2 September

I helgen har jag haft en underbar mediumkurs i mentalt mediumskap. Visserligen är det alltid givande att ha en kurs, men denna grupp var så följsam med varandra och i sådan samverkan i varandras utveckling, så jag tror inte att de själva fattade det och i vilken vidd det var. Men för mig ett stor plus i det hela.

Igår hade jag sedan höstens första "Tantfritt", en kväll för endast män som är andligt intresserade. Vi blev igår en ganska så liten grupp, endast 7 st. Men det var i mina ögon sett den gemytligaste träffen hittills. Påbörjade ju dessa träffar under våren, men kändes det verkligen som om något föll på plats och landa igår, en öppenhet männen emellan som jag inte upplevde under våren. Ser framemot höstens kommande "Tantfria" kvällar. Med grundämnet shamanism nästan gång och Mike kommer trumma live på sin trumma, då vi kommer att göra en del trumresor tillsammans.
Tänk så olika höstar kan vara, så är års förra året låg jag på Sahlgrenska och visste inte om jag skulle överleva eller om jag ens ville överleva. Denna höst har verkligen säsongen dragit igång på ett positivt och fantastiskt sätt på många sätt och vis. Tacksam att leva och tacksam att känna mig LEVANDE.
Snart bär det ju även iväg till Brasilien och till det centrat där som gav min andligkirurgi i höstas. Skall bli väldigt intressant, framförallt få komma dit och vara i de energierna. Sen får vi se vad som faller på plats i min helandeprocess, för processen har ju inte slutat fastän jag numera jobbar heltid och är friskförklarad.
Nu tittar solen fram här och jag skall se om jag inte kan skriva lite på min arbetsbok om intuition. För att sedan gå i väg och jobba på HIT några timmar.

Önskar er alla en underbar dag där ni får känna er LEVANDE.

Hasse

 

 3 September

Har varit lite undrande varför jag inte får driften att skriva på bloggen igen, men inser ju att det är allt twitter eller twittrande som man gör på Facebook som tar udden av det. Behöver tillfredställs säkerligen där och via all små kommentarer som man gör. Jag tror ju dock att bloggen återigen kommer fylla en stor funktion och få ett stort värde då vi kommer till Brasilien och alla upplevelser där. Vi får väl se, men det skulle ju förvåna mig om det inte blir så.

 

 4 September

Jag sitter nu på tåget till Jönköping och när jag skulle gå på slogs jag tillbaks till minnet då jag skulle åka tåg till Jönköping första gången efter att jag hamnat på sjukhus. Inte för att jag känner någon rädsla nu, mer som det slog an hur mycket med olika rädslor jag har varit tvungen att bemöta det senaste året och hur radikalt allt har förändrats under en kort tidsperiod.
 Rädslan att det var något fel på mig, vad som var på gång. Rädslan över att vara sjuk, rädslan att eventuellt dö. Det var stora förlikningar och accepteranden under denna period i börja av förra hösten. Rädslan att överge dem jag älskade, rädslan att inte hunnit med det som jag skulle under denna inkarnationen. Sen rädslan att inte bli fullt återställ, rädslan för att något nytt skulle hända - skulle jag orka mer? Skulle dem som stod mig nära orka mer, hade vi inte alla haft nog för en lång tid framöver då de senaste år hela tiden kantas av nya saker som skedde, nya kriser att leva i och ta sig igenom.
 Det fanns en tid då jag inte ens klarade åka taxi till Sahlgrenska själv utan Monika fick följa med mig - till nu sitta på tåget själv utan att det är minsta lilla problem. Det är lätt att känna tacksamhet då man hamnar i dessa minnen och tankar. Allt tycks alltid landa i något bra tillslut, även om det just mitt i krisen inte känns som att det någonsin skall bli till det bättre igen. Ur allt kommer något gott sägs det och jag kan inte annat än att hålla med. För livet tar och livet ger, men det tar aldrig mer än det ger. För oavsett vad livet tar så får man tillbaks något annat i mångfald.
 Jag har under senaste året även fått bemöta rädslor på ett annat plan och ett så kallat djupare plan, men i och med att jag inte haft någon annat möjlighet än att acceptera dem och förlikas med dem, för att sedan bli vän med dem och på så sätt också kunnat eliminera dem. Så har de inte känts som så tunga eller jobbiga rädslor som de egentligen var. Det handlar inte om vad som sker, utan hur man hanterar det som sker. För livet händer hela tiden, det stannar aldrig upp och vilar även om vi till synes kan uppleva det så, och kanske händer som mest i de faser då vi upplever som om det inte hände något - endast en spekulation. För att sedan i nästa fas ha sitt utlopp och manifesteras och i dessa faser tycker vi att det sker mycket.
Det handlar inte om vad som händer i livet, utan vad vi har för inställning till det som händer och utifrån vilket förhållningsätt vi agerar eller tar oss an situationen. Att vara positivt tänkande är inte att förbättra eller försköna allt, och inte att inte se det jobbiga, utan hur man förhåller sig till det. Det sägs att livet är en dans på rosor, men man kan ju välja själv om man vill hoppa extra mycket på taggarna och det gör mer ont än det behöver. Eller om man vill se och ta i tu med det hela utifrån ett så positivt sätt som möjligt. För förhållningssättet är det som avgör hur livet blir inte själva livet och dess innehåll.
 Låter kanske underligt, men ett litet tips - prova så får du se. ; )
Det var skoj att få blogga lite och se vart texten bar hän, för texterna växer ju sällan vidare till något annat då man kvittrar. Får nog slita mig från Facebook lite då och då.

Ha en dag i den anda, då du reflekterar över hur just du förhåller dig till ditt liv och dess skede, och vad du kan göra för att lära dig att förhålla dig på ett annat sätt. Ett sätt som är till det bättre för dig.

När jag sedan satt och små slumrade på tåget som jag gillar att göra när jag åker tåg, så gled min tanke in på alla de som alltid skyller livet på någon annan och alltid finner syndabockar istället för ta sitt vuxna ansvar och själva avgöra vad som man låter sig påverka av eller inte, att man tar itu med det som felprogrammerats eller blockera dem via livet genom andra personer. Man kan i det oändliga skylla på sina föräldrar, syskon, lärare, klasskamrater, föredettingar, äkta hälfter, chefer, kollegor, barn, busschauffören, butiksbiträdet, tränaren, osv. i det oändliga. Man kan på så fortsätta att alltid hitta syndabockar som de vore nödvändiga för att hantera livet, någon att lasta över skulden på som om det hjälpte. Jag skulle vilja påstå att detta är något av det mest basala i personligutveckling, att lära sig förlikas med och hantera. Alla människor har gjort fel, alla människor gör fel, men det är vårt vuxna ansvar hur vi låter oss påverkas eller förhålla oss till det. Att människor fel i sin okunskap eller att de inte kunde bättre i det läget kommer aldrig upphöra att ske, men hur vi förhåller oss till det, där kan det ske en förändring som radikalt påverka livet och dess utveckling på ett personligt plan som i längden blir både gynnsamt för oss själva och andra. Vi har ett eget val hur vi väljer att förhålla oss till det som sker i livet, vad människor har gjort emot oss och hur de agerar emot oss, hur väljer du idag att göra? Valet är ditt och ingen annans.

Jag lånar Kay Pollaks ord och lägger in  här för jag tycker de passar så bra i sammanhanget.

Tänk om det är sant att:

Varje tanke jag har om en annan människa skapar antingen glädje, harmoni och balans inom mig - det vill säga lycka - eller någon form av störning, irritation och avstånd - det vill säga olycka.

 

 5 September

Jag har idag varit på skogskyrkogården tillsammans med min mamma. Hon ville titta på den ena graven efter den andra, och även om detta kanske inte spelar så stor roll roll för mig, så kunde jag vandra med och njuta av stillheten som råder på denna kyrkogård. För mig har den ju liksom alltid funnit sedan morfar dog och då var jag ju bara fyra år. Med tiden fick jag ta farväl av både mormor, min morbror Bernt och nu senast pappa på denna kyrkogård. Så visst har den en speciell plats och känsla i mitt bröst även om jag är väl medveten om att deras själar inte finns här. Efter att vi varit vid min pappas grav och den närliggande grav som morfar, mormor & Bernt ligger i, så slog vi oss ner på en bänk och njöt av stillheten. För det är en helt otrolig stillhet och sinnesfrid på denna kyrkogård som jag inte finner på alla. En känsla nästan som om tiden stannades upp och stod still. En bra plats för kontemplation varken man känner någon som ligger där eller inte. Jag har väl inte så stort behov av att söka mig till kyrkogården för känna, minnas eller hedra mina nära som gått över till andra sidan. Jag vet ju att jag kan nå dem vart än i världen som jag befinner mig. Men att få bli ett med skogskyrkogårdens stillhet och bli ett med den, där finner jag en orsak till att söka mig dit. Fler borde slå sig när här för komma i denna stillhet och finna sig själv eller komma i kontakt med sitt inre. Man ser människor som kommer sätter sin blommor på gravar och går såsom deras uppdrag där vore gjort. Stanna upp bli ett med sinnesfrid, stillheten och njut. Alla kanske inte har möjlighet till att besöka Skogskyrkogården i Jönköping, men kanske kan ni finna och söka er till en likande kyrkogård i närhet för söka stillheten där - kan varmt rekommenderas.

 

 6 September

Då var man åter i Göteborg igen efter ett par dagar av avkoppling i Jönköping. Fast det känns ganska så tomt att komma hem eftersom Monika åkte till Kalmar igår och skall vara där till på tisdag. Men samtidigt är det väldigt skönt att kommit hem, vilket jag upplever det alltid att vara. Jag har nog varit på mycket på resandefot i mitt liv, för att helt uppskatta det ... även om jag gillar att åka i väg komma bort, så njuter jag fullt ut av att komma hem - hem ljuva hem.

Vårt liv är en förvrängd tolkning av det förflutna och det som är oarbetade inom oss. All vår uppfattning om omgivningen, händelser möten, personer osv. går genom detta förvrängda filter tills vi förlikas med det och arbetar oss förbi det. Det är utifrån detta inte alls underligt att två personer kan uppfatta samma händelse på två helt olika sätt eller att vi har helt olika uppfattning om människor runt oss. En bra träning innan vi kommit förbi dessa förvrängda filter är att träna oss i känna och utöva förstålelse, trots att något taggar igång oss. För när vi tagit bort dessa förvrängda filter från vårt lins så är vi fyllda av total förståelse till allt och alla. Så fort något taggar igång oss så borde vi gå bakom det och syna det hela för att se vad som egentligen taggade igång oss, sällan det som skedde utan något helt annat. När insikten kommer så faller också en del av det förvrängda filtret. Hur ser du på världen och dess invånare? Via ett förvrängt filer eller eller via en klar lins? Är ditt svar ett förvrängt filter så har du en hel del att ta itu med dig själv via din personligutveckling, om ditt svar är via en klar lins så ljuger du troligtvis för dig själv, men har ändå kommit en bra bit på vägen i din utveckling. Jag tror få av oss kan säga genom en helt klar lins och att vi är så personligen utvecklade så att det är sant. Så putsa linsen som är riktad mot omvärlden och dina upplevelser av den genom att ta itu med dig själv genom personligutveckling.

 

 7 September

Visst gillar jag att vara iväg, men att få vakna upp i sin egen säng, kliva upp i sin ljuvliga lägenhet och lullar runt med en kopp kaffe tills man vaknar till liv - det är det allt något speciellt med.
Jag satt och sappade framför teven igår, eftersom jag inte hade så mycket ork till något och det inte fanns något direkt att stanna upp och titta på. Men så råkade jag komma förbi en engelsk film eller dylikt, och orden på översättningsremsan gick rakt in i skallen på mig. "Gissningar är fördärvet av sinnesro". För visst är det så, när vi gissar oss till det vi inte vet, så försvinner vår sinnesro. Sinnesro byggs ju genom att leva i nuet och gissningar om framtiden eller sådant som vi inte vet kan blir ofta till en oro, som vi blir ett med och på så sätt elimineras den rådande sinnesron. Sen kanske det inte ens inträffar eller ligger till på så sätt när det väl kommer till kritan utan vi har oroat oss i onödan, vi har helt enkelt dödat sinnesron till ingen nytta alls. Så att lära sig leva i nuet och hantera det som sker ju just nu, är det som är av allra största vikt. Genom att lära sig leva i nuet så tror jag många skulle kunna lära sig att befinna sig i sinnesro med sig själva, till sin omgivning och det som sker. För vi oroar ju oss för det som inte skett och när det väl sker så är man så i det så att man sällan kan oroa sig, utan blir i det och hanterar det. Man kan vara rädd för att få t.ex. cancer, men när man väl är i ett cancerförlopp så försvinner ju oftast oro och man har egentligen inget annat val än att förhålla sig till det som sker. Man kanske oroar sig för att få cancer och sedan så får man inte ens cancer och då har man genom år oroat sig i onödan. Ingen idé att gissa eller oroa sig förrän man är där, så leva i nuet, hanterar nuet och på så sätt lär dig att befinna dig i din inre sinnesro. Denna tankegång är väl inget nytt för mig, utan mer att orden gav mig ett "ordspråk" till något som är en av de principerna jag lära ut och talar om då det kommer till personligutveckling.
Ska kila över till gymmet och ta ett lite pass med mig, ska bli skönt att få träna fysiskt.

 

 7 September

Envishet, rädslor, ödmjukhet, mod, inre styrka och kraft ... ord som har fört mig vidare och fortfarande gör. Dessa olika ord passerade i mitt huvud under tiden som jag gick på bandet på gymmet härrom dagen. Det kanske var påtagligare i höstas, men jag kan ju se hur det är dessa känslor och egenskaper som får mig att komma förbi hinder i nuet och vidare i min process tillbaks från min "sjukdomstid". Jag är ju inte fullt tillbaks, men jag känner ju att jag hela tiden återvinner och återerövrar. Även om det inte till mig som person tilltalar att det går så sakta och stegvis som det gör i nuet. Men jag ska absolut inte klaga utifrån hur snabbt allt vände och förändrades under hösten så att jag inte ens hann med. Utan nästan fick försöka att förstå att allt det där verkligen hade hänt, inte något som jag drömt eller sett på film.

Samma saker eller känslor går man igenom när man utvecklar mediumskap, framförallt då vid storseanser och privatsittningar. Ser ju även då jag studerar elever som är i denna träning hur de får gå igenom detta. Såg en elevseans med Magdalena igår. Hur det handlar om att vara envis, ödmjuk, mod, möta sin rädslor, ha en inre styrka och kraft för att ta sig igenom seansen, vilket i sig är en bragd i början. Å precis som livet ger livet de lektioner man behöver, så ger denna träning till medium de lektioner man behöver. Livet ger lektioner när man är redo för dem, så sker också inom mediumskapet. Så man får ju tacka och ta emot för om vi inte varit redo för lärdomen så hade vi inte fått den. Lektioner som leder oss emot färdigheter, även om vi aldrig blir helt färdiga i vår utveckling.

Dessa ord, känslor har gjort mig redo på många plan, allt från det privataste till i min yrkesroll. Jag känner i dags datum hur jag kan sitta tryggt i de mesta sammanhamn, varken det är som idag på jobbet men klienter eller i andra situationer, men utan dessa ord, känslor och träning jag fått på vägen så hade jag aldrig gjort det. Så tack för all träning jag varit redo för, all träning jag fått och de lärdomar som det lett till och den inre trygghets som byggts upp successivt via detta. Må havet storma, men själv tänker jag hålla i hatten och styra båten i hamn.

 

 16 September

Resan emot mitt totala tillfrisknande fortskrider bra. Jag har den senaste tiden fått egen bekräftelse på att min kondis blir bättre och bättre, vilket jag upplevt som en seg, seg del i det hela.
Jag var idag på besök hos hjärtsköterska, skulle ju även varit på läkarbesök men de hade inga tider för det. Så delvis förstår man ju att man inte längre ligger på prioritet ett, sen är ju proverna hos hjärtsköterska det viktigaste för det är ju där vi får vet hur det ligger till. Allt som man kan se direkt var utmärkt och denna hjärtsköterska som en gång sa till mig att saker och ting aldrig skulle bli som förr igen, nu såg till och med hon lite rörd ut över resultaten som blivit. Hon är lite av det där gamla skrået då sköterskor betedde sig som råbalkade baderskor. De är rejäla, stadiga, lite ruffliga, lite burdusa, rakt på sak och inget klemande med patienterna. Men jag kan faktiskt uppskatta detta, har ju tillbaks i tiden jobbat med en och en annan sådan sköterska. Å hellre detta än någon blond liten klemande och larvig syrra som man nästan får spader på för de pratar till en som man vore ett spädbarn, det passar inte mig. I vilket fall som helst så när en syrra eller sköterska som är som hjärtsköterska reagerar och bli lite rörd, då förstår man att det är verkligen något bra som skett sen sist ... för annars skulle de inte röra en min eller endast muttra något oförståligt som ingen mer än de själva skulle kunna fatta vad det betydde.
Som sagt resan genom processen går vidare och nu ser jag mer än något annat fram emot att får komma till Abadiânia och möta "Joao" och att få vara i healingenergierna där och se till så allt återhämtar sig ännu bättre.
Igår var Anita Ekberg här i Göteborg och höll föredrag på Föreningen Vännerna om Joao och Casa de Dom Inácio. Hon är ju den kvinnan som vi kommer resa dit med. Jag kunde själv inte gå då jag satt på tåget från Stockholm, men Monika var där. Sen lyssnade jag ju på hennes föredrag sist hon var här, mycket intressant och hon är en bra föredragshållare så om ni får tillfället till att gå någon gång och lyssna till henne, så kan jag varmt rekommendera det. Vill ni läsa mer så kan ni gå in på www.secha.se eller www.casafriendssweden.se

Allt kan helas
Hasse

 

 20 September

Hej alla Ljusbärare

Det är med stor glädje som jag delger er detta, något som jag varit mitt upp en längre tid och som nu börjar det äntligen ta form på ett fysiskt plan och inte endast inne i mitt huvud.

Mina tankar från att som medium bli präst i svenska kyrkan, för att utvecklas vidare och kunna föra mitt andliga arbete in på andra områden och uppgifter än de som det innebär idag var en del av denna process. Att bli präst var ju även en av mina tankegångar då jag var ung och stod inför det vuxna livet, men så blev det ju inte då utan livet tog en annan resa.

Det hela landade dock i en ny tankegång, att inte gå in i något etablerat utan att etablera något nytt. Även om min grundsyn är att man skall vara med och påverka och förändra sådant som redan är etablerat och inte bara skapa nytt. Så jag har undersökt och forskat runt lite och beslöt mig för att göra om Ljusbärareträffarna till ett trossamfund. Ett trossamfund som är religiöst obundet som verkar för att öppna gränserna mellan olika trosuppfattningar. Ett trosamfund som verkar för de väsentligaste essenser av tro eller filosofisk uppfattning. Det som förenar oss så vi kan samverka under samma tak och inte det som separerar oss i dessa frågor och uppfattningar. Jag tror att det är viktigt att det kommer en ny form av trossamfund som alternativ till de som redan finns, just för att öka mångfalden för dem som söker. Men också för att jag tror att jag via detta trossamfund kan vara med och påverka förändring i de redan etablerade trossamfunden, såsom en ny inspirationskälla utanför deras egna väggar.

Med stor noggrannhet har jag valt ut personer utifrån deras person och kvalifikationer, som jag bjudit in för att tillsammans med dem bilda en styrelse som kan ansöka om att få bildad detta trossamfund. En del sa nej och det resterande var här igår på ett möte där jag delgav dem mina tankegångar om detta: Trossamfundets syfte och paragrafer, diskuterades utifrån det jag skrivit ner som en grundläggande början. Det hela kändes mycket bra och även om jag inte vet ännu om alla kommer vilja vara en del av denna styrelse, eftersom jag ville ge dem alla betänketid, så är jag helt övertygad att vi blir tillräckligt många för att kunna bilda denna styrelse och lämna in vår ansöka. För mig är detta ett avgörande möte igår och för Ljusbärare ett nytt steg in mot framtiden, där vi kommer kunna fylla en annan funktion än utifrån dagens möjligheter, även om dessa steg redan började med att namnet kom och den första Ljusbärareträffen för nu ett antal år sedan.  

Även om jag inte visste helt vart dessa Ljusbärareträffar skulle leda så kunde jag ju ana någon likartad utveckling av det hela, men resans gång har behövts för att kunna landa i det som är och sker nu – allt måste som alltid ha sin process. Så nu ser jag framemot att få följa denna utveckling under hösten för att se vart det helar landar och jag hoppas att vi kan vara ett verksamt trossamfund från och med 2010. För att sedan få vara en del av detta trossamfund utveckling och växande, för att mer och mer bli ut efter dessa tankegångar om dess framtida verksamhet.

Ljus och kärlek
Hasse