Gränslösa möten
fortsättning

Först fram till kistan kommer Peter och Anders. De lägger varsin vit ros på min tomma kropp. Peter böjer sig ner över kistan och kysser min kind, så låter han sin blick glida upp mot oss som om han visste var vi satt. 
- Tack pappa, för att jag fick växa upp och bli den jag är. Jag saknar dig, men det känns skönt att veta att du är med mamma och vi ses ju den dagen som jag har levt klart mitt liv. 
Han ler hjärtligt mot oss och hans ansikte bär inga spår av gråt. Att min son var en grubblare visste jag, men inte att han lyckats förskaffa sig en tro, en mycket stark tro. Anders ansikte är däremot alldeles rödmosigt av gråt. Tårarna rinner precis som när han brukar titta på sina såpoperor. Eva tar min hand, kramar den ömt. 
- Jag har tillbringat mycket tid hos Peter. Han har många gånger haft det mycket svårt, men jag har hjälpt honom och han vet att jag finns vid hans sida. 
Sven står nu framme vid kistan med Steffe i sin famn och Irené vid sin sida. Hon stryker försiktigt sin hand över min kind, som om hon vore rädd att väcka mig. Irené blinkar frenetiskt och tårarna börjar strömma. Hon lyckas endast stamma fram ett jag älskar dig. Sven lägger sin fria arm runt henne, skälvande borrar hon in sitt våta ansikte mot hans axel. Lisa tar de röda rosorna Irené håller i sin hand och tillsammans med sin placerar hon dem i kistan, samtidigt som hon viskar farväl morfar. En liten och ynklig Eric står nu vid min kista. Tårarna rinner i en jämn ström, letar sig över det lilla barnansiktet likt regndroppar på ett löv. Det är nätt och jämt att han når upp till kistan. Jag vill ropa till honom att titta upp istället, där vi sitter. Nästan ljudlöst viskar han över kistkanten, vinglande på tå för att nå upp. 
- Morfar ... 
Han tar tag i Lisa och ber henne lyfta upp honom. Kärleksfullt placerar han  sina vita snödroppar i mina knäppta händer, mina favorit blomma. De blommor som för mig är ett tecken att något nytt är på gång, ännu en vår eller vad det nya innebär denna gången. Bland tårarna skymtar jag ett svagt drag av den spelevink han i vanliga fall är, ett drag han definitivt måste ha fått från min hustru. 
- Morfar, jag har tagit på mig en röd och en blå strumpa för din skull. Jag vet att du skulle gillat det mer än de hemska kläder som de tvingat på mig. 
Han slår sina små pojkarmar runt min kropp och klamrar sig  fast. Lisa orkar inte längre hålla honom och ett, tu, tre så ligger han i kistan, hysteriskt gråtande. Gång på gång skriker han. 
- Morfaaar! Lämna mig inte! Morfaaar! 
Alla blir stressade och generade, utom Peter som kommer till undsättning vid kistan. 
- Eric, morfar är hos mormor. Du behöver varken vara orolig eller ledsen. Han kommer för alltid vara med dig om du vill. 
Pojken släpper det krampaktiga greppet och låter sig bäras iväg av Peter. Jag tittar på min fru, troligtvis ser hon min förskräckta och samtidigt bedjande blick. 
- Gå du, gå till Eric, innan jag blir tvungen att bära ut dig. 

Eric sitter mellan Peter och Anders på gräset, i parken utanför kyrkan, som även är kyrkogården. 
- Du förstår Eric, efter mormors död trodde jag aldrig att jag skulle orka leva vidare. När du blir äldre ska jag berätta för dig hur det var. Det kanske låter konstigt, men mormor lärde mig att leva vidare. Hon fanns alltid vid min sida och finns än idag. 
Peter tittar upp mot mig, så ler han. 
- Eric, bli inte rädd nu, men morfar finns här bredvid oss. 
Peter pekar mot mig, Eric tittar upp och ler. Jag blir så glad över att jag lyckats göra mig synlig. Att någon inser att jag finns här bredvid, att någon kan förmedla det till mina kära. Samtidigt gör detta mig osäker. Jag känner något varmt och tryggt bakom mig, vänder mig om och där står min hustru Eva. Hon ler kärleksfullt, som om hon visste om detta möte långt innan det skedde. 
- Försök tala till honom. 
- Men ... kan han höra mig? 
- Han är ett barn, nästan alla barn har en öppenhet. Något vuxna ibland kallar fantasi. Jag kan kommunicera med Peter, tack vare att han lärt sig att öppna upp sig och vi tillsammans kan bygga upp den energi som detta kräver. Ta dig in i Erics tankar så kan ni kommunicera med varandra. Börja med att försöka höra hans tankar och när du hör dem klart och tydligt, så skall du försöka att föra över dina egna tankar. 
Min hustru tar sina händer och riktar mitt huvud mot Eric. Hans blick är fortfarande riktad mot mig, leende och med en trygghet som lagt sig som ett skimmer över honom. Försiktigt väcker Peter honom ur hans frånvaro. - Mormor är också här nu. Hon och jag kan prata med varandra. Inte så som du och jag, men vi kan tala via våra tankar. Hon säger att du skall föra över dina tankar till morfar, så att även ni skall kunna höra varandra. Tänk bara på vad du vill säga honom, så får han fixa resten. 
Peter tar sin fri hand och vänder Erics ansikte mot mig. Ett ljusfält börjar lysa allt starkare mellan oss. Jag känner en stark kraft från detta ljusfält. En energi som nästan gör ont i kroppen. Viskande långt borta hör jag  morfar jag älskar dig, morfar jag älskar dig ... Tillslut är det lika tydligt som om Eric talade till mig. 
- Morfar jag älskar dig, mer än någon annan, och jag saknar dig otroligt mycket. Fast nu när jag vet att du finns hos mig, så känns det bättre. Även om jag inte kan se dig. 
- Mitt älskade barnbarn, jag är så lycklig över att äntligen kunna trösta dig och tala med dig. Även om jag både kan se och höra dig, så saknar jag dig väldigt mycket, men en dag kommer vi åter att vara tillsammans för alltid. Jag lovar att alltid vara dig nära, hjälpa dig och stötta dig genom livet. Mitt älskade barnbarn, lova att aldrig glömma att jag finns hos dig när du behöver mig. När du behöver prata eller vill ha råd, precis på samma sätt som när jag levde. Låt inte åren bleka vårt speciella band, utan låt det växa och bli starkare. Till den dagen du levt ditt liv och vi ses igen. 
Han ler mot mig med ett större leende än jag någonsin sett, samtidigt som tårarna rinner på hans kinder. Vackert och naturligt rinner tårarna, tårar fyllda av lycka. Jag har alltid förknippat tårar med sorg. Nu vet jag att likaväl som de kan vara av sorg, kan de innehålla så mycket annat, såsom lycka. I ögonvrån ser jag hur Evas hand lämnar min kind, samtidigt som Peters hand lämnar Erics. Spikrakt förs de mot varandra och slås samman likt man ofta ser svarta hälsa på varandra. När deras handflator möts blixtrar det till, som om de vore laddade med ström. De ler och nickar mot varandra, som om de slutfört ett uppdrag med lyckat resultat. 
- Peter hälsar till dig. Han är mycket glad över att du och Eric lyckades nå varandra. Nu slipper Eric det helvetet av sorg, som han själv genomled innan jag lyckades bygga upp en kontakt mellan honom och mig. 
Jag upptäcker hur vi står i ett hav av människor. Alla har kommit ut ur kyrkan och står nu samlade runt oss. En entusiastisk Eric berättar med en sån iver och inlevelse om att han har pratat med mig, så hade han varit predikant hade han nog kunnat frälsa hela bunten. En del ser visserligen ut som om de trodde att ungen hade fått en knäpp, men Eric tycks inte märka det eller så finns det inget i hela världen som kan rubba hans nyfunna tro. Den ger honom en enorm styrka, att våga tro och stå upp för den. 
- Käre make, har du sett nog av din begravning? För det är nog dags att vi ger oss av, att du får träda in i ljuset och se den dimension du nu ska existera i. 
Eva tar min hand. Ett hål öppnas i himmelen, ett enormt ljussken lyser ner på oss och vi dras sakta upp mot ljuset. På marken står Eric och vinkar, som om han visste att vi gav oss iväg. Glatt vinkar jag tillbaka. De andras blickar söker i ljuset, men verkar inte uppnå något resultat i sitt sökande. Det sista jag hör innan jag försvinner in i ljuset, är någon som påpekar "hur vackert det är när solstrålarna strilar mellan molnen".