Gränslösa möten
En saga för stora barn

Livet är en resa
Leva är att resa

Möten

Ute i trädgården på den gamla mossiga stenbrunnen sitter den lille killen. Han når inte ner till marken med sina fötter. I vanliga fall brukar han låta dem dingla, med en viss lättja och barnslig glädje. Trots hotet och faran som demoniskt lurade bakom hans rygg. Själv var jag alltid orolig att han för ett endaste ögonblick, skulle tappa balansen och falla baklänges ner i brunnen, i dess demoniska famn. Nu håller han hårt om stenkanten, hans knogar är vita och spända. De bara hälarna slår maniskt mot de gamla stenarna, som blänker av ljusrött barnablod. Ingen smärta går att utläsa i hans ansikte. Endast en tom, väldigt tom frånvaro. Hjälplös står jag och ser på mitt älskade barnbarn, utan möjlighet att kunna göra något för honom. Varken kunna ge honom tröst eller få honom att sluta skada sig själv. Det gör ont i hela mig och jag känner hur mina ögon fylls av tårar, ögonen töms och tårarna rinner ner för mina kinder. Ögonen fylls av saltsvidande tårar, ögonen töms och brännheta tårar rinner ner för mina kinder. Ögonen fylls...

Mörkret har lagt sig och pojken, vars namn är Eric, ligger nerbäddad i sin säng. De trasiga hälarna är omplåstrade. Erics mor har lagt en kudde under hans vader, så att de ömma hälarna hänger i luften. Smärtan tycks inte bekomma honom. Hans ljusblå barnögon stirrar stint upp i taket. Jag vill ta min hand och stänga dem, lyfta upp honom i min famn och vagga honom till sömns som ett spädbarn, men detta överstiger min makt. Pojkens ögon fylls av tårar och plötsligt gråter han hysteriskt, kroppen skakar. Maniskt börjar han slå med sina små armar och sparka med de ömma fötterna. Han skriker med en gäll stämma fylld av sorg och uppgivenhet.
- Jag vill inte, jag vill inte dö! Jag vill inte ...
Jag vill lugna och trösta honom, men även detta överstiger min makt. Eric rusar upp ur sängen, springer in i sin mors oroliga famn ute i hallen. Krampaktigt kramande henne skriker han. och då menar jag skriker ... som Rakel skrek i Rama.
- Jag vill inte dö! Att allt bara fortsätter utan mig, att jag inte finns, som om jag aldrig funnits. Jag vill inte dö! Varför ska man leva om man ändå bara ska dö ...!
Varken hans mor eller far har någon uttalad religion, så att döden har innebörden slutet är inte så konstigt. Modern försöker trösta honom med att han inte ska tänka på detta. Han är ju ett lite barn och det är långt till den dagen, inte ska en liten pojke oroa sig för döden. Detta lugnar honom inte, vilket är ganska förståeligt. Modern känner sig hjälplös, vet inte vad hon skall ta sig till, men han somnar utmattad och snörvlande i hennes trygga famn, till hennes stora lättnad. Hon bäddar åter ner honom i sängen, med kudden under vaderna. Krampaktigt kramar han sin nalle, som han själv anser sig för stor för, men som alltid finns till hands, gömd längst inne i garderoben. Modern står kvar vid hans säng, tårarna rinner på hennes kinder. Nästan ohörbart viskar hon med en viss rädsla i rösten, kanske för att hon inte är helt säker på att han sover.
- Älskade barn, jag vill inte heller dö eller att de jag älskar ska dö ifrån mig. Att allt en dag bara ska vara slut. Åh ... gode Gud vad jag känner mig hjälplös. Jag saknar min älskade pappa så ... och hans tröstande ord. Önskar att jag fått ärva denna gåvan, för han tycktes alltid finna orden, de rätta orden i alla lägen. Åh ... pappa ... Gråtande sjunker hon ihop vid Erics säng. Tyst snyftande gömmer hon ansiktet i sina darrande händer. Min älskade dotter, så ont det gör att se dig så här. Irené viskar jag och önskar att jag kunde förmedla min närvaro och ge henne tröst med mina ord, alltid de rätta orden, enligt henne.

Solen leker genom spetsgardinens små runda hål och bildar mängder av fina laserstrålar, som knivskarpt skär genom rummet. För att i sin lek bilda ett skiftande mönster på den gula väggen. Jag inser att jag blivit sittande i korgstolen hela natten. Eric sover ännu. Sover? Borde inte jag också sova. Från köket hörs ett klirrande ljud från tallrikar, som placeras ut på köksbordet. Jag tänker på min dotter och i detsamma befinner jag mig i köket med henne. Hon håller på att duka upp för frukosten, jag ser att hon dukat för sex personer, trots att de numera endast är fem. Jag ser på platsen som senast igår var min. Eric kommer ner för trappan och när han ser mot frukostbordet ler han. Han ser att det är dukat på min plats, antagligen tror han att min död endast är en dröm, en ond mardröm.
- Godmorgon lille gubben. Vill du vara så gullig och säga till de andra att frukosten är klar. Hans mor låter precis som vanligt. Detta övertygar honom än mer att allt bara varit en mardröm, en mycket ond och fasansfull mardröm. Med ett barns lätthet och glädje skuttar han upp för trapporna igen, två trappsteg i taget, två steg... För att i sin glädjeyra snabbt kunna väcka de andra och för att snart få det underbara beviset, som skulle sudda ut hans mardröm.

Eric sitter vid frukostbordet och inväntar de andra. Den första som dyker upp är hans äldre syster Lisa. Hon är inne på sitt sista år som tonåring, själv är han elva. Pappa Sven kommer ner för trappan med hans femårige lillebror Steffe i famnen. Modern slår sig ner vid frukostbordet som sista person, precis som vanligt. Inget tycks ha förändrats, trots att så mycket är helt annorlunda nu. Eller är det bara för mig som allt känns så annorlunda.
- Varsågoda mina änglar.
- Men ... vi måste väl vänta på morfar ?!? Protesterar Eric. Modern stelnar till och med en bedjande blick ser hon på sin man, medan hon kämpar med att hålla tårarna kvar i ögonen.
- Eric, du vet ju att morfar inte finns bland oss längre, säger Sven med lugn stämma och en mjukhet som skvallrar om att han är en tålmodig person. 
- Varför dukar ni till honom då? Påpekar Eric, som om han hade bevis för att de ljög. Nu kan inte hans mor, min dotter, hålla sig längre. Gråtande reser hon sig och går in i rummet bredvid köket. Pappa Sven dukar av på min plats. Förklarar för Eric att det hela skett av gammal vana, att det tar mycket lång tid att vänja sig vid att människor som dött inte längre finns hos oss. Människor som alltid funnits i vår omgivning och vid vår sida. Situationen i köket gör mig oerhört frustrerad. Jag vill slå näven i bordet och säga att jag fortfarande finns hos dem. Om det inte hjälpte skulle jag vilja välta hela bordet, slå och skrika tills de ser mig. Frustrationen gör mig galen och ju värre den blir, desto mer skakar köksbordet. Det skramlar, glas välter och tallrikar faller av bordet. Chockad ser jag på det katastrofdrabbade frukostbordet. En röra av mat och porslin, som om en bomb just slagit ner och drabbat en stad. Runt bordet står de likbleka och chockade, de som nyss skulle ha startat sin frukost i lugn och ro. I dörröppningen står min dotter Irené. Hon hyperventilerar, ögonen är uppspärrade och munnen på vid gavel. Steffe skrattar högt och roat. Sven sjunker ner på stolen, som om hans ben inte bar honom. Lisa försöker dölja sin rädsla genom att nitisk börja plocka upp det trasiga porslinet. Eric ler ett belåtet leende och själv skäms jag oerhört över hur jag skrämt mina anhöriga. Eric bryter den besvärande tystnaden. 
- Morfar finns! Han ville visa oss att han inte har lämnat oss. Han tycks vara den enda som förstått och han verkar lättad. Sven ser på min dotter, deras blickar möts. Ingen av dem vet vad de skall tror eller säga. Även om samma tanke nyss flög hastigt genom dem. Till slut konstaterar Sven att det måste ha berott på någon form av jordskalv. Han slår på radion för att höra om de har något meddelande om skalvet. Eric blir vansinnig, välter köksbordet, springer upp på övervåningen. Väl uppe i den övre hallen skriker han till de andra. 
- Det var morfar, jag vet att det var morfar! 

Jag ligger utsträckt på min säng, funderande över vad som kommer att hända nu. Varför jag fortfarande är kvar här. Varför jag inte träffat några andra döda, min fru t.ex. Dörren glider sakta upp. Jag ser Erics ansikte försiktigt kika in. Blicken letar och söker igenom hela rummet, som om han trodde att jag gömde mig någonstans. Om jag ändå kunde bli synlig för en stund. Även om ingen annan skulle tro honom, så skulle det säkert hjälpa Eric i hans sorg. Han smyger sig in i rummet som om det vore totalt förbjudet område, stänger dörren så ljudlöst som möjligt. Sätter sig på sängkanten, som han så många gånger suttit hos mig. 
- Morfar, om du är död, så visst var det du som skakade köksbordet? - Visst Eric, visst var det jag. Är bara ledsen att jag skrämde de andra, men du som har insikten får förmedla och trösta dem. 
- Får jag aldrig se dig mer?... eller? 
- Men jag är ju här hos dig. Även om det känns som vi samtalar, så inser jag att endast jag kan se och höra honom. För honom finns jag inte, hu ... vilken hemsk tanke. Undrar hur jag lyckades påverka köksbordet. Hur det rent tekniskt gick till. Tänk om jag kunde bemästra den kraften eller vad det nu är. Då skulle vi på sätt och vis kunna samtala, men hur? Vibrationer ... något med vibrationer dyker upp i min tanke.

När mörkret har lagt sig och det är dags för Eric att lägga sig, hinner han knappt krypa ner i sängen förrän han smyger sig upp och hämtar nallen, som ligger gömd längst in i garderoben som alltid. Han skäms inför sig själv, men det är han och nallen mot natten. Ensam skulle han aldrig våga rida genom mörkret. Det svarta mörkret och dess furste, som gömmer sig någonstans i det oändliga. Aldrig i livet att han skulle ligga där ensam, ända till gryningen. Han tittar oroligt runt i rummet, som om han sökte efter något. Eric säger inget, men ... hans tankar är tydligt hörbara för mig. De kretsar runt samma sak som natten innan ... om att dö. Om att världen fortsatte precis som vanligt, utan honom, som om han aldrig funnits. Stackars barn. Dagens visshet om min närvaro är som bortflugen. Nu finns bara mörkret och rädslan. Rädslan för att somna, vetskapen om att han kanske inte vaknar upp i morgon igen. Väl medveten om att jag dött i sömnen. Den lille vågar inte sova. Precis som en reflex låter han nallen glida ner under täcket, när hans mor nalkas i dörröppningens sken. Hennes siluett är inte alls den rakryggade dotter, som jag är van att se. Hon ser kuvad ut, som om musklerna förtvinat och inte längre klarade att hålla uppe hennes kropp. Eric blundar och låtsas sova. Rädd att gråta, rädd att visa sin svaghet, den töntiga oron för döden som bara han verkade vara mesig nog att känna. Modern blir lättad, när hon ser att han sover och antar att allt börjar gå mot den normala verkligheten igen. Kanske skulle hon våga och orka ta itu med sin egen rädsla och sorg nu. Tänk om Eric visste att hon var lika rädd som han. Undrar om det skulle hjälpa honom eller skrämma honom ännu mer? Så fort hon lämnat dörröppningen, slår han upp ögonen likt en blunddocka. Lika glasdöda som en dockas ögon, blänker Erics i mörkret. Han knäpper sin små händer och ber till den Gud han inte tror på. 
- Gud... om du finns... visa mig ett tecken... på att du finns så att jag slipper vara rädd. 
Han tror inte på någon Gud, men detta vågar han inte ens tänka just nu, ifall han skulle ha fel. Oförmögen att be, börjar han be Gud som havre ... och upptäcker till sin fasa att han inte kan denna aftonbön, som vilken liten unge som helst kan. Fanns det en Gud så inte skulle han gilla honom, som inte ens kunde minsta lilla barns bön. Han hoppar upp ur sängen och plockar fram en bibel, som han en gång fått i söndagsskolan. Troligtvis är det första gången han öppnar den. Eric bestämmer sig för att läsa den från pärm till pärm, tills han kan den utantill. Då kanske Gud skulle ge honom något tecken, kanske till och med gilla honom. Eric hinner inte läsa många sidor ur boken, förrän han somnar in, tryggt med sin nalle och böckernas bok.

Om nu jag är lite spänd inför vad denna dag har i sitt sköte, så är det inget emot vad familjen Bergkrantz är. Trots lugnet över den tassande familjen, lurar det tornados i varje vrå av huset. Beredda att orsaka storm och kaos vilket ögonblick som helst. Jag känner knappt igen mina anhöriga i den strikta svartvita klädsel de tagit på sig. Visst kan jag förstå att de tyckte det verkade etiskt rätt för dagen. Jag önskar att jag hade talat med dem om detta eller nämnt det i något testamente. Jag skulle hellre velat se dem ta farväl av mig som jag är van att se dem och inte i dyra kläder de inköpt för att aldrig mer bära. Kläder som för alltid kommer bära sorgens stämpel, alltid påminna dem om denna dag. Nu är det tyvärr försent och jag inser att man aldrig talar om sin egen död eller begravning, trots att det händer oss alla förr eller senare. Kanske lyckas man lura sig själv om man aldrig talar om sin död, men döden går däremot inte att lura, den dyker upp ändå.

Familjen Bergkrantz är klara för att ge sig av, själv blir jag lite konfunderad över hur jag skall ta mig till kyrkan. För jag bör väl vara med på min egen begravning? Plötsligt känner jag hur min kropp lättar och hur jag svävar ovan marken. Förvånad ser jag ner på huset, inser att väggar och tak inte utgör något som helst hinder för mig. Likt ett segelflygplan glider jag iväg bland trädtopparna. Jag hör fåglarna kvittra i lovsång, som om de sjöng till min ära eller ville locka den dröjande våren att titta fram.

Väl framme vid kyrkan ser jag några bekanta utanför. Jag vinkar till dem, men de ser mig inte. Glider över deras huvuden och in genom de stängda kyrkportarna. Om något skulle velat röra vid mig skulle de bara behövt sträcka upp en hand, så nära och ändå så långt ifrån varandra är vi. Jag känner mig illa till mods, obekväm vet liksom inte vad jag bör göra eller vart jag skall ta vägen. Går fram och tittar ner i kistan, där ligger min gamla uttjänta kropp tom ... utan mig. Kryper ner i kistan för att känna mig hel och för att jag skall vara där mina anhöriga tror sig finna mig. Det känns både löjligt och olustigt att ligga här i ett skal som inte längre fyller någon funktion. Ligger och tittar upp mot taket och dess målningar, för att skingra tankarna en stund. Plötsligt växer ett enormt ljussken fram ur takmålningarna. Jag blir till en början rädd, men ur skenet stiger min älskade hustru Eva. Hon glider ner mot mig som om hon stod i en nysnöhal backe. Vi svävar i varandras armar, ovanför kistan, runt, runt, runt ... 

- Du hittade inte ljuset eller kanske blundade du för det, så jag har kommit för att hjälpa dig. Personligen tror jag att du vägrade se det, för att du inte ville lämna Eric. 
- Åh, vad jag har saknat dig Eva, men nu förstår jag hur nära du varit mig, när jag har behövt dig. Även om jag många gånger känt din närvaro, så inser jag inte förrän nu, hur nära du varit mig. 
- Du dröjde, jag trodde faktiskt att vi skulle förenats för flera år sen, men du har varit skicklig, mycket skicklig på att lura döden. Trots att du mer eller mindre redan klivit över gränsen, så gled du alltid snabbt tillbaka igen. Din längtan blev för stark, du kunde helt enkelt inte lämna Eric. 
Kyrkportarna slås upp, genant ... känner mig ertappad som om vi vore ett nyförälskat och hånglande tonårspar. Min hustru ser mina hett blossande kinder och skrattar. 
- Karl, dom kan inte se oss. 
- Vad gör jag nu? 
- Kom! Vi sätter oss här på kistlocket, så ser vi bra. 
Det är som om vi vore på teater. Vi är publiken och de där nere i bänkraderna är själva skådespelet. De skulle bara veta. Kyrkan är nästan fylld till brädden, att jag hade så här många vänner och bekanta har jag svårt att inse. Jag kan ju inte direkt påstå att jag blivit nertrampad av socialumgänge de senaste åren. Mina närmaste anhöriga kommer nu gående uppför altargången. Förutom Irené och hennes familj, ser jag min dotter Stina, hennes man Fredrik och deras dotter Sofie. Sedan kommer min ende son Peter och hans pojkvän Anders. Jag älskar verkligen mina barn och deras familjer, men av någon konstig anledning drogs jag alltid mest till mitt barnbarn Eric. Han har alltid stått mig närmast och de sista åren är det ju han som givit mig mest uppmärksamhet och tid. Enligt min hustru även en anledning till att inte dö eller inte ha tid att dö. Det skiljer ändå sjuttio år oss emellan. Innan Steffe föddes var han min enda dotterson, och det var naturligt att jag ägnade tid åt honom. När Steffe kom till världen hade jag redan hunnit bli änkling, allt för sjuk och orkeslös för att kunna ge samma uppmärksamhet åt nykomlingen. Det är även något med Steffe som gör att det är svårt att nå honom. Något jag aldrig lyckats få grepp om, trots att Irené verkligen försökt att förklara för mig. Nu satt Steffe som vanligt i Svens knä, hopkurad som om han gömde sig för den fullsatta kyrkan, med tummen i munnen. Min blick dras till Eric, utan minsta lilla chans till att kunna stå emot. Han är klädd i vit skjorta och svart kostym, uppsträckt som en fura. För min skull? Jag kan tänka mig, hur han måste hata denna klädsel och högdragenhet. På något sätt verkar han, eller försöker vara, vuxnare än sina elva år. Någon gråter högt och ljudligt, både min och Erics uppmärksamhet dras dit. Det är min yngre brors fru Dora! Mina och Erics tankar slås samman, vi retar oss gemensamt på den falska maran, som så högaktningsfullt hatat mig. Eric vänder militäriskt huvudet mot kistan, hans lilla min är nästan på väg att spricka av hat och ilska till Dora. Själv drivs jag av en otrolig lust att narras ... få jävlas lite grann med henne, men det passar sig väl inte ...? 

Prästens högdragna basstämma ekar genom kyrkan och tar kommandot över vår uppmärksamhet. 
- Vi har samlats här idag till minne av ... 
Jag vänder mig mot min fru, men hon är borta. Tittar ut över församlingen, några gråter lågmält. Förutom Dora då, som nu låter som en grekisk gråterska, fast utan tårar, men detta döljer hon praktiskt och väl inövat med en näsduk. En näsduk som säkert upplevt många begravningar, men aldrig sett en tår. Plötsligt dyker min Eva upp jämte henne, blåser mot hennes ansikte var på näsduken fladdrar som om det blåste en vind mellan bänkraderna. Min fru rycker tag i näsduken som om vinden fångat den och låter den fladdra iväg mot altaret. Väl framme vid kistan låter hon den falla fritt mot marken. Dora, som tappat sin mask, glömmer att gråta och tittar förbluffat på sin näsduk. Överlyckligt fnissar min hustru åt sitt hyss, som vilken rackarunge som helst. 
- Du är inte klok, borde man inte ha en viss värdighet som död? 
- Kalle, lille Kallegubben. Du känner väl mig, jag är som jag är, död eller levande. Trodde du jag blivit ett helgon bara för att jag är död? Nix gubben lille, du lär snart få se hur det hela funkar. Förresten så var det din lilla önskan som jag uppfyllde. Jag vet att tids nog kommer hon drabbas av ågren, om inte i livet så garanterat på denna sidan gränsen.