Tidigare från bloggen 2008

 

Det kändes mer naturligt för mig att lägga den här sidan i min egna lilla webbvärld, än på de forum jag kikat runt på. För mig kändes de allt för opersonligt och främmande. Sen vet jag inte så mycket om att blogga, men jag kan ju ändå göra min lilla variant av det och kanske någon vi läsa vad jag har att berätta och dela med mig. Sen ser jag det som ett bra sätt att kunna delge er om mitt tillstånd och Monika slipper att bli utsatt för massa frågor. Var lite tveksam till om jag skulle ha senaste inlägget överst eller nederst, men har det blivit så att det blir nederst, så det är bara att rulla ner dit om ni vi se det allra färskaste inlägget från mig.

 6 oktober

Idag har jag varit uppe tidigt, för att jag skulle till Sahlgrenska och ta ett blodprov, så att man utifrån det kan ställa in mitt Waran.

Ni som inte hängt med riktigt under hösten på min sida, så kan jag ju berätta att jag hamnade på hjärtintensiven den 18 augusti och det visade vara en heldel komplikationer med min hjärtmuskel. I det läget var det inte så svårt att acceptera att jag var sjuk, det var nog mer skönt att få veta vad det handlade om. Men svårt att acceptera var att jag inte skulle arbeta under denna höst, att alla bokade arbeten var tvungna att bokas av - det var tufft. Ja, man reagerar konstigt ibland. Deras benämning på mitt tillstånd är Kardiomyopati, sen finns det väl en del andra små komplikationer i bilden v mitt fysiska tillstånd. I vilket fall som helst så är jag relativt stabil och mår ganska bra utifrån "sjukdomstillstånd" som jag befinner mig i. Ska under några månader behandlas med medicinering och låta kroppens egen förmåga att återställa så mycket som möjligt. Sen blir det troligtvis en operation med lite olika ingrepp på hjärtat. Men inte endast skolmedicinen har ju ett finger med i spelet utan all healing som jag får har ju stor betydelse och verkan i det hela.

För övrigt så är det en ganska så bra dag idag, för mig är det en vinst att bara kunna ta spårvagnen på egenhand till Sahlgrenska. Man ändrar verkligen sin uppfattning om vad man värderar eller vad som är viktigt när livet slårs omkull. Det har varit dagar då jag fått ta taxi och andra då jag inte kunna på egenhand utan Monika har varit tvungen att följa med mig. I skrivande stund så är Monika i Kalmar och det bli skönt när hon kommer hem imorgon - jag längtar.

Idag är jag väldigt tacksam för att jag fått vara något så när pigg, att jag fått prata i telefon med mina vänner Mats, Inger och inte minst Glenn. Tacksam över att få bo i en sådan vacker lägenhet som vi gör, den är full av skönhet och rofull healing. Jag är tacksam för jag har någon att längta efter (Monika). Tacksam för att jag aldrig behöver vara själv, jag har ju Cleo (vår katt) och några döingar som svävar runt här och i mitt "hjärta" bor "jag" (min själ) den del av mig som alltid står i enhet med Gud - så ensam känner jag mig aldrig.

God natt världen och ni som finns i den.

 7 oktober

Idag ett strålande väder i Göteborg, själv känner jag mig dock lite trött och andningspåverkad. Vilket brukar betyda att jag hade nog för mycket på schemat igår. Som väl är så skall jag ju ingenstans idag, utan kan bara vila om så behövs. Ena dagen si andra så, det är bara att gilla läget och vänja sig vid det. Jag hoppas på att kunna gå ut en stund och sitta i solen och ha lite luft & ljusterapi. Det piggar alltid upp, fast nu får jag allt lägga mig på sängen och vila en stund.

Angående blodprovet igår, så har jag idag fått svar att det ligger precis på det målvärdet som de önskar - så det var ju skönt. Framförallt eftersom man hört att Waran är så svårinställt.

Det blev ett bakslag idag, tyvärr så blir det ofta så dagen efter en pigg och ovanligt aktiv dag utifrån mitt perspektiv sett. Jag får väl leva på att jag mådde så gott igår och vila mig igenom denna, vilket är den ända bot som hjälper sådan här dagar. Även om jag kanske upplever dess dagar som inaktiva så händer mycket inom mig via mina tankar och filosofiska trådar som dra än hit och än dit, och tillslut bildar små tankemässiga eller om ni vill filosofiska mönster. Så någonstans så tror jag att dessa dagar är minst lika viktiga som de pigga dagarna, då jag rent världsligt kan mäta min prestation. Den bok jag arbetat med ett tag nu är ju en intuitiv handbok och det kommer bli några stycken handböcker med lite olika ämnen. Jag har tidigare i min tanke tänkt hur skall det gå med delen om healing? Har jag lust att skriva den? I nuet svävar det runt mycket tankar om healing. Även om jag redan börjat lära ut och arbeta utifrån att healing är inte endast handpåläggning och energi, så har jag nu fått ännu mer kött på bena, så även om det är kanske år kvar tills jag ska skriva den så känner jag redan inspiration och det skall bli så skoj att få skriva den.

Snart kommer Monika hem från Kalmar och det ska bli så skönt att ha henne hemma igen.

 8 oktober

Idag fick jag vaknade med den jag älskar vid min sida ... vår katt Cleo. Nä, jag bara skojar självklart menar jag Monika. Det var den bästa medicinering jag kunde få för tillfället, efter de dagar vi varit ifrån varandra. Vi har på sätt och vis bytt roller, förr reste jag och hon fick gå hemma och vänta, å nu reser hon och jag får gå hemma och vänta. Har varit mindre yr idag, även andningen har känts bättre. Framförallt så när det har kommit har det gått över fortare, kanske lite psykologiskt då jag känner mig tryggare när Monika hemma i fall jag skulle tuppa av. Förunderligt är att jag har ingen direkt dödsrädsla, mer än att jag känner att det är inte dags än - jag vill allt vara med ett tag till. Min mamma sa samma ord efter hon hade haft en stroke, men då förstod jag inte riktigt innebörden i det hon sa, det gör jag definitivt nu. Men jag är himla rädd att tuppa av eller svimma, har inte gjort det så många gånger men jag tycker det var väldigt obehagligt när det skedde och framförallt efteråt.

Jag har idag varit på sjukgymnastiks på Sahlgrenska, svårast är att finna gränsen att inte ta ut sig, tack och lov så blir jag lite snurrig då och då och måste ta det lugnt. Gjorde bland annat ett cykeltest och var kopplad till en EKG-maskin samtidigt. Jag kan glädja er med att det såg bra ut, hjärtat skötte sig bra under tiden och de extra slag som de inte ville skulle uppstå uppstod inte mer än någon enstaka gång. Så nästa vecka får jag börja träna med "pensionärsgruppen". Förutom mig så kommer det börja en kille som är mycket yngre än mig, sedan är alla andra pensionärer ... fast de kanske har mer fysisk kapacitet än jag, för de kanske inte har så komplicerat hjärtfel. Orsaken till att jag skall gå där är att de vill att jag skall mjukstarta och att de skall kunna ha fullkoll på mig i början, så inget händer mig under träningen. Sen efter en tid när de ser att det funkar kommer jag få gå över till en grupp som de kallar "intensivgruppen" där alla är yngre, men jag kommer endast få vara med på en del övningar där och stå över en del av övningarna som de anser kommer vara för påfrestande för mig. I vilket fall som helst så känns det skönt att få igång kroppen känna blodet pulsera runt i den och efteråt få vara lite fysiskt trött på ett annat sätt än jag är van vid. Jag kan inget annat säga att det ger en enorm självkänsla, även om jag tillbaks i tiden inte ens skulle sett de här passen som träning. Dags att vila så jag orkar se "Bonde söker fru".

Jag är en överlevare och en sådan lägger sig inte när han knuffas omkull. Jag har rest mig många gånger genom livet och det skall jag göra den här gången också. Så tack alla som har stöttat mig med omtanke, kärlek och healing - er tillägnar jag dagens tacksamhet.

 9 oktober

Idag känner jag mig mer levande än på länge, något hände framåt kvällen igår och jag kunde känna hur min inre och mental styrka åter fanns där. Även om jag har haft stor glädje av den under min sjukhustid så har den också dalat i tack med att se mina begränsningar och att varit så beroende av andra, inget fel i det. I vissa lägen i livet så är det helt nödvändigt, men att åter känna min egen styrka var underbart och väldigt stärkande för min självkänsla, och som också gjort att ett annat psykiskt välbefinnande manifesterat sig under dagen. Monika hängde med mig ner på stan för att kolla efter ett par höst/vinterskor. Nä, så kaxig är jag inte att jag skulle våga mig på det egen hand, men att i sällskap med Monika ge mig ut på stan är för mig ett stort framsteg i min väg tillbaks. Sen tror jag det är väldigt viktigt att ha och att känna den tryggheten att någon finns med mig ifall något skulle hända. För visst händer det att jag både blir lite trött, yrslig och tungandad, men med tryggheten att ha Monika med och min nu egna mentala kapacitet så räcker lite vila så släpper det. Ni förstår säkerligen att det blir tvärtom om man börjar känna sig orolig eller rädd. Det här är kanske inget stort steg för världshistorien, men ett stort steg för mig. Nä, nu skall jag fixa kvällsmat till min lilla Monika som är på jobbet ännu och sen skall vi slå oss ner och se på Heros.

Föresten jag är mycket nöjd med skorna vi hittade. De är både snygg, sköna och kostade inte skjortan. Sen är det väl vetenskapligt bevisat att shopping är rena lyckopillret för psyket.

Ett minne slår upp från förr, så jag tänker låna orden som Lill-Babs sjöng en gång på en cancergala på Börsen i Stockholm - då lite makabert i mina öron. "Jag tänker leva tills jag dör".

Tacksam ... är idag tacksam över att kunna känna tacksamhet. ; )

 10 oktober

Jag hade faktiskt förväntat mig större bakslag idag än det blev, så det går definitivt åt rätt håll. Jag har mest känt av tröttheten, men yrseln, andningspåverkan och illamåendet som kommer med tröttheten har mer eller mindre uteblivit idag. Men jag känner nu att jag är rejält trött.

Fick ett makabert brev från Försäkringskassan idag, men jag skriver mer om det en annan dag. Då jag har mer ork att del ger er dess innehåll. En så kallad "cliffhanger" ...

 11 oktober

Nyss gick Monika iväg för att hålla kurs med våra elever som har hållit på ett tag, själv skall jag dyka upp där en stund efter deras meditation. Delvis för att få säga hej på en del av dem som jag har saknat mycket under hösten, träna mig lite i att vara i sammanhang med folk och sociala sammanhang - vilket är det som tröttar ut mig mest och gör det lilla huvudet trött. Sen ska jag överraska Gunilla T med att be henne om en privatsittning, för att se hur ligger till för att eventuellt få ett träningskort. Hon har gjort stora framsteg det senaste, så det ska bli verkligen skoj att få testa henne och hennes mediala arbete. Så håll tummarna för henne, det kommer jag göra. Jag kommer sen under dagen få besök från Småland, mamma, syrran och min svåger. Så jag har en hel del att se framemot idag. Även om jag nog kommer bli lite trött så är det här rena medicineringen för själen tror jag, och i morgon finns inget på schemat så jag kan ta igen mig hela dan om det skulle behövas.

Jag är så tacksam över hur bra det gick för Gunilla då hon skulle ge mig en privatsittning. Hon lyckades länka ner och beskriva mormor, Pappa och en kompis från andra sida, även ge relevanta budskap från dem. En hel del av informationen var så sjukt korrekt från dem från andra sidan,  jag tror det häpnade både Gunilla och mig. Så visst vill andevärlden att hon skall samverka med dem och att de skall få möjligt att förmedla sig via hennes kanal. Det var rena energikicken för min kropp, den kommer jag leva på hela dagen. Sen är jag ju väldigt tacksam över att jag själv klarade att ta mig hemifrån och till vår lokal på egen hand, och sedan hem igen. En längre resa än jag är van att göra på egen hand, även om den egentligen inte är särskilt lång så är det för mig en stor utmaning. Tacksam över att få komma upp i energin där och se och krama om en del av dem som jag saknar. Så denna dag fyller mig verkligen med stor tacksamhet redan och får mitt ansikte att prydas av ett lite leende i mjugg. Så nu kan det väl bara bli ännu bättre innan dagen är till ända.

 12 oktober

En ny dag i vår herres hage. Undra vad denna dag kan tänkas ge? Det soliga vädret känns ju redan som ett plus, så kanske det kan bli en liten stilla promenad i området.

Det blev mest att vila och att små plocka lite här hemma, sen vila igen. Nu sitter jag här dock nyduschad och känner mig relativt pigg och fräsch. Jag kan ännu idag njuta av gårdagen, att få träffa elever jag saknat och andas kurslokalens anda, att det gick så himla bra för Gunilla då hon gav mig en sittning och att ha besök från Småland var också väldigt uppiggande och rent psykologisk balsam för själen. Visst var jag trött när de åkte, men tycker nog jag klarat dagen bra, även om var tvungen att jag vila lite emellan varven.

I fredags fick jag ju ett brev från försäkringskassan där de kallade mig till ett möte för att de skall kunna se och utvärdera hur mycket min sjukdomsbild hindrar mig från att arbeta och vilka eventuella insatser som kommer behövas för att få mig tillbaka som arbetssökande. Man vet ju inte man skall skratta eller gråta. Här har de fått använda hårdhandskar för att få mig att fatta och inse att jag inte skall arbeta på länge för jag är för sjuk, och hade jag kunnat gå och arbetat så hade nog inget eller någon kunnat hindra mig från det. Själv var inte till en börja upprörd alls över att vara hjärtsjuk, utan ledsen över att inte kunna gå till det jobb som jag älskar och till stor del lever för. Sen undrar jag vad denna kvinnan på försäkringskassa skall kunna utvärdera mer än dessa olika hjärtspecialister på Sahlgrenska lyckats enas om efter diverse sammanträden om lilla mig. Ska bli intressant och få veta vad hon har för medicinsk kunnighet som om träffar deras kunskap. Vi får väl se om jag får fortsätta och att gå hemma med återhämtning och medicinering eller jag måste börja jobba halvttid eller gå till arbetsförmedlingen och söka jobb. Nu blir jag mest full i skratt, men det kändes inte så i fredags när brevet kom, utan jag kände mig både kränkt och förolämpad ... och till en viss del ledsen för jag skulle ju verkligen vilja ha orken att kunna arbeta. Vi får hoppas jag får vara sjukskriven den dagen jag skall opereras eller om det nu blir transplantation - fast jag tro inte det. Man skulle ju kunna tror det var av misstag brevet hamnat hos mig, men jag tror inte det. Jag vet andra som fått liknande brev då de varit hemma sjukskrivna för saker som verkligen hindrar dem från att kunna arbeta - arbeten som de saknar och kanske längtar till likväl som jag längtar till mitt. Vi får väl se om jag får tag i denna kvinna på försäkringskassan i morgon, för i fredags var hon inte tillgänglig. Fortsättning följer ...

Nä, mina vänner nu ska jag ta det lugnt, så jag orkar med morgondagen.

 13 oktober

Klockan är snart 18.00 då jag sätter mig vid min blogg idag. Jag hade en tidig morgon då jag som vanligt på måndag skulle till Sahlgrenska för att ta ett blodprov. Nytt på schemat var dock att jag skulle på sjukgymnastiken och var med i en grupp med andra som har hjärtproblem. Ett pass på en timme och en kvart, kändes lagom och var skönt att få röra sig lite, även om det inte är så hård träning direkt, men det hade jag åt andra sidan inte klarat av. Så det blir en bra början för mig att komma i form och hålla min övriga kropp i trim + att under kontrollerade former träna och stärka min hjärtmuskel. Men framförallt får det mig att känna mig levande, inte någon som bara ligger i säng hela dagarna som det varit periodvis under mitt "sjukdomsförlopp" eller healingförlopp för er som hängt med på sidan och mina tankegångar. För varje dag känner mig mer välmående, mer taggade att leva och att bli helt återställd och kanske till på köpet mer välmående än tidigare. För hur man än mår så tror jag det allra viktigaste är att få känna sig LEVANDE.

Jag har fått en del mail och förfrågningar om hur jag kan förhålla mig så som jag gör till situationen, att mitt i allt vara positiv och tacksam. För mig finns inget annat sätt att förhålla mig till det, även om det varit stunder som det har sviktat rent psykiskt/mentalt och jag varit nerstämd, annars vore jag nog omänsklig. Däremot så har jag inte tillåt detta bli till ett konstanttillstånd, för att dras ner i det negativa träsket är det sämsta medicineringen i hela världen. Det inser nog alla, men det är enda lätt att man hamnar i det där träsket. Sen insåg jag när jag låg på sjukhuset hur mycket jag har att vara tacksam över, saker som man i vanliga fall tar för givet. Det är väl i sådana här lägen som det testat om man själv kan vara i leva efter det man föreläser och lär ut, och hade jag inte kunnat det så hade ju mina ord jag deklamerat genom åren bara varit falska och innehållslösa. Om jag skall vara allvarlig en stund så tror jag ända att jag kan leva och vara såsom jag lär och föreläser till en 80 - 90%, som sagt jag har mina fläckar jag med. ; )

Om inte tankar, känslor och handling går hand i hand, så fyller ingen av dem någon vettig funktion. Det är en av orsakerna till varför jag alltid påpekar "vara i den sanning du är redo att vara", för då kan du få hela dig att samverka i en skön symbios. För ingen behöver vara perfekt, det hela handlar om att kunna vara den man är just nu - så vem är du nu? och tillåt dig att var nöjd med det och var sådan. Först då kan man börja vandra emot det man vill utveckla och vill vara.

För att hoppa över till något annat så fick jag inte tag i "tanten" på försäkringskassan idag, då hon var på tjänsteresa. Jag som är så nyfiken på vad hon har att säga.

När jag skrevs ut första gången från sjukhuset så frågade jag läkaren om jag fick typ diska och städa. Han tittade först lite konfunderat på mig och påpekade sen att de flesta män brukar fråga om det verkligen skall diska och städa nu när de har hjärtproblem. Han svarade mig sen att självklart så ska du diska och städa om du känner att du har ork till det, så nu skall jag ta och diska lite och jag är tacksam att kunna göra det. Sen ska jag vila en stund så att jag har ork att laga lite kvällsmat tills Monika kommer hem från jobbet, hon har en sen kurskväll. Ännu en sak jag är tacksam över att kunna serva henne lite som jobbar, har en del sena kvällar och reser en hel del. Sen är jag ännu mer tacksam över att ha henne att vänta och längta efter.

När ni släcker ögonen i kväll, formulera i er tanke och känsla vad ni har att vara tacksam över utifrån denna dag. Gör det även i morgon då ni släcker ögonen och låt det sedan bli till en "dålig ovana" som ni inte kan vara utan. Ett begär och en önskan att få uttrycka och känna sin tacksamhet, som med tiden växer till en inre tacksamhet som inte längre behöver bekräftas den bara existerar där helt av sig självt lika automatiskt som att hjärtat slår sin slag, för att se komma till utryck i era handlingar utifrån ett självklart och omedvetet plan.

 14 oktober

Min tillit växer allt eftersom pusselbitarna faller på plats i sinnet. Även om jag till en början kände mig sviken av andra sidan, så vet jag ju att de hela tiden var där och gav mig hjälp och svar på det som jag undrade. Syftet, hur många gånger har jag inte förklarat för mina elever att tänka igenom vad de har för syfte med vad de ber om eller undrar över, innan de vänder sig till sin intuition eller till andra sidan. En nyans i frågeställningen kan ge ett svar, medans en annan nyans ett annat svar. Jag har ett bra och enkelt exempel på detta. En vän till mig ville finna ut vad hon skulle jobba med och frågade under flera år vad hon skulle jobba men vi fick aldrig något givande svar som hjälpte eller ledde till något. Så efter jag varit på en shamankurs och lärt mig vikten av syftet inför trumresor så formulerade vi om frågan till hur hon skulle göra för att finna ett nytt jobb och fick relevanta svar som ledde henne att sluta på ett jobb för börja på ett annat som visserligen var ett mellansteg, men som var nog så viktigt på vägen, för att sedan landa där hon är nu. Låter ju som om det inte skulle spela så stor roll hur man formulerar sig, men min erfarenhet säger att det gör det. Så även för mig, jag har fått de svar och den hjälp jag bett om - tyvärr inte det jag förväntade mig, men det kan jag inte klandra någon annan än mig själv för. Jag kunde ju inte vara med på höstens första Ljusbärareträff, vilket kändes sorgligt ... men det var ju bara att acceptera och gilla läget utifrån omständigheterna som rådde då. Så när de i samma veva började förbereda mig för nästa och nästa Ljusbärareträff så kändes det underligt. Varför ge mig direktiv om kvällarna, tal att säga osv. När jag troligtvis inte skulle kunna deltaga. TILLIT - var det enda ord de gav mig när jag ifrågasatte det hela. Dessa kvällar hade de ju redan i våras börjat ge mig direktiv om så det vore ju lika underligt om jag inte skulle kunna deltaga. Så nu håller jag min tillit till att jag kommer kunna vara delaktig i nästa Ljusbärareträff och sedan i nästa. För jag känner inte heller att med de ämnen som kvällarna har att jag kan lämna över dem till någon annan, utan i så fall fått ändra kvällarnas innehåll. Så nu är det bara att ha tillit som gäller, så se vi då. Innan jag blev inlagd på Sahlgrenska så frågade jag andra sidan; Vad behöver jag? VILA - var det enda de gav mig. Nu har läkarna skicka hem mig för att vila och med medicinering som avlastar hjärtat så det också får en form av vila, för återhämtning skall kunna ske. Så i princip har de ju givit mig samma svar.

Jag har haft två mycket positiv möten idag. Först och främst så fick jag besök av min lärare/mentor på vägen till medium Iris Hall och min klasskamrat/kollega Anne Johansson. Det var både gott och trevligt att få se dem, kram om dem och njuta en stund av deras närvaro, något som värmde mitt hjärta. Sen fick jag en ursäkt från försäkringskassan angående deras brev, tyckte nästa synd om hon som var tvungen att förklara om detta standardbrev som gick ut till alla sjukskrivna. För mig fortfarande ett mycket konstig brev, men hennes uppriktiga ursäkt kändes bra och hon verkade själv tycka att det blev väldigt makabert utifrån min situation och det rådde ingen tvekan om att hon tyckte det var pinsamt & skämdes. Så jag kunde inget annat än tycka synd om henne och känna sympati till henne.

Nä, mina vänner nu känner jag att det är sängen och vila jag behöver. Tack för ni läser mina små rader och de tankar jag har där jag är i livet.

Det var behövligt med lite vila och återhämtning, även om det blir mindre behövligt för mig. Förövrigt blir jag inte längre så mycket andningspåverkad, trött eller yr & svimfärdig längre. Visst händer det med dess styrka är liksom diffusare. Om Gud vill så funkar både medicin och healing, och det verkar inte råda någon tvekan om att "han" inte vill det i mitt fall. Ingen människa kan ge bot till något som inte skall botas, ingen människa kan hindra den bot som skall ske - endast kraften "Gud" råder i detta. Så tack, för att jag får vara med ett tag till ...

 15 oktober

Nu sitter jag och väntar på Glenn så han kan följa med mig till SSG, där Gunilla i kväll skall ha en träningsseans. Det skall bli spännande och intressant att se hur hon klarar och hanterar kvällen. Sen att få träffa de andra från SSG som är där. Vad jag förstår så blir det inte så många, men det kan ju vara skönt att de är få första gången som jag går dit efter jag blivit "sjuk". Att få lite socialtutbyte är nog bara nyttigt för mig som är van att få träffa så mycket människor i vanliga fall. Nu blir det ju mest sjukhuspersonal, inget fel i det. Alla möten genom livet bär på sin vikt och mening.

Jag har känt mig lite svettig och andningspåverkad idag och man inser ju att man inte alls har den orken som jag är van att ha. Så det blev en lång och sömnig vila efter maten, är i valet och kvalet om jag även ska vila lite innan seansen. Det finns ju dock en risk att man blir för sömndrucken. Nä, det är nog bättre att jag delar min kvällsmedicin och ställer fram den så jag inte glömmer den i kväll - himla lätt att glömma den på kvällen och komma på den lite senare.

Jag hade varit duktigt och delat den efter jag tagit min morgonmedicinen som däremot går på ren rutin. Många tabletter blir det, men det har väl gjort sin del i mitt tillfriskande, så jag är väldigt tacksam att ha dem. Å nu skall jag snart insupa den spirituella energins medicinska verkan. En atmosfär som ge ro och återhämtning till själ och kropp.

Missa inte bonde söker fru, vacker liten såpa tycker jag och kanske finner någon kärleken.

Nu hemma från SSG och det var skönt att få andas andan där och möta kära vänner som jag saknat så. Jag blev väl lite snurrig och kände av min andning då och då, men inte värre än att det släppte och kom och släppte. På något sätt så vänjer man sig vid att ha det på ett visst sätt, huvudsaken för mig är att jag påverkas mindre och mindre fysiskt för varje dag. Gunillas seans löpte på okej och jag vet att det är ett "mandomsprov" att stå inför sin första publik, men jag vet också att hon kan bättre utifrån den privatsittning som hon gav mig i lördags. Jag ser mer till att hon höll psykiskt, hade flyt på  information och ord. Hon arbetade på ett lättsamt sätt och med humor och kärlek, vilket är minst så viktigt. Sen finns det en hel del konstruktivt att ta upp med henne med det får bli mellan henne och mig. För det är ju nu som hårdträningen börjar, så synd att jag inte kommer kunna hugg in i den förrän nästa år. Så utifrån sittningen i lördags och kvällen träningsseans, så fick hon sitt träningskort, något som denna lilla ödmjuka varelse inte hade förväntat sig. Ödmjukhet - en mycket bra egenskap om man skall utveckla sin mediumitet. Så grattis Gunilla för jag är säker på att du är här och kollar vad jag skriver, och du skall få några punkt per mail från mig angående vad jag tycker du skall tänka på. Kram på dig och känn dig förnöjd, det förtjänar du.

 16 oktober

Jippi! Jag fixade ännu ett sjukgymnastikpass (1 & ½ timme, bra tycker jag) och känner mig nu så här efteråt ännu mer levande. Jag vet inte hur mycket bättre min hjärtmuskel är, mer än att den är medicinskavlastad och att det i sig ger mig ett välbefinnande. Men jag i mig själv känner mig mer välmående och framförallt mer levande för varje dag. Jag känner att den här känsla av att känna sig levande är viktigare än något annat, nu när jag fått erfara dagar som jag inte känt mig särskilt levande. Jag anser att den känslan är lika viktigt varken man är frisk eller sjuk, så hur levande känner du dig idag? Vad är viktigast i livet, än att känna sig levande? Personligen har jag ju nästa i hela mitt liv fått t.ex. jobba med det som jag har velat för tillfället. Såsom jag i nuet får jobba med det som ligger mig allra närmast och i annat fall skulle funnits där på hobbynivå. Visst finns det en risk med det som är roligt att få göra, att det helt enkelt blir för mycket av den varan i tillvaron och man lätt tappar att vara levande i sitt uppdrag. Jag tror jag bland annat behöver denna tiden som jag har nu för att inse att det spela ingen roll om man får syssla med det man vill om det inte är en glädje och njutning under hela tiden. Låter ju hemskt när jag ser det skrivet, men till viss del hade nog glöden falnat och även om glädje fanns där så fanns den inte full ut, och framförallt då inte vid sidan av. För det är lätt att gå in i ett njutningsfullttillstånd just i det ögonblick som man samverkar med andevärlden och när man möter människor via detta arbete, men det hjälper ju inte fullt ut om glöden och glädje till det man gör har falnat. För att inte tappa bort mig, så tänker i alla fall jag ha som måttstock i livet framöver - Hur levande känner jag mig idag? Så om man kan känna vårkänslor så här år och det kan man väl? Så gör jag det, en kärlek till livet. Men det innebär inte att jag vill stanna här för gott, så nu ingen på andra sidan misstolkar mig och håller liv i mig för gott. : )

Eva frågade mig igår då jag var på SSG, vad som var meningen med detta skede. Spontant svarade jag: Det vet jag inte, det får framtiden framvisa och till viss del så är det ju så att det är inte förrän flera år efteråt ett skede man verkligen förstår vad det innebar och varför man befann sig i det. Men man kan dock i själva skedet finna fragment av dess mening och en av dem är att lära mig vikten av att känna mig levande och förhoppningsvis kunna delge om denna meningsfulla vikt till andra via mitt engagemang och arbete. Jag finner hela tiden nya nyanser i tillvaron och dess existens som jag inser kommer på verka mitt arbete som medium, healers, lärare, författare, föredragshållare osv. Gud så lyckligt lottad jag är att få syssla med som jag gör, jag skall aldrig glömma att vara tacksam över det.

Vi är nyss hemkomna från ännu en givande kväll på SSG. Kvällens seans hölls av Staffan Petterson från Skövdetrakten. I mina ögon blev det en bra och underhållande kväll, tråkigt var väl dock att det inte var särskilt fullsatt i lokalen. Fast ska man se det positivt så var det ju procentuellt många som fick kontak och budskap. För mig personligen så var det mindre påfrestande än igår, fast jag kanske var mer nervös igår för Gunillas skull och sen kanske det var  psykologiskt sett mer påfrestande igår då det var första gången efter jag blivit "sjuk". Skönt att kunna ta sig ut i sammanhang som man är van att få var i och som man trivs i och längtar till. För även om mina tankegångar växer och förändra så är jag ju någonstans i mitt hjärta spiritualist. För mycket av min vandring dit jag är har ju gått via SSG.

 17 oktober

Idag var det hjärtmottagningen på schemat och allt verkade bra, så det blev lite höjning av en av mina mediciner. Eventuellt kommer det bli lite yrsligt och andningspåverkat ett par dagar framöver, innan jag vänjer mig vid den nya dosen. Hjärtsköterskan sa dock en sak som jag inte höll med om och som fastnade i mitt huvudet - Det kommer aldrig bli som förr igen. I hennes ögon bar ju orden på att jag för alltid kommer vara hjärtsjuk och det kommer ha en viss påverkan på min tillvaro. Inom mig tänkte jag det tror jag inte på, det går jag inte med på, men på ett annat plan kan jag ju se att det kommer aldrig bli som förut igen och det vore ju både konstigt och tragisk om det blev, utifrån resan som detta inneburit och kommer innebära. Hennes ord klingar fortfarande, men fortfarande protesterar mitt inre till hennes ord. Jag tänker komma tillbaks och leva ett normalt liv utifrån mitt perspektiv, sen kommer vissa saker vara förändrade via den utveckling som skett under resans gång. Jag har ju redan ändrat i min mentalainställning att jag är sjuk, till att jag är i en helandeprocess och det har förändrat mycket i min tillvaro. Det gör att jag mår bättre och hanterar situationen på ett annat sätt än tidigare. Var min mentalstyrka så stark så jag kunde plocka bort symtomen när jag började bli sjuk, så skall jag väl via den styrka också kunna ta mig tillbaks till en helt frisk eller helad tillvaro. På den punkten tänker jag inte ge mig, vad än de medicinskaoddsen än säger -  för om jag har kraften att göra resan och vill Gud så går det - TILLIT. Hon sa också att hon var helt övertygad om att mitt jobb inte var orsaken till det hela, för om man älska sitt jobb så mycket som du gör så ger det inte dessa skador. Jag har inte träffat henne många gånger, men på den punkten verkar hon ju lärt känna mig väl. Det har från medicinskt håll spekulerats utifrån väldigt många olika aspekter och jag tror ingen av dem riktigt vet och ingen verkar vara ense om hur det hela har uppkommit.

Men för att gå över till ett annat hjärta än min hjärtmuskel så har jag påtagligt känt av mitt hjärtchakra det senaste, vilket jag inte upplevt sedan innan jag blev "sjuk". För mig finns två hjärtan ett som är en fysiskmuskel och ett som är ett energifält, utifrån din själsliga aspekt. En del har svårt vad jag förstå och känna skillnad på dem, men jag kan inte påstå att jag upplever det så. Jag har ju medvetet arbetat med det energimässiga de senaste åren, och visst har det förändrats så jag har ibland haft svårt att var i det eller hantera dess växande och utveckling. Grunden i allt medialt arbete och medkänsla ligger för mig här, så jag ser stor vikt i att var ett med detta energifält och att arbeta med det och utifrån det i sitt arbete. Detta chakra är även det som du starkast känner en koppling till din själ via. Självklart tror jag också då att likväl som du utvecklar energifält som bär på intuition, mentalt mediumskap, osv. så är det av stor vikt att utveckla och bearbeta ditt hjärtchakra. För mig personligen har det varit viktigare än att vidareutveckla någon form av mina olika medialiteter. Jag har ju både arbetat hårt för att bearbeta och utveckla mitt hjärtchakra, och att stå i klar förbindelse med mig själ. Jag tro vi endast pö om pö kan utveckla det inte bara utifrån var vi är livet, utan att energifältet kan inte bara expandera utan den fysiska kroppen måste få vänja sig vid detta energiväxande, likväl som en muskel måste träna pö om pö, annars så får vi ont. En del som "väckt" sin kundalinikraft för snabbt och häftig har ju farit illa, så jag kan inte låta bli att undra hur mitt arbete med mitt eget hjärtchakra påverkat min hjärtmuskel. Jag kan inte ge er ett svar på detta utan det är en ren spekulation, och ni är bra att spekulera till. För att bara låta sådana tankar gå runt i huvudet leder inte till något mer än rundgång. Ofta när man uttalar sina tankar eller skriver om den som kommer svaren eller så kommer processen mot svaret vidare. Som jag tidigare påpekat så är ju inte svaret och dess sanning det viktigaste utan den kunskap som leder till visdom är det som är av vikt. Så nu släpper jag mina tankegångar för idag och slår mig snart ner framför idol och är lite världslig. Jag hejar på Kevin ...

Fast nu missade ju vad jag skulle skriva om. Den sista tiden då mitt hjärtchakrat gjort sig påmint om sin existens så har det känts så mjukt och behagligt i brösten, nästa som om man kunde känna balsam eller bomull rent känslomässigt. Jag känner mig så trygg med energin i den, omhändertagen, ömsint och en djupare form av kärlek. Jag skulle nog kunna skriva hur många ord som helst om denna känsla och ändå så kommer det kännas som orden inte räckte till. Tillbaks i tiden när energifältet utvecklades så kunde den vara stark, rufflig och ibland även smärtsam rent fysiskt. Framförallt så kände jag in varenda jäkel som jag mötte och då inte en och en utan många åt gången, vilket var väldigt tungt och jobbigt att hantera. Idag känner jag inte in alla, men jag känner nog med alla jag möter. Jag tror jag får fortsätta med samma ämne i morgon och låta tanke vila tills dess, kanske har jag då andra svar, andra spekulationer eller andra ...

 18 oktober

Dagens blogg fortsätter där jag slutade igår.

Jag är ju av åsikt att hjärtproblem härleder många gånger från blockeringar och oarbetade saker i hjärtchakrat, så hur kunde då jag få hjärtproblem som så medvetet arbeta med detta chakra? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Har jag lurat mig själv och inte alls bearbetat de där sakerna som jag är så övertygad om att ha gjort? Har jag arbetat för mycket och gått fram för snabbt med detta energifält? ... eller detta som sker mig nu kanske en del av processen som jag så medvetet klivit in i. För det går ju inte frångå att jag redan har lärt mig en hel del, förändrats och utvecklats, och då ju resan långt ifrån klar. Jag kanske la ner detta skedet som ett förlopp som skulle ske för att bearbeta något, det finns ju en viss indikation på ett sådant scenarier som faktiskt har en koppling mig och Monika emellan. För både jag och Monika har i hypnos varit tillbaks i minne från 1700-talet då vi levde ihop i Frankrike. Min ålder är lite svår att fastställa, efter som jag kom som typ hittebarn till en mycket rik familj som inte kunde få egna barn, men jag var ungefär i den ålder jag är nu då vi blev överfallna av rånare/rebeller då vi var ute och åkte i vårt hästekipage strax i närheten av där vi då bodde. Det var landsbygd så det fanns inga fler där än vi och kusken. Rövarna/rebellerna sköt kusken, tror jag. Minns att jag klev ur, troligtvis för beskydda "Monika", men de sköt mig direkt i bröstet och jag dog mer eller mindre direkt. Monika blev lämnad ensam med vår son, och saknade mig hela livet. Själv vandrade jag med henne från andra sidan och önskade att jag kunde nå henne, men jag nådde aldrig fram ... fast hon kunde känna en viss form av närvaro till mig. Vid ett tillfälle på sjukhuset då det verkade tveksam om jag skulle överleva så såg vi på varandra och båda var i känsla, inte samma scenarier igen. Nu är jag helt övertygad om att överleva och då blir ju istället tanke, ska vi försona eller bearbeta det som skedde då i detta livet genom att få fortsätta leva ihop, typ där det tog slut i det tidigare. Jag blir väldigt lättad då skriver detta, så någon nyans av medverkan i det hela, måste det ha. Man förändras inte inombords mitt i ett skrivande annars, enligt mig. Rädslan för att det skulle bli som då, att vi skulle åtskiljas så här tidigt i livet kanske har hjälpt oss att läka det sår som finns/fanns inom oss från då. Hade tänkt att skriva om att det kanske är stress och rökningen som gjort mig illa här efter, men nu känns det meningslöst att göra, såsom om det inte skulle fylla någon funktion eller ha med saken att göra. Fick vi en andra chans för att helas tillsammans? Lugnet sprider sig allt starkare i mitt bröst, ett leende i mjugg smyger på mina läppar och jag känner mig oerhört tillfreds, och en känsla av självklarhet manifesteras i mitt sinne. Vad ska jag skriva nu? Det känns som om jag skrivit klart för denna gång. Även om detta inte är den fullständiga sanningen eller hela facit, så finns det ju en nyans av dess påverkan och orsak i situationen, hela insikten kommer jag inte få förrän många år från nu.

Ja, då får vi väl ta paus från bloggen för idag, jag som trodde jag skulle sitta här en bra stund. Förövrigt har det varit en bra dag och jag har inte känt mig direkt påverkad av medicinhöjningen såsom jag har gjort tidigare - skönt att slippa yrsel, andningspåverkan och tröttheten som jag känt av de andra gångerna när de höjt min medicin.

Ha en underbar lördagskväll.
Er Hasse.

 19 oktober

Jag är som person väldigt nyfiken och vetgirig, och brukar ha svårt att ge mig förrän jag fått vetskap om det jag vill, men just i nuet känner jag mig nöjd med att bara fått fragment av som händer mig och varför. Sen vet jag ju att förr eller senare så får jag veta, även om det ligger år framöver. Jag har väl helt enkelt lärt mig att acceptera att det är sällan som nuet ger svaren.

Förövrigt en relativt bra dag, har känt lite påverkan av medicinhöjningen men inte alls såsom det varit vid tidigare tillfällen. Sen börjar jag längta efter Monika som är i Kalmar, det blir alltid värst den dagen hon skall komma hem. Troligtvis psykologiskt på samma sätt som dagen innan semestern alltid är den tyngsta och längsta på hela året. Man vill bara få gå på ledigt, liksom jag vill nu att hon skall komma hem eller helst redan skulle vara hemma. Väntan, mycket i mitt liv går ut på väntan just nu. Även om jag försöker vara där jag är i nuet, så kan jag ju inte säga annat än att jag går i väntas tider. Vad väntar jag på? Jag vet faktiskt inte, men jag tror att det har att göra med att jag hela tiden måste förhålla mig till vad som sker just nu. Jag är så van att i vanliga fall hugga in och själv ta steget emot förändring och nu kan jag bara vänta och sedan följa med i förändringen som kommer. Så jag väntar utan egentligen vänta på något eller någon. Sen manifesteras väl detta i att jag väntar på Monika, väntar på att bli bättre, väntar på att ha ork, väntar på de nya undersökningsresultaten, väntar på att helt och hållet få vara en del av livet igen eller ska jag lära mig och inse att jag redan är en del av livet fast på ett annat sätt? Visst är det så till en viss del, men jag väntar ändå på att få vara en del av det liv jag saknar, vore kanske konstigt annars. Men på vägen dit få jag väl acceptera och uppskatta såsom jag har det. Svårt ibland, men det finns inga alternativ än att vänta och acceptera. Jag väntar inte på att allt skall bli som förr igen, för det har jag ju insett att det kommer det aldrig bli igen. Jag väntar på det nya som skall komma, även om det redan har börjat falla in och falla på plats. Får väl försöka njuta av vägen dit, vilket inte alltid är så lätt som det är säga det. troligtvis så är det här väl ett friskhetstecken. Förut väntade jag inte, jag inte längtade utan var fullt upptagen med att klara mig igenom dagen såsom den var. Jag hade heller inga hopp eller förväntningar inför dagen, utan den var som den var. Nu när jag lägger mig på kvällen så ser jag ju förändringarna som blivit, och har förväntningar på morgondagen som skall föra mig lite längre fram på vägen mot framtiden.

Jag saknade orden "Var med mig" så de har fått återkomma i min bön och tanke igen. För även om jag är helt övertygad om Guds och andra sidans närvaro i mitt liv, så kändes orden så vackra och fyllda av mening på helt annat sätt än andra ord tycks ha. "Var med mig" känns så utan krav och begäran, bara denna stilla önskan om någon/någots närvaro i ens existens.

Var med mig!

 20 oktober

Idag när jag var på odontologen för göra det sista för att vara redo för transplantationen, som nu inte tycks bli aktuell. I vilket fall som helst så satt jag och bläddrade i en Allas veckotidning medan jag väntade. En rubrik fick mig att stanna upp, "sluta kämpa - börja leva". Även om dessa ords innebörd inte är för mig nya, så kändes de som de verkligen tog tag i mig med en annan nyans idag eller som att jag behövde se det självklara med mina fysiska ögon. För i min sinnesvärld så är det självklart att först när man slutar kämpa, när man kapitulerar inför något så sker det eller det ges möjligheter till att det skall ske. Att kämpa för att leva är ju ingen idé, det är först när vi slutar och endast lever som vi kan bli levande och få möjligheten att känna oss levande. För som jag skrev för ett par dagar sedan vad är viktigare än att känna sig levande? Så återigen, hur levande känner du dig idag?

När Monika kom hem igår från Kalmar så berättade jag för henne om min upplevelse när jag skrev om vårt tidigare liv i Frankrike på 1700-talet. Hon kunde nog förstå dess sammanhang med nuet bättre än jag eftersom det var hon som blev ensam kvar efter min bortgång. Hon var den som satt i sin ensamhet och aldrig kommer över min död, eller att hon blivit ensam som jag tror är den största känslan i det hela. För jag tror vår rädsla att bli ensamma är värre än att förlora någon nära. Visserligen finns den känslan varken det handlar om en rent fysisk bortgång eller att man separeras i livet av annan orsak. Jag tror när man försonats med denna känsla, så är man inte längre rädd för att förlora någon i sin närhet, varken via en fysisk död eller annan form av separation. Ensamhet är ju en obalans som orsakas av att vi i grunden känner oss separerade från Gud, vilket i sig endast är en illusion då vårt själiga väsen inte går att separerar från Gus kraft. Vi återställer denna obalans många gånger i livet genom att låta någon eller några andra fylla detta tomrum och på så sätt får en fejkad känsla av balans och samhörighet, istället för gå till roten av det hela och återupprättar upp vår enighet med Gud, vilket ger en äkta och bestående balans. Fast egentligen så handlar det ju om att skingra en illusion. Själv har jag väldigt svårt att se att jag har något trauma från detta tidigare liv, men kanske det taggas igång då jag åter är i fysisk kropp och är rädd att återigen "överge" någon man älskar, kanske taggas cellminne igång med dåligt samvete för att jag övergav fru och barn. I vilket fall som helst så vandrar vi ju nu förbi det sceneriet som utspelade sig för 300 år sedan. Monika berättade även hur hon resten av det livet inte kunde uppskatta något, hon hade ju både barn och barnbarn men inte ens de fick henne att känna sig levande. Återigen hamnar vi i detta att känna sig levande. Även om livet fysiskt handikappar mig i nuet, så känner jag mig mer levande än jag någonsin gjort. Om ni visste vilken känsla av att vara tillfreds som fyller mitt väsen, så nu skall jag njuta av känslan att känna mig levande och förhoppningsvis kunna bevara detta tillstånd resten av mitt fysiska liv.

Jag är nyfiken på vad detta ord kommer leda mig till i framtiden ... föredrag, kurser eller böcker? 

 21 oktober

Det strålar in ett annat ljus genom fönstret idag, till mottsatts från igår som var som var en dag då ljuset aldrig tycktes komma. Spelade ingen roll hur många lampor man tände så mattades det av, av det grå utanför fönstret. Undrar varför vi är så beroende av ljus? Ja, det finns massa världsliga och vetenskapliga förklaringar och orsaker, så självklart så accepterar jag dem utifrån det plan den härleder till. Men jag undrar mer om det inte också har en större betydelse och vikt på ett annat plan, för kanske ljuset påminner oss om där vi kommer ifrån, kanske är det kärlek och trygghet till andra sidan vi känner då solen tittar fram och värmer våra kroppar. I många kulturer så har man ju hedrat solen, dyrkat den som en Gud/kraft och det flesta äldre trossystem så finns det ju en solgud. Självklart så visste de att solen var livsnödvändig för gröda, värme och allt som behövdes för deras grundläggande fysiska överlevnad. Men jag tror också att de hade en mycket starkare förnimmelse var de kom ifrån och minns det där ljuset och hedrade det genom att hedra solen. Nä, jag har inga belägg för detta, men vilken arkeolog har belägg för sina spekulationer från då. Det mesta är ju faktiskt spekulationer som vi tagit till vedertagen fakta, så man måste nog var ganska så intuitiv och inkännande för vara en bra arkeolog och inte är någon som endast finner föremål, utan också finner ut troliga lösningar och fram till relevant fakta. Arkeolog var ett av de arbeten som låg på min lista över alternativ då jag gick på högstadiet. Så många alternativ som legat på den så förstår jag att det var svårt för mig att finna fram till rätt jobb, och haft många olika på vägen hit för tillfredställa mina olika sidor och behov. Men om jag i denna stunder tänker tillbaks, så får jag ju i min nuvarande yrkesroll syssla med de delar som fanns på min lista över de olika alternativen. Vilka var då de där valen: Skådespelare: seans är ju en lite form av skådespel och uppträdande. Jag ville ju framförallt förmedla något som fanns inom mig och det får jag ju via de föredrag och kurser jag idag håller, men under min tid med Lilla Scen i Jönköping, så fick jag även se glädje i att kunna roa människor, vilket jag tycker andevärlden ofta hjälper till så att jag får via deras kontakt på seanserna. Präst: jag ser ju mig inte som en spåtant utan som en andlig/spirituell präst i mitt ämbete. En form av själasörjare.  Sjukhus (Läkare): eller att arbeta med de vi benämner för "förståndshandikappade", och det finns ju också med i bilden. Jag har ju visserligen 12 år på Sahlgrenska och 1 år på östra i min grund tillbaks i tiden, och några år på gruppboende med förståndshandikappade. Fast idag vill jag ju mer vara ett komplement till skolmedicinen via min healing, hypnos och personlig/andlig utveckling. Jag känner också som jag många gånger får arbeta och möta en hög "förståndshandikappade", för vad de ger är glädje och tacksamhet, och jag har bemötts av så mycket glädje och tacksamhet via mitt arbete som medium. Sen om vi ska se på det är ett annat perspektiv så är vi väl lite "förståndshandikappade" hela högen, fast det finns är världslig norm för vem som anses vara det eller inte, men det köper inte jag. Jag tror mer på begreppet att de så kallade "förståndshandikappade" är Guds änglar. Jag har ju själv den stora äran att få växa upp med min morbror Bernt som hade Downs syndrom. Han har lärt mig mer än någon annan Morbror, moster, farbror eller faster har. Modetecknare/designer: vilket jag även arbetade med under några år, idag försöker jag ju mest teckna med andliginspiration eller/och teckna av den jag länkar med som bevis till min sittare. Nä, jag har inte ännu kommit så långt så att jag kan använda mig av det yrkesmässigt, men jag har sett andra medium som inte heller är det men som glatt delar ut sina bilder. Så kanske är det dags att våga visa upp mina små skisser och se vart det leder i utveckling ... fast jag har nog för höga krav på mig själv för att kunna det. Ja, jag vet - löjligt med dessa krav, men det är inte så himla lätt att bli av med den man är. Ibland kanske det gäller att acceptera vem man är och att man fungerar helt enkelt så här, och göra det bäst för hantera det hela så bra som möjligt. Istället för kanske förneka det eller kämpa för att arbeta bort det. Jag har ju fortfarande med min orden från igår i mitt sinne, sluta kämpa - börja leva. Sen kommer vi till den delen som jag faktiskt har fått bli fastän jag trodde det var omöjligt ... författare. Jag har genom åren haft många svenskar lärare som genom åren pö om pö försvagat och dödat denna dröm. Från början var det väl roligt och gulligt med den lille killen och hans berättelser, men ju högre upp man kom i skolan ju viktigare blev det hur man skrev inte vad man skrev. Jag hade sedan tidigt en inspirerande iver att få berätta och varken såg min stavfel eller var så skicklig på grammatik. Så det var för mig en stor revansch när jag fick ge ut "Gränslösa möten". Jag missar än idag många stavfel och är inte så himla bra på grammatik heller, men jag har något att berätta och så länge jag har det tänker jag skriva. Det händer än idag att jag få ganska hård kritik från läsare om hur illa jag skriver rent grammatiskt men för egen del bekommer det mig inte längre. Förr gjorde mig ledsen och rispade i mina gamla sår från svenska lektionerna. Var ett tag på väg att skriva en varnings text på indexet, att grammatiskt känsliga personer inte skulle fortsätta läsning på denna sidan, då de kunde fara illa av dess innehåll. Men allt eftersom det bekom mig mindre så blev det mindre viktigt att skriva det. De som vill ta till sig vad jag vill berätta kan göra det och de som vill rättstava min text får det, så blir alla nöjda och glada. Varför denna lilla utläggning, tänker jag nu. Jo, för att någon krossade en gång min dröm, ett medium väckte den till liv igen och den blev inom snar framtid besannad, så låt ingen försvaga eller döda era drömmar. Försöker minnas om det fanns något mer på den där listan över tänka bara yrken, men kan just i nuet inte komma på något. Jag vill förmedla, lära ut, glädja, trösta och hjälpa och allt detta får jag via det yrke jag har idag. Så jag är så tacksam. Min syokonsulent tyckte jag var ett hopplöst fall, men jag fann fram till ett yrkesval, det tog bara lite tid och många erfarenheter som behövdes på vägen. Jag inser ju att jag står inför en yrkesförändring, och jag har länge förstått att såsom det funkar i nuet endast är ett steg på vägen emot den ultimata rollen. Själklart så är jag nyfiken på detta, men det kommer väl som vanligt när det är dags och tiden är inne för dess manifestation i min tillvaro. En sak är dock säker att stanna och stagnera är inte i Hasse Nyanders anda.

Det finns personer runt mig som endast pratar till mig som en som är sjuk. Herre Gud! Jag är så mycket mer och sjukdomen är endast ett tillstånd som jag befinner mig i just nu. Om jag hade vandrat i den mentaliteten så hade jag ju aldrig kunnat bli frisk igen. Jag är så nöjd till mig själv att sluta tänka på mig som sjuk och istället bytte ut det hela till att jag är i en helandeprocess, den lilla mentala förändring gjorde mig väldigt mycket mer välmående. Min titel är inte hjärtsjuk, mitt namn är fortfarande Hasse Nyander och det tänker fortsätta med att var tills jag dör och på vägen dit tänker jag vara LEVANDE. Ja, ni känner säkert av en gnutta irritation i mina ord, men irritation kan ibland vara en bra känsla att vara i, för den väcker känslor och för tankarna vidare och inspirerar till nya steg i utveckling. Samtidigt kan jag ju inte göra annat än tycka synd om dessa arma själar som endast kan se till det sjuka, det dålig, vad som är fel hos andra människor. Om nu någon elev till mig läser detta så protesterar de, för jag har lärt dem att det hjälper inte att tycka synd om människor, utan man skall tänka till dem på ett sätt som stärker dem. Att tycka synd om dem ger dem endast energimässig "hjälp" att stanna kvar i det tillståndet de behöver hjälp ur. Så hur tänker jag för hjälpa den istället? Får nog bli av med min irritation först, annars späder jag väl på deras negativitet. Nu vet jag, jag lärde en gång mina elever hur de skulle se på uteliggare som de mötte på stan, inte tänka att de tyckte synd om dem som i och för sig är helt naturligt om man är en medkännande medmänniska. Utan se på dem och tänka på dem som starka individer som hanterar sin situation och med den styrkas tilltagande så skulle de kunna hjälpa sig själva ur situationen och vidare i livet. Något likande får jag tänka till negativnissarna runt mig. Att inom dem finns en positiv styrka och potential som bara behöver växa sig starkare för att manifesteras i deras väsen till en naturlighet egenskap. För jag är helt övertygad om att inom alla finns det ett lite frö som bär på den potentialen, man måste bara låt den slå rot och vårda den så den växer sig allt starkare och starkare inom en. Skönt att få skriva av sig och ännu skönare att veta att någon läser det.

Jag startade upp denna lilla blogg för att kunna berätta lite om mitt stillstånd, hur det förlöpte och hur vidare jag blev bättre eller sämre. Så att Monika skulle slippa alla frågor, som blev ganska jobbiga för henne i ett visst läge då allt var mycket mer krisartat med mig. Nu tycks det dock spinna på och blir allt längre texter för varje dag. Men så länge jag tycker det är kul och givande, och någon vill läsa det så tänker jag fortsätta. Jag har genom livet varit med om så många saker som påbörjas i ett syfte och sedan utvecklas vidare till något helt annat, så ibland tror man nog att man vet varför man påbörjar en viss sak, fast egentligen så var det bara orsaken till det som fick en att sätta gång och med tiden så har det hela fått en annan orsak och verkan. Så jag följer flödet så får vi se vart det leder. Häng med ...

 22 oktober

Idag var jag och hälsade på min vän Lisa. Det var för mig ett stort steg, för hittills har jag sedan jag kom hem bara haft ett fåtal besök som har kommit hem till mig. Det var på någon sätt inte alls planerat, utan bara blev tillfälle till det, då jag befann mig i närheten av hennes bostad. Inte endast det att det var en ny utmaning utan det blir ju ännu ett manifesterande på att jag är på vägs tillbaks till  de helt vanliga händelserna i livet som jag ju har varit lite avskuren ifrån. Ännu ett steg ...

Lisa är någon som jag verkligen uppskattar att slå mig ner med och utväxla tankar och ord med. Vi skiljer oss en hel del ifrån varandra, men någonstans så blir ändå våra tankar samstämmig då de möts. Vilket är mycket intressant tycker jag, inte alltid så intressant att ha utbyten med någon som uttrycker sig och förhåller sig på helt samma sätt. Det kan ju lätt bli ett enda bekräftande till varandras ord, mellan mig och Lisa sker något som ger mig orden/tankarna som jag behöver och saknar för att tanken skall växa vidare, och jag tror jag fyller samma funktion för henne eller så fyller jag någon annan, för våra möten är allt annat än meningslösa.

Nu till något annat, kanske med inspiration från mitt möte med Lisa, eller så började det igår då jag såg på serien Ugly Betty, inte Desperate housewives som jag tidigare skrev.  En replika från en man till en kvinna var, du kan endast vara bra på en sak - att vara dig själv. Jag kan inte karaktärernas namn och visste till en början inte vad det var för serier jag kollade på, men jag stannade upp vid den i mitt sappande och blev inspirerad. Utifrån mitt perspektiv kan man finna inspirationen i allt, och dess källa måste inte vara så gravallvarlig, utan kan likväl vara en såpa som denna. Det handlar mer i vilket tillstånd man själv befinner sig och är villig eller redo att höra. Så sök inte inspirationen utan låt den finna dig är mitt råd och skit i ur vad den kommer eller inte, utan se till vad den leder till. Tillbaks till orden. Du kan bara vara bra på en sak, nä han sa nog, du behöver bara vara bra på en sak - att vara dig själv. För mig och så många så självklart och ändå så svårt att efter följa ... eller hur? Jag duger, jag behöver inte bevisa något. Att vara jag räcker, jag är fullständigt perfekt som jag är. I ord så självklar, i tanken givet, men i känsla och handlingen så svårt. När tanke, känsla och handling inte går samma och är enade så spelar det inge roll hur självklart något är, det är ändå ogjort, fas via tanken så blir det ju iallafall medvetandegjort och det är väl en bra början. Hur många gånger har jag inte beslutat mig för bara vara som jag är, men jag är ju olika i olika sammanhang - vilket är jag? ... eller är allt det där endast olika sidor av mig?

Nä, här slutar vi för idag, ska nog sova på saken så att jag inte bara hasplar ur mig några generella tankegångar, utan låter det hela växa till en utvecklande insikt under natten. Så nu ska jag bara vila i mig själv, ett tillstånd då man inte ens behöver bry sig om att vara sig själv.

Kvällens tevetips "Bonde söker fru". Börjar om två minuter ... eller så har det redan varit när du läser detta.

 23 oktober

Du behöver bara vara bra på en sak - att vara dig själv.

Innan vi fortsätter där vi slutade igår så tänker jag skriva lite om min dag på sjukgymnastiken, eller rättare sagt om de jag möter där. Idag när jag stod och bytte om så kom en äldre man som jag sett en gång tidigare in i omklädningsrummet. Han har som alla hjärtproblem, det jag såg av honom sist så har han inte så himla mycket med ork och går med käpp. Två andra gubbar stod och diskuterade sina problem och mannen som nyss kom in vände sig till mig och sa med en glimt i blicken. Kan man gå ur sängen på morgonen då är man frisk, och han menade verkligen vad han sa. För honom var det att räkna sig som frisk de dagarna han kunde kliva ur sängen, helt underbara mentalitet tycker jag och det hjälper honom säkerligen mycket utifrån den situation han är i. Alla i den här gruppen är ju en bra bit äldre än mig, och det lät ju lite B till en början när jag skulle börja i pensionärsgruppen, men idag när sjukgymnasten belyste igen att jag borde nog gå över till intensivgruppen, så kände jag en sådan känsla av kärlek till de andra och kände att jag kommer verkligen att sakna dem, så jag blev faktiskt glad då hon tyckte att jag kunde gå i denna gruppen en vecka till. Ingen av dem kan så mycket, ingen av dem orkar så mycket, men alla är verkligen så bryende och vänliga emot varandra. Det är så mycket glädje och vilja i denna grupp, och de peppar varandra fastän de knappast klara ut det de själva skall göra. En sån gruppanda och jag får vara med fastän jag bara är 47 år, men jag känner aldrig av det, för de är så himla gulliga och tillmötesgående. Jag undrar lite hur det blivit om någon av dessa män eller kvinnor hade kommit till den så kallade intensivgruppen? Hade de fått samma bemötande, eller hade inte matchat in såsom jag egentligen inte gör nu. Så tack till dessa tanter och farbröder för jag får var med och vara en del i deras gäng.

Så kan ni gå ur sängen på morgonen, finns det inget att klaga över. Sensmoral från den äldre mannen i omklädningsrummet.

Du behöver bara vara bra på en sak - att vara dig själv. Nu fortsätter vi där vi slutade igår, eller inte. För det blev alldeles tomt i mina tankar och det är inte ofta det står still där uppe.

Nu nyduschad och har läst igenom gårdagens text, kanske kommer inspirationen nu. För som jag skrev igår så är det ingen idé att söka den utan det är bättre att låta den komma till mig. Vet ni vad jag tror jag skrev det som behövdes skriva, kanske det är så att jag inte behöver ge er mer svar, lösningar eller tankegångar i ämnet, utan att jag på så sätt väcker något inom er som får er att börja spekulera hur svaret ser ut för er. Sen lär det ju mig att jag behöver inte servera allt för att duga, det räcker ju även för mig om jag är bra på att vara mig själv.

Möten dyker däremot upp i min tanke och mycket handlar ju om möten och det gör det definitivt i nuet för mig, så många nya olika möten som jag haft denna höst. Bara alla läkare är en hel hög, men en del möten tycks vara mer givande andra inte, men kanske det är så att en del möten är givande i stunden och dess värden falnar och en del möten är viktiga först i längden och växer sig allt betydelsefullare. Mötte doktor Per idag, från hjärtintensiv, en doktor som jag hela tiden springer på. Han är den som Monika och jag uppskattade mest och hade störst förtroende för, han har en blick som definitivt utstrålar genuin vänlighet. Jag tror det är den utstrålningen som gjorde att vi kände förtroende för honom, inte hans åsikt. Men när man möter honom så stannar han alltid upp och frågar hur det går och hur det är - han bryr sig verkligen. I mina ögon skulle han likväl kunnat nickat och sprungit vidare. Jag vet inte om han tror så mycket på den helande kraften eller inte, men han ger verkligen healing via sitt sätt att vara en medmänniska - för han är inte endast doktor Per. Jag vet ju så mycket att han verkligen tror på kroppens egen förmåga att återhämta sig med medicinskt hjälp. Han kanske liksom jag struntar i hur mycket som är medicinens hjälp och hur mycket som är den egna kroppens förmåga - den självläkande kroppen som jag skulle vilja uttrycka det. Visst avlastar och visst hjälper medicinen till en hel del, vill inte bortse från detta, men jag tror att kroppens självläkande förmåga och hur man låter den ta över är av större vikt. Jag ser ju hur de förundras och glädjes över min återhämtning. Jag inser ju vikten av all healing jag fått, min självläkande förmåga och min mentala inställnings betydelse i det hela + den medicinska behandlingens funktion. Tänk om dessa saker kunde samverka på ett naturligt sätt, troligtvis så skulle de få fleras återhämtning att förundras över. Vi får väl se vad som skett när denna resa är över - något gott hoppas skall komma ur det hela även till den medicinska världen, inte bara ett plus i kanten i sin statistik. Själv har jag redan fått mer än jag fått försaka, så allt framöver hamnar på pluskontot. Nä, det är inte endast pengar som är ekonomi, all energi handlar om ekonomi och allt är energi. Så tänk på vad ni slösar med eller inte, och vad det finns för olika räntesatser att få. Pengar är det som är minst viktiga, även i tider som dessa då vi inte har dem i överflöd precis, inte för vi brukar ha så himla mycket med pengar annars heller, men det brukar vara lite mer än det är nuläget. För fattigdom är en mentalitet, antingen så har man en fattigdomsmentalitet eller så har man det inte, spelar ingen roll om du är miljonär eller bor i hydda. Jag kan ofta sätta mig ner och titta runt vad jag har och då endast inte till det materiella (för lite materiell är jag allt), och då inser jag alltid hur rik och lyckligt lottad jag är.

 24 oktober

KG Hammar en person som fascinerar mig och som jag beundrar mycket. Jag läser nu en bok om honom som heter: Jag har inte sanning, jag söker den. Dessa ord återkommer då och då i boken, och det känns som orden likaväl skulle kunna varit mina utifrån hur jag relaterar, och ju mer jag läser i boken ju mer nyans får jag ju till vad dessa ord innebär för honom, och då blir de allt mer samstämmiga med min egna tankegångar. Visserligen så är väl ingen av oss typiska representanter utifrån vår tillhörighet, utan vi är nog båda ganska så flytande och utifrån våra egna tankegångar. Jag fascineras över hur rebellisk denne ärkebiskop har varit i sitt ämbete inom svenska kyrka, en sann kristenhandling enligt mig då jag finner Jesus vara riktigt rebellisk på sin tid. Kanske känner KG den Jesus som jag känner, för jag personligen kunde ju aldrig finna honom i de kristna samfund som fanns runt mig i min uppväxt. Jag tänkte ju som sagt bli präst, men fann inte min tro tillräckligt stark ... även om jag haft en ung och radikal konfirmationspräst som ansåg att man inte ens behövde vara troende för att bli präst, utan kunde enligt honom ändå vara en god präst och själasörjare i sitt ämbete. I mitt lilla sinne stämde det dock inte, och det fick mig att stryka ett streck över präst på min lista. Första tiden då jag låg inne på Sahlgrenska så kom dock dessa tankar tillbaks till mig - Kanske tiden var inne nu, kanske var det dags att bli präst nu? För jag kände ju förändringens vindar runt mig och insåg ju att läget skulle förändra min yrkesroll. Jag hade kanske sökt och varit på vägar som jag skulle på vägen? På vägen hade jag ju funnit min tro, min relation till Gud och Jesus ... Muhammed, Buddha och hela högen för den delen. Svenska kyrkan känns för mig inte som en främmande plats och jag tycker det är en  vacker och stämningsfull plats. Jag skulle lätt kunna predika där och hålla samma tala som jag brukar, med lite modifikation i mitt ordval. För mig så skulle det inte spela någon roll, huvudsaken är ju att jag får delge grunden i min tanke och filosofi. Känsla växte sig allt starkare inom mig och svenska kyrkan skulle nog inte fara illa av att någon kom in där med nya ögon och rörde om lite, det är ju så varje reformation har skett genom historien. Jag sneglade då och då sjukhuskyrkans dörr om jag skulle kliva in där och ta ett samtal med prästen om mina tankar, men det förblev ogjort. Däremot så var jag inne en hel del på Svenska kyrkans sida och läste om prästutbildningen. En utbildning som jag ser som väldigt intressant och skulle tycka vore skit häftigt att få studera, men så kom vi ju till vissa normer och jag kände att där sket det sig ... jag skulle aldrig kunna låta bli att inte gå emot vissa av dess eller håll tand för tunga om mina ställningstagande i vissa sakfrågor. Nä, det var nog inte dags nu heller för att bli präst. Jag har i min tanke ändå inte slutat fundera över det, jag vill ju faktisk hellre ha en prästs funktion än ett mediums ... även om jag kan tycka att jag kan få vara en slags präst i mitt mediumskap beroende på hur jag hanterar min yrkesroll. Jag har då och då funderat över att ringa upp vårt stift och ända se till att få ett samtal med prästen där och kanske utifrån det samtalet bli säkrare på vad som vore rätt för mig. Kanske skulle detta samtal minimera det som jag ser som hindret? För ibland förstorar man ju själv saker som man ser som problem och utifrån någon annans synvinkel så är det inget problem eller hinder i det hela. Vad jag skulle komma till med dagens blogg var ju att nu när jag läser KG,s bok, så taggar den igång dessa tankar igen. Jag vill inte på något sätt likställa mig och KG Hammar, men jag känner igen mig så väl i hans tankar, hans agerande och han är som sagt i mina ögon en sann rebell. En sann kristen utifrån vad kristen är utifrån min tankegång till begreppet. För kristen är mer ett begrepp eller ett uppnått tillstånd, inte en massa dogmiska regler eller att vara Bibeltroende. Han belyser att sökandet är det viktiga och detta tilltalar mig mycket. Vad jag förstår så söker han fortfarande, för han säger sig ju inte ha sanningen. Den dagen man tror sig ha sanningen, då har man enligt mig stagnerat och tappat sin ödmjukhet inför visdomens källa och Gud. KG,s mamma blev ju präst/teolog först efter hon blivit pensionär så jag får väl se det som att än kan tiden komma, än kan tiden vara inne för detta beslut.

Tro är en egen upplevelse och ingen har därför exakt samma tro.

I våras fick jag till mig från andra sidan att det skulle ges mig en gåva som jag endast skulle få ha tillgång till ett tag och inget som skulle bli bestående. Förnöjt började mitt mänskliga jag spekulera och fantisera i vad det skulle kunna vara. Det är knappt jag kan med att skriva vad, men skit samma jag har ju ett mänskligt "jag" med dess ego och egenskaper. Mina fantasier spann iväg att jag kanske skulle få en förmåga att bota blinda och lama, eller att fysiska fenomen skulle kunna ske runt mig och i denna anda var alla mina fantasifoster. Jag kan ju skratta åt mitt eget högmod och det ser jag som en god egenskap i vågskålen mellan ödmjukhet och högmod. Däremot i nuet så börja jag mer och mer att inse att den där gåvan de pratade om är nu. Nä, jag har inte blivit helt förryckt. Jag kan faktiskt se nuet som en gåva och vad denna gåva har att ge mig, för som jag skrev igår så är jag ju redan på pluskontot i vad jag fått ut av situationen, och orden att det inte kommer bli bestående får ju en helt annan innebörd än jag tolkade den då. I min ande känns denna gåva mycket större och viktigare än de gåvor som mitt ego skapade. Nuet och dess situation är en gåva och jag tänker inte låta den rinna ur mina händer.

Idag är första gången på flera dagar som jag behövt vila på dagen, utan jag har verkligen känt mig stark och pigg hela veckan. Det blev väl för mycket för mig att behöva leka man i huset, med borrmaskin och mejsel i högsta hugg. Men det vi lyckades få upp på väggarna i våran hall blev himla fint.

Gud vare med er

Hasse

 

 25 oktober

Jag kan varmt rekommendera KG Hammars bok, som han skrivit ihop med Ami Lönnroth - Jag har inte sanningen, jag söker den. Denne före detta Ärkebiskop har länge fascinerar mig och ju mer jag läser i denna bok ju mer fascinerande blir han. För mig är han den jag borde fått möta i min uppväxt då jag tyckte mig inte finna någon med samma tankegångar som jag inom de kristna kyrkorna, fast nu fick det ju mig till att söka det jag saknade och det var väl viktigare än finna det jag sökte. Han är verkligen ingen paragrafnisse och jag förstår ännu mer nu hur obekväm han måste varit för svenska kyrkan. Synd att vi inte fick behålla honom som ärkebiskop, men han hade väl gjort sitt i sammanhanget.

Jag är nog på det klara nu att jag tänker kolla med Göteborgsstift, för ett samtal angående att läsa till teolog. Så får vi se vart det samtalet leder till, kanske får det mig att backa eller så får det mig att bli ännu mer taggad.

När jag tittar ut genom fönstret idag så ser jag en alldeles klarblå himmel utan ett endast moln, och solen får lysa fritt mellan hustaken. Jag känner mig återigen stark och återhämtad efter att ha lekt man i huset igår. Det är ju sällan trötthet kommer så den påverkar mig att jag måste gå och lägga mig numera, men framförallt så är det så skönt att jag återhämtar mig väldigt snabbt och bra när det behövs. Det är ju faktiskt inte så länge sedan ett litet besök kunde innebär vila i två dagar, innan jag verkligen kunde kände mig återhämtad igen. Men "gåvan" skulle ju inte bli bestående, så nu handlar det väl mer om vad den skall ge mig, och förhoppningsvis andra i dess förlängning.

Idag är första gången som jag skall resa ifrån Göteborg sedan jag hamnade på Sahlgrenska. Monika skall imorgon till Tranås och arbeta på en förening där. Så hon tänker åka till Jönköping och sova över hos min mamma, så att det inte blir så lång resa för henne  imorgon. För en vecka sedan var jag väl i valet och kvalet om jag skulle följa med eller inte, men nu känns det som det är dags att kolla min ork då det gäller att resa bort och att vara borta. Vi kommer ju hem imorgon igen, så det blir ju ingen längre tid. Kanske lite lagom som test, både i reslängd och vistelse. Jag känner ju en annan säkerhet nu till situationen, förut ville jag inte resa ifrån Göteborg då det kändes för mig som en trygghet att befinna mig nära Sahlgrenska och jag ville absolut inte behöva bli inlagd på något annat sjukhus om något skulle tillstöta när vi var iväg. Sedan skulle jag ju inte ha orkat om det hade varit för en tid sedan, jag pallade ju knappt med att vi hade besök över dagen. Allt eftersom jag återhämtar mig och känner mig allt starkare och mer välmående, ju mer växer nyfikenheten inom mig hur jag ser ut på insidan. Jag kan knappt bärga mig till i december då det troligtvis blir att de röntgar mig igen med alla dessa olika röntgenapparater. Spännande ... att se vad all healing i kombination med skolmedicinen lyckats åstadkomma.

 27 oktober

Jag är nyss hemkommen från sjukgymnastiken och jag börjar känna att den gympagruppen faktiskt är för lätt för mig, även om jag kan välja att öka motståndet eller lätta på det i övningarna. Men på torsdag så bli det troligtvis farväl, då jag på prov skall gå i intensivgruppen veckan därpå. Visserligen kommer jag ju till en början få anpassa mig rejält utifrån vad jag orkar i den gruppen, för jag vet ju att jag inte kommer palla hela deras program, men med tiden skall jag fixa det - för jag är ju ganska så envis när det väl gäller.

Motstånd på vilket sätt tar man sig igenom dem bäst? Genom att acceptera dem, gilla läget och via det låta dem skingras eller genom att ta itu med dem och på så sätt eliminera dem. Jag har inget självklart svar här, utan ser det nästan som en balansgång mellan dessa olika tillvägagångssätt. För kanske är det olika utifrån vilket motstånd livet bjuder på. Att gilla läget är ju bra, men att gilla läget innebär inte för mig ett passivt förhållningssätt. För vem för livet framåt om inte jag gör det själv eller rör sig livet helt på egenhand framåt? Jag tänker gå ifrån en stund och fundera lite eller rättare sagt låta tanken vila inom mig.

Åter vid penna sitter Hasse Nyander, eller vid datorn som det blir rent tekniskt. Hur jag än tittar igenom mitt liv och dess olika skeden så har det hela tiden då det funkat varit en balansgång mellan ett accepterande och ta itu med det hela, inte ett avståndstagande (förnekande) då blir det fel, inte heller ett kämpande då blir det fel. Ett bra exempel från mitt liv är konflikter som är något som jag lätt hamnat i - ibland mina, ibland andras. Tillbaka i tiden så tog jag nog ställning i dem och till och med protesterade vilt ibland, men med tiden så la jag alltid ner stridsyxan genom att inte bry mig eller det spelade ingen roll för mig, eller höll mig utanför för jag tyckte inte det angick mig då det inte var min konflikt. Det tycktes då inte spela någon roll vilket av dessa sätt som jag förhöll mig utifrån så tycks de bara bli fler och fler konflikter som jag hamnade i och för det mesta inte mina, men jag blev ändå en del av dem. Någon gång under min medialaträning för Iris så fick jag till mig att jag skulle fortsätta hamna i konflikter om jag inte gick in i dem, så jag började gå in i dem utan att kämpa. Jag accepterade helt enkelt deras existens och var utifrån mitt perspektiv delaktig i dem. Ett tag tyckte jag väl att det aldrig verkade vara slut på dem, men de avtog med tiden och i nuet hamnar jag sällan i konflikter. Delvis för jag balanserar i dem om de skulle uppstå, men jag tror att jag drog dem till mig för att jag i ett läge kämpade och protesterade och i ett annat fegade och ignorerade dem. När jag väl lärt mig hantera dem så avtog de.

Jag tror mig ha haft nytta av detta under hösten då det gällde att  acceptera min sjukdomsbild och sedan utifrån det hantera det hela och sakta men säkert föra mig själv tillbaka till livet, visserligen med god hjälp från skolmedicinen och all den healing som jag fått. Men jag tror inte det hade hjälpt på samma sätt vad andra gjort för mig om inte min egen mentala inställning funnits där, och på så sätt blivit till en självläkande/självhealande kraft och förmåga. Att hjälpa någon att hjälpa sig själv är nog det vackraste man kan göra som medmänniska, så åter igen riktar jag min tacksamhet till alla som funnits till hjälp och stöd för mig. Till Gud säger jag som vanligt: Var med mig. För i den självhelande förmågan finns för mig Guds kraft för utan den skulle inget helande kunna ske enligt min uppfattning.

Föresten så gick min/vår resa till småland bra, på vägen till Jönköping kändes det väldigt långt dit och på vägen hem på söndagskväll var jag väldigt trött, men det var nog inte bara oständigheterna runt själva bilresan, utan hela helgen som tog ut sin rätt.

 28 oktober

Idag har jag en förunderlig känsla i mitt hjärta, som om det vore starkare och friskare. Från att en tid haft en ömhetskänsla i det, som hela hjärtmuskeln vore ett blåmärke. Jag har funderat lite över om det varit träningen som gett denna ömhet, precis som man får träningsvärk i andra muskler. Kanske är det träningen, helandet och dess återhämtning jag känt av och som idag ger denna förunderliga känsla av styrka, kraft och friskhet när dess verkan manifesteras. Denna känsla sprider sig i hela kroppen, så jag kan ju inte annat säga än att jag känner mig väldigt frisk idag och det hela påverka även mitt sinne, så ett litet smile smyger sig i mitt anlete.

Jag skulle väldigt gärna vilja gå och kolla in Mia & Per Ottosson då de skall hålla en seans på Föreningen Vännerna i kväll. Men jag är tveksam till dessa trappor, om jag i dags datum verkligen orkar upp för dem eller om det överhuvudtaget är så bra för mig att ta mig upp för dem? Jag får väl fundera på saken och samtidigt varmt rekommendera er som har tid och lust att gå och kolla. Sen har jag ju en del på programmet de resterande dagarna i vecka, så jag får ju inte heller ta ut mig utan att det finns ork över för dem. Man få ransonera på det roliga och krafterna. Ni som vill gå finner adressen nedan, det hela börjar kl. 19.30. Jag tror de låser dörren 19.20, men det kan ni kolla på deras hemsidan om ni inte redan vet.

Föreningen vännerna
Bryggaregatan 1
411 21 Göteborg
031-711 44 19
www.vannerna.com

Idag har det varit tvättstugan på schemat och av de sysslor som jag sköter här hemma så är nog ändå det den tyngsta. Vet inte varför, men det är inte lika jobbigt att diska, städa eller plocka upp ur flyttlådorna som är andra små sysslor som jag börjat ta mig an. Det inte heller det att jag tycker det är tråkigare för det tycker jag inte, och i nuet så är jag himla tacksam över allt som jag lyckas orka göra av dessa olika vardagssysslor. För något är det som ändå gör så jag blir trött och måste lägga mig och vila mellan maskinerna ibland.

Jag har även bestämt mig för att inte gå till vännerna och se på Mia och Per, även om jag tycker det skulle varit väldigt skoj att träffa dem och se dem jobba. De är två personer som jag verkligen gillar i den mediala sfären och känner mig likasinnad med. Jag får se framemot Ljusbärareträffen på torsdag istället.

 29 oktober

Du skall icke döma, så skall du själv icke bliva dömd. Ett välkänt Jesus citat, som inte kunnat undgå någons öra. Monika läste KG Hammars bok strax innan mig och kom till ett utlägg om när Jesus säger att den som icke bär på skuld skall kasta den första stenen, alla pyser som ni vet och utan ha kastat någon sten. Inte heller Jesus kastar någon, för tog jag alltid förgivet att det var för att han ansåg sig inte ha rätten att döma, men senare har ju funderat över en annan orsak och det var det som kom upp via mitt och Monikas samtal, att det kanske var så att texten pålyser att även han ansåg sig bära på skuld. För mig var han ingen som såg sig förmer än andra, det är endast falska profeter som bär på sådana egenskaper. Så frågan är ansåg sig även Jesus bära på skuld eller agerande han endast utifrån sin ståndpunkt att ingen av oss har rätt att döma. Vilket kommer jag nog inte få veta just nu om han inte slår sig ner mitt över skrivbordet och berättar för mig. Men min känsla för det hela kan ju ändå ha en nyans av sanning eller så dillar jag ihop hela skiten. Men det är väl det som är så utvecklande med tro och sökande att man inte alltid vet vilket, och att var tro är var och ens, och inget som går samla i några domiska regler. Jag tror han agerade utifrån sin ståndpunkt såsom jag alltid trott, medan andra ord att ingen har rätten att döma någon annan. Sen tror jag att han ansåg att även han bar på skuld, så texten i bibeln blir för mig dubbelbottnad och ni kan välja vilken tolkning vill eller båda. Skönt ord - TRO, för var jag så mån om att pålysa att jag vet. Men det jag vet är ju utifrån min tro och tro är inget vetande. Så för att snurra till det lite till så tror jag mig veta, men allt är ändock utifrån min tro. Ganska skönt att inte behöva veta, att det faktiskt kan räcka med att jag tror. Nu kommer väl en del protestera att de är så säkra och de vet, men är det inte ett skri på att man behöver få känna sig säker genom att känna säkerhet via sitt vetande. Jag tror i alla fall att så var det för mig, det gav mig säkerhet då jag sa jag vet, jag är helt övertygad, för då behöver man ju aldrig ifrågasätta det man anser sig veta. När jag sa jag tror, så lät jag svag ansåg jag. I skrivande stund tycker jag tvärtom, att det är starkt att inte behöva veta. Jag har sett de senaste åren hur orden "jag anser" har smugit sig in till en ganska vanlig företeelse i mina meningar. Först tyckte jag det var ett fegt ord val, och jag är minsann allt annat än feg och försökte jobba bort detta beklämmande ord. Nu tycker jag även detta ord är starkt och att det bär på en ödmjukhet som inte påstår sig veta, endast anstår sig att anta utifrån min åsikt och ingen självskrivenregel. Så förunderligt att ord som känts så fel, ord som varit så viktiga att markera med, att deras värden plötsligt byter plats.

Vem har rätt att döma? Ingen, och om ingen bar på fördömandet så skulle heller ingen bliva dömd. Något att ta en liten funderar över.

Hej hoppla nu över till det världsliga. Jag kan ju inte sitta här och ordflumma hela eftermiddagen. Jag har haft ett hyfsat ordinärt liv idag. Jag promenerade ner till banken och hade ett litet möte med min banktjänsteman. Vi ordnade om mina företagskonto till förmånligare och billigare, även om de just nu är ganska så vilande så var det ett erbjudande som gavs från SE-banken och som skulle löpt ut tills jag började använda dessa konto igen. Det är sällan något från bankerna blir billigare så det gäller att passa på. Jag öppnade även ett nytt sparkonto med förmånlig ränta, vilket inte heller tycks vara så vanligt i dags datum. Nu låter det väl som jag vore gjord av pengar, men tvärtom har fått låna pengar av min mamma för dryga ut min ekonomi då min försäkringskassa inte kommer räcka och det var dessa lånade pengar som fördes in på detta sparkonto. I de år jag arbetat som medium har jag jobbat, kämpat, betalt skatter och socialavgifter, osv. När man för en gång skull sedan kommer i behov för att använda sig av dessa förmåner så är det inte många slantar som trillar tillbaks. Även om jag är lite materiell av mig så är jag inte så himla dyr i drift, men den sjukersättning som jag anses berättigad räcker inte så långt. Tur man har anhöriga som kan hjälpa en, undrar hur det hade gått annars? Jag var ju lite medveten i våras om att det skulle nog bli denna situation, kanske borde jag då skaffat mig en försäkring som gick in och täckte, så det kanske är ett råd till mina kollegor att göra, för att vara sjuk och inte överleva ekonomisk är inte särskilt behjälpligt i situationen. Nu vet jag ju att jag kommer klara mig, men det är inte helt beroende på det som betalas mig utifrån det jag kämpat och betalt in. Jag borde nog inte hoppat av tanken att bli politiker, nån måste ju röra runt även i den grytan. Men nu kommer det inte bli jag. Jag skall tillbaks till livet och röra runt i någon annan gryta istället. Ja, ja, nog om detta. Sen var det att sakta promenera vidare och ner till försäkringskassan och deras lilla möte. Tack och lov på botten plan, var lite oroligt att det kanske låg några trappor upp utan hiss, men då hade vi fått ha mötet på gatan. Mötet blev i mottsatts till vad brevet jag fick var, då de skulle ha ett möte om att få tillbaks mig till arbetslivet och eventuellt söka nytt jobb. Hon insåg ju att något annat jobb än det jag redan har var inte aktuellt och hon trodde inte heller på att jag skulle vara tillbaks så snabbt och jobba heltid som jag ville. Så istället blev det att hon taggade ner mig och såg till att hålla mig ifrån att börja jobba för snabbt på. Underligt hur det kan bli. Men hon tillade också att de flesta får vi hjälpa eller pusha tillbaks till arbetsmarknaden, och inte som nu stoppa och hålla tillbaks lite. Så hon var nog nyttig för mig, men jag tror även jag var ett nyttigt möte för henne. Återigen kommer ju Jesus citatet Du skall icke döma ...

 31 oktober

Först och främst vill jag tack alla som deltog med sin närvaro på Ljusbärareträffen igår. För tillsamman med Gud & andevärlden skapade vi denna behagfulla kvälls atmosfär och healingenergier. Personligen så mår jag himla bra idag, utifrån den healing som jag fick igår. Jag kan också berätta att min lilla mamma vars namn låg med i healingurnan, kände ett ovanligt lugn och sov gott hela natten. Så visst nådde healingenergin henne, vi får väl se vilken effekt healing mer gav henne. För jag brukar var bättre på se förändringarna som sker med henne än hon märker av själv, så är det väl lite för oss till mans att andra ser mer.

Jag hade en mycket givande stund på hjärtmottagningen idag ... Jag får se om jag hinner skriva om det idag eller om det blir i morgon. För nu skall jag strax lägga mig på sängen och vila, för jag skall få en healingbehandling (andligkirurgi)från ett healingcentra i Brasilien. Deras webbadress för er som är nyfikna på vem som skall ge mig denna andligkirurgi - http://www.johnofgod.se/

Jag vill gärna också be er som brukar skicka healing till mig höra upp i ett par dagar, då de helst inte vill att någon annan energi jobbar på samtidigt. Jag tar sedan tacksam emot den igen, för den har effekt som förundrar även på hjärtmottagningen även om de inte vet att det är er healing som åstadkommer det hela.

Var skall jag börja? Vi börjar med mitt besök på hjärtmottagningen idag. Som vanligt så såg allt bra ut, förutom att mitt kaliumvärde varit för högt vid förra provtagningen. Vilket fick mig att tänka på elevsittningen med Gunilla Torvenuis, via henne påpekades från min mormor om min nya ovana suget efter salt lakris och att jag skulle sluta med det för det var inte bra för mig. Jag har aldrig varit särskilt mycket för salt godis förrän nu. Så efter mitt höga kaliumvärde kunde ju jag och hjärtsköterskan konstatera att visst hade det blivit för mycket av det goda. Samtidigt som hon tyckte suget var naturligt då det kommit i sammanband med mina urindrivande tabletter som drar med sig salterna ut ur kroppen + att syrran på rökavvänjningen påstod att lakris hade en effekt att lindra röksuget, så där fanns ju ännu en orsak till suget. Fast det som jag tyckte var roligt med det hela vara att Gunilla påpekade för flera veckor sedan som ett problem innan sjukvården kunde påpeka det via sin provtagning på mitt blod. Så grattis Gunilla till en ännu en korrekthet i den sittning som du gav mig för ditt träningskort. Denna hjärtsköterska gjorde mig ju lite upprörd sist vi såg genom att påstå att jag inte skulle räcka med att livet skulle kunna bli som förr igen. Vilket taggade igång mig till att det ska det visst bli. Idag gick vi som vanligt igenom allt, jag påpekade från att tidigare aldrig känt någon smärta i hjärtmuskeln att jag nu kunde känna en ömhet. Hon bad mig beskriva den och för mig känns det som ömheten vid ett blåmärke eller då man har träningsverka i någon muskel, så jag påpekade min fundering om att kanske det är träningsverk när jag nu tränar hjärtmuskeln och den återhämta sig och läks. Hon tittade lite skumt på mig, så sa hon det tror jag inte, i vilket falls som helst så har jag aldrig hört talas om något liknande, men åt andra sidan så vi inte heller vana vid att man återhämtar sig så bra som du har gjort. Hon fortsatte med orden att du har svarat bra på medicineringen, men sedan så har ju ditt positiva sätt till din sjukdomssituation säkerligen haft en stor inverkan, den gör stor skillnad i processen. Enligt henne så mötte hon inte så många med min problematik och samtidigt ett positivt tänkande. Nu vet jag ju att även all healing jag fått spelar en stor roll i mitt återhämtande, men jag tycker det var en bra början att hon som verkligen förlitar sig till skolmedicinen gav credit till ens mentala inställning. Sen var det himla skoj att höra att man återhämtar sig emot förväntan, från att hon sist ville få mig att inse att livet aldrig skulle bli det samma igen. Jippi!!! För jag känner ju att livet kommer bli detsamma igen, fast förändrat på ett positivtsätt.

Jag hade redan lagt mig när messet kom strax innan kl.11.30 om att nu skulle snart healingbehandlingen påbörjas i från Brasilien. En vän och kollega är där på retreat och för healing, och hon har lämnat fram ett foto på mig. Ibland ber de för en och ibland ser de att de måste ge behandling. Mitt foto fick ett kryss på sig vilket betyder att jag måste få behandling, hade fotot fått en pil på sig hade blivit förbön. Spännande är att jag kände påtagligt av denna healing, är ju van att känna när healingenergin kommer emot mig och fyller mig, men denna gång var det mer fysiskt på något sätt. Jag kunde känna som om mjuka fingertoppar vidrörde min hjärtmuskel, nästa som mjukmassage. Det kändes verkligen som ett par subtila händer var innanför min bröstkorg och jobbade med hjärtat, vi ett par tillfällen så kändes det som snabba elektriska stötar i bröstet. Inte som healing brukar kännas utan mer som elektricitet, som när man får en stöt från en elledning. Jag blev påverkad mjukt men kraftfullt och på ett lite annorlunda sätt så tappade jag andan vid ett par tillfällen. Jag låg sedan i en go healingenergi och kände att de hade jobbat klart. Strax därefter pep min telefon och jag kollade då hade mitt mess till min kollega kommit fram, alltså så hade hon kommit ut från behandlingsrummet och satt på mobilen, vilket ger bekräftelse till att det stämde då jag kände att de var klara med sitt healingarbete. Jag upplevde också väldigt mycket med bilder, ljusfenomen och dofter under tiden ... spännande tycker jag. Fast mest spännande var denna fysiska beröring och att de som utförde healingen befann sig i Brasilien. Jag är ju välmedveten om att avståndet inte spelar någon roll, men detta var nog första gången som jag kände så fysiskberöring utan att healern fanns i rummet och någon fysiskhealer hade inte heller kommit innanför min bröstkorg på det sättet som det kändes, eftersom händerna kändes inne i kroppen. Det fanns en viss känsla av ett kirurgisktingrepp och som om det nu finns snitt och stygn i mitt hjärta. Var väldigt skeptisk till en början  om jag skulle låta dem utföra något på min kropp eller inte, just nu känns det bra iallafall, lite trött men det blir man ju oftast efter all bra behandling som haft en terapeutisk verkan. Det är en hel del restriktioner nu efteråt och en del saker som jag skall utföra efter en viss tid som är en del i själva healingbehandlingen. Så vi får se vad det kompletterar och leder till i det hela. Jag får inte enligt restriktionerna titta på teven ikväll, utan ska vila/sova, men jag tänker ändå smygtitta på Idol.

Är uppe en stund, svårt att ligga och vila/sova i 24 timmar, även om jag känner mig lite små slö och go. Läste igenom texten ovan och inser att den nuddar inte ens vid själva upplevelsen, men jag vet inte hur jag skall skriva den med ord för få den till sin rätta. Det kanske inte går utan måste upplevas, eller beskrivas från sekund till sekund med alla dessa nyanser som skedde samtidigt, den fysiska känslan och dess närvaro, ljuset, dofterna och den för fysiska påverka som samtidigt gick på ett inre plan likt en andlig upplevelse. Nä, det går nog inte delge den med ord så att det kommer till sin rätt. Ni får nöja er med att jag skriver att det var en märklig och häftig upplevelse, och vad den gav får framtiden påvisa.

Nu byter vi ämne och går över till idol, där jag främst håller tummarna för Kevin, Alice & Robin B. Jag gissar att Sepihed åker hem idag ... vad tror ni?  Vem det än blir så hoppas jag de inte pratar med Katrin som inte anser sig ha ansvar som den förebild hon blir då hon syns i rutan, utan kan låta vilka ord hon vill hoppa över hennes läppar - underligt beteende. Du skall inte döma Katrin hade Jesus sagt. Skit nu dömde jag henne, så lätt det är att göra fel i livet.

Kram på er.

 

Tillbaka till bloggen

Back