädslan stod i vägen och jag blev allt mer en sömngångare.

Av en tillfällighet sprang jag på en yogabok utgiven av ICA förlaget när jag gick på högstadiet och på egen hand försökte jag lära mig efter boken, vilket jag senare i livet förstått att jag klarat riktigt bra. Även denna bok kom till mig för att hjälpa mig att hålla mig vaken i livet. Återigen försökte jag upprätta kontakten, men rädd som ett darrande asplöv för vad som skulle kunna komma fram. 

Jag flyttade till Göteborg 1979 och där lärde jag lärde känna en kille på Stora teatern som hade funnit en spiritualistisk förening och han ville att vi skulle gå dit, överlycklig och med en känsla av att det låg något spännande i detta som drog inom mig som magnetism. Något besök blev det aldrig av, men jag ser nu att någon ville försöka hjälpa mig att hålla mig vaken genom denna öppning. När jag var i tjugoårsåldern gjorde jag min militärtjänst som vapenvägrare hos Röda korset. En del av denna utbildning skedde i Stockholm och en morgon då jag skulle hem till förläggningen stod jag utanför Vattumannens bokhandel och tittade in som ett barn i tomtens verkstad. Där fanns allt jag önskade mig och jag beslöt mig för att hit måste jag tillbaka. På den tiden hittade jag inte så bra i Stockholm, så det blev aldrig av att jag fann den igen, men butiken fanns i mitt sinne tills jag 15 år senare klev in i den. Ännu en öppning för att hålla mig vaken och kanske även öppna upp ögon helt. Återigen försökte jag få tillbaka kontakten som jag saknade, men misslyckades. Så en dag föll mitt konfirmationskors av mig. Jag kunde känna hur korset gled i slow motion över bröstkorgen och antog att kedjan gått upp. Förbryllad kände jag hur kedjan satt fast runt halsen då jag drog kraftfullt i den. Jag kollade korset, men dess hänge som man trädde kedjan genom var helgjutet och helt intakt. Just då fattade jag inte riktigt vad som hände, men jag förstår ju idag att detta var ännu en uppmaning att hålla mig vaken. Vi satte oss och gjorde anden i glaset för att finna svar på varför korset "glidit" ur kedjan. En otäck upplevelse som fick mig att fyllas av ännu mer rädsla och gjorde att jag kröp in än djupare i ett  sömngångartillstånd. Jag vågade knappt sova själv efter denna händelse och jag blev tvungen att gå djupare in i sömnen för att slippa vara rädd. Även om jag lite halvtamt försökt att utveckla förmågor på ett medialt plan, försökte få bevis på dess existens, men utan någon större framgång. Jag tappade aldrig helt tron på att det fanns något mer än den fysiska tillvaron, men "det världsliga" och dess sövande njutningar tog mig med på en resa bort från andligheten. Jag blev ett med världen och dess värderingar - mer och mer av kroppen. 

På 80–talet fick jag en vän vid namn Tommy som blev som en bror för mig. Vi levde livets glada dagar, obekymrade och lite halvt galna. Vi hade dock en hel del samtal om andevärlden och om livet efter detta som vi båda trodde på och framförallt ville tro på – för vi hade ju inga bevis på att våra spekulationer stämde, även om min barndom hade givit mig mängder sådana. Strax innan jul 1987 fick han beskedet om att han hade HIV, en omtumlande tid med många protester inom mig, framförallt ville jag ju inte acceptera att döden knackade på hans dörr. Det påminde mig om att även jag skulle dö en dag, att alla runt mig skulle dö. Barndomens dödsrädsla gjorde sig påmind. Personligen sökte jag mest bevis på att det blivit något fel och att han inte hade HIV, att han inte var döende. Det blev många samtal om Gud, om livet efter döden under hans sjukdomstid. Han gled in i ett accepterande av att han var döende medan jag vägrade att inse det. En tid till uppvaknade fanns även där så som alltid då marken rämnar under fötterna. 1991 somnade han in och jag väntade på bevis på hans överlevnad. För visst hade han lovat att påvisa att han överlevt den fysiska döden, men inga tecken syntes eller hördes. Nu rämnade verkligen min tillvaro, för detta blev för mig sak samma som att det fanns någon andra sida eller någon tillvaro efter den fysiska döden. Jag kröp djupt in i mig själv och dränkte mig i den fysiska tillvaron med dess avtrubbande effekt. Jag började verkligen leva i sus och dus, en form av själsligt självmord, där jag varken behövde tänka eller känna. Tillvaron rasade runt mig, men jag reagerade inte, försökte endast hanka mig fram och leva efter falska värderingar. Jag hade verkligen blivit av kroppen och den fysiska världen, samtidigt som jag flydde den. Nu efter hand kan jag ju inse att mängder av uppmaningar till uppvaknande fanns där, men då var jag allt för förblindad för att se dem. 1995 satt jag en morgon i den syateljé som jag arbetade på då och drack mitt morgonkaffe, när tårarna plötsligt började rinna. Jag blev förundrad för inget hade hänt mig som jag kunde tänkas vara ledsen över. Det gick dock inte stoppa tårarnas flöde, de bara rann och rann.  Jag kände hur en ledsenhet inom mig började bubbla upp, trots att jag ännu var väldigt ovetande om vad det hela handlade om. Jag insåg att det inte gick att sitta kvar där jag var, så jag stängde ateljén och gick hem. Detta blev mitt stora uppvaknade i tillvaron och denna gång gick det inte att undkomma. Vart jag än vände mig så såg jag andevärlden som påkallade min uppmärksamhet och även om jag inte till en början kunde förstå vad de ville mig, så väckte de mig från den fysiska sömnen. På ett smärtsamt sätt öppnades ögonen på mig och jag kunde påbörja min vandring mot ett vaket tillstånd. Detta var en skrämmande period i mitt liv då jag såg igenom illusionen. Allt runt omkring mig såg ut som kulisser, då förstod jag inte innebörden i det hela men jag förstår upplevelsen idag. Idag fler och fler som blir utbrända, såsom jag blev. Jag ser utbrändhet som en kraftig protest inom människor och som en möjlighet till uppvaknade. Tyvärr så ser jag att de allra flesta inte antar utmaningen, utan lappar ihop det hela och tycker sig må bra för att sedan vandra vidare med stängda ögon eller helt enkelt stannar kvar i det utbrända tillståndet. Jag kan själv mycket väl idag förstå att jag behövde denna kraftiga väckarklocka, eftersom jag tidigare hade vandrat förbi de möjlighet som givits mig. 

Mitt uppvaknade är inte klart ännu, utan jag vandrar fortfarande runt, men i medvetenhet att jag trots allt är mer vaken än de flesta runt mig. Min erfarenhet gör att jag kan se igenom illusionen vi lever i till viss del och på så sätt finnas till hands för att väcka andra och hjälpa dem ta sina steg mot ett vaknare tillstånd. Det ser jag som mycket viktigare än att hjälpa dem att utveckla sin mediumitet. Visst är det roligt och spännande att utveckla denna förmåga, men för mig är det mer ett redskap för att vakna, eller en förmåga att bära på som t.ex. musikalitet. Jag vet ju att de flesta som jag möter inte kommer att arbeta som medier, men de kan alla vakna och det är det viktigast.

Alla kan dessutom lära sig att utveckla sin mediumitet för sin egen skull och jag tycker att det är underbart att alla bär på förmågan att utveckla sin mediumitet. Man kan ju spekulera över hur tillvaro på jorden skulle se ut om alla gjorde det.

Jag ser för det mesta själv i dagsläget, när möjligheterna kommer till mig för nya steg mot ett allt klarare vakentillstånd och jag har inga större problem med att låta dem runt mig få gå vidare till andra sidan då det för dem är dags. Det ser jag som det bästa med min medialautveckling och inte det faktum att jag idag kan försörja mig på min medialitet. För mig är det ett redskap för att vakna att utveckla sin mediumitet, men det är definitivt inte den enda vägen. Den passar för en del medan den inte tycks passa andra alls. 

Självklart så älskar jag mitt jobb och det jag kan via det göra för andra, men med tiden så har det blivit allt viktigare att inte bara servera andlighet och förmedla kontakt, utan också att hjälpa andra att hjälpa sig själv via sin kontakt med andevärlden och det andliga uppvaknandet.

 

Till sist glöm inte att ni är av Gud och inte kan vara frånskilda från Gud - ni och Gud är ett. 

 

Med kärvänlig hälsning
Hasse Nyander

 











Home

Mail