1 november

Vaknade idag och kände mig väldigt välmående och med den där känslan som tidigare kommit över mig att jag känner mig friskare, så något har skett i healingen igår. När jag sen väl klev upp så kände jag mig lite öm i kroppens alla muskler, har aldrig blivit opererad för något på sjukhus så jag vet inte hur man känner sig dagen efter, men kan tänka mig att det känns lite på det sättet, utifrån att jag ändå arbetat med patienter som blivit opererade.

Jag pratade nyss en stund med Monika som befinner sig i Kalmar, där låg frosten på marken så det var väl mer vinterkänsla än här. Tittar man ut från mitt fönster så är det ett strålande solsken och inte ett moln på himlen, men en sådan där dag så när väl går ut så är det en bitande kyla i luften.

Om jag har ork i eftermiddag så tänker jag gå på Ljuständningen hos SSG. Jag känner att jag mår väl av att få vistas i den atmosfären och med medmänniskor som är likatänkande. Sen tycker jag ju att ljuständningen är skön tillställning, så stämningsfullt och med så mycket värme och närvaro. Ett fantastisk sätt att få hedra dem man vandra på jorden tillsammans med som nu passerat över till andra sidan.

Nu vet jag varför jag inte tyckte om att leka med bilar som barn. Monika (min sambo) har sin favorit nalle kvar från när hon var liten och den har ett stort värde för henne. Själv hade jag en apa och sedermera en hund, både är dock så sönder älskade så de har fått passera till leksakshimlen. Dessa två hade jag en stark relation till som barn, men det hände ofta att hela sängen blev full av djur, dockor och platsfigurer. För det kunde lätt bli så att jag tyckte synd om nallen som inte fick ligga där, sedan tigern, sedan plastindianen och till med gubbarna som satt i mina bilar, osv. Så tillslut var hela sängen full och det var knappt man själv fick rum, men då kunde jag somna gott och utan dåligt samvete för att någon var bortglömd eller hamnat utanför. Jag förstår ju idag att jag kunde känna medkänsla och kärlek till dem och för mig var de levande varelser, bilar däremot som i mina ögon var döda ting blev aldrig några favorit leksaker i min barndom. Så rent materiellt så är väl mina bilar idag ganska så värdefull utifrån att dessa gamla bilar är så välbevarade så de ser nästan ut som de vore nyupplockade från kartongen, men apa och hunden har ett annat värde och en stor plats i mitt hjärta, nu är de som sagt sönder älskade och fått passera. Får väl tända ett ljus för dem om jag går till SSG idag. För tillsammans med dem våndades jag många nätter igenom när jag inte kunde förstå vad jag upplevde i rummet, förutom min mormor som jag kunde se att det var hon. Visserligen räckte inte alltid de till som stöd och jag fick smyga in till sängen i rummet bredvid, där tryggheten sov - mamma och pappa. Jag försökte många gånger tvinga mig till att leka med bilar, men ack så meningslöst jag fann detta och kunde inte förstå jämnåriga pojkars entusiasms i dessa lekar. Jag kunde dock få tiden att försvinna helt tillsammans med de levande leksakerna, i en lek som vandrade mellan många olika världar och tillstånd. Via dem började min resa att bry mig, så tack apan och hund för ni var en av mina första lektioner i medmänsklighet och medkänsla.

Jag fick ett mail från Sara Öhman igår, för er som inte vet vem hon är så är hon en kollega till mig från Dalarna. Hon skrev bland annat att hon brukade följa min blogg och hade fått skratta en hel del, även om hon förstod att det fanns ett allvar bakom det hela. Perfekt tycker jag, för ingen bra humor utan att det finns ett allvar bakom det hela. Sen tror jag inte på att det seriösa måste vara tungt och allvarsamt, man når mycket längre och många fler med ljus, lätthet och glädje. Så jag hoppas ni är fler som skrattar när ni läser min blogg, för glädje är rätt element i alla lägen. Var hemma hos en muslimsk familj när de fick bud om att kvinnans pappa hade gått bort. Ena stunden grät de, nästa stund skrattade. För mig blev det lite annorlunda då, men jag tycker idag att deras beteende är helt självklart, att skratta åt de glada minnena och gråta av saknad och sorg. Det hela får mig också att tänka på en psykometriseans som jag var på med Mariel Månfalk i våras. Hon läst då mitt radband, och sa bland annat om mig att jag tog väldigt lättsamt på det mesta i livet, men samtidigt var väldigt seriös. Det är nog mig i ett nötskal, hon förstod inte hur det gick ihop, men jag kan inte fatta varför man inte kan vara genuint seriös och samtidigt förhålla sig med en lättsam attityd till det hela, till livet. Jag är helt övertygad om att det har hjälpt mig i nuet att komma ur min "sjukdomsbild", bara det när jag bestämde mig för att inte vara sjuk, utan att jag var i en helandeprocess gjorde stor skillnad i mitt mående. Jag pratade med min mamma igår kväll, som påpekade att hon förstod inte hur jag kunde vara så lugn, trygg och positiv i det hela. Fast hon hade ju en tankegång om att det var för jag sysslade med jag gör som gav mig denna tryggheten. Visst ger min tro mig väldigt mycket trygghet och framförallt via det tillstånd man hamnat i genom all personlig/andligutveckling som har skett. Men på skoj sa jag kanske har det genetiskt från dig, för hon har inte det lugnet inte heller alltid den positiva inställningen, utan det är nog något jag mer gett henne på hennes äldre dagar via min tro som blivit mer till en tro även för henne. Jag skämtade vidare och sa fast det kan nog inte ha kommit från dig, men var inte morfar lite på det sättet? Det tänktes på andra sidan luren medan hon vandrade i minnena. Så hördes en glädje, jo visst hade han varit sådan lugnet, tryggheten och glädjen, även om de hade saker att brottas med i livet så tog aldrig vemodet över. Hon berättade om en episod då morfar legat på sjukhuset och mormor & min morbro Bernt hade bott hos min mamma & pappa. Det blev dags för min morfar att komma hem, men ingen kunde eller hade bil så de kunde åka och hämta honom. Jag antar att han låg på Nässjö lasarett. Så han tog bussen till Bodafors där de alla bodde på den tiden, inga ledsamheter som vilade där inte och när han klev av slängde sin morbror sig runt halsen på honom och höll länge, länge - för nu var tryggheten hemma igen. Så kanske har jag fått lite av min morfars egenskaper, fast jag inte direkt minns honom själv då han dog när jag var endast fyra år. Men han var ju en av de första från andra sidan som började gå med mig då min medialitet tog plats i min tillvaro igen, efter varit lite på undantaget. Jag har alltid känt att jag visste hur han var, fast jag inte minns honom direkt, kanske fanns han runt mig i min barndom mer än jag minns för jag kan inte påstå att jag hade någon upplevelse av honom, men det var ju så mycket som jag inte kunde sätta fingret på och förstå vad det var.

På Ljusbärareträff i torsdags pratade vi i pausen lite om att inte vara rädd för att död, och jag kan inte känna att jag har någon sådana rädsla för egen del. En elev till Monika påpekade dock att man kunde ha resfeber, vilket jag tyckte var ett bra begrepp på att vara rädd vad som skedde innan den fysiska döden tar plats. Jag har ju ofta sagt att jag är inte rädd för döden, men rädd för hur det skall bli innan, så visst har jag haft resefeber. Ordet fastnade i mitt huvud och jag lät det ligga där tills insikten kom. Då insåg jag att jag hade inte längre någon resfeber. Tiden på sjukhuset hade lärt mig att förhålla mig till att det blir som det blir. Jag blev ju väldigt healingmässigt upplyst under denna tid och såg det hela som en helandeprocess, så också vår övergång över till andra sidan. Jag tro att resan emot själva dödsögonblicket är en av de största och viktigaste helandeprocesserna vi reser via innan vi lämnar jordelivet. Så jag ser det mer att jag kommer få den resan som jag behöver som min sista helandeprocess i denna inkarnationen innan det är dags att släppa taget och lämna.  Så må det bli utifrån vad jag behöver den dagen. För något som för mig skulle vara värre vore att inte fixat den helandeprocessen och bara klivit över, kanske är det som gör att en del har lite svårt att förlikas med att de rykts bort från jordelivet? De kanske inte hann bli klara med sin helandeprocess, samtidigt som viss kanske inte behövde den resan utan var klara att gå.

Ett tag svävade jag ju lite mellan livet och den så kallade döden på sjukhuset. Men jag dog aldrig fysiskt så jag fick inte vara med om någon nära-döden-upplevelse, vilket kanske hade varit intressant ... men jag tror inte jag behöver någon sådan för att vakna upp och inse att det finns något efter detta livet. För även om jag i dags datum skulle säga att jag tror på ett liv efter döden, "efter som jag blivit så förtjust i detta ord", så vet jag via min tro att det inte är slutet med den fysiska döden. Däremot så hamnade utanför ljustunneln en gång som jag minns, men hörde en röst i den som sa att jag fick inte gå in, för det var inte dags ännu. Personligen hade jag gärna tagit några kliv och kikat in av ren nyfikenhet, men det var stopp då jag försökte. Jag kunde då och då dock se ljuset, likväl som jag såg ljuset i pappas sjukhusrum då det närmaste han sista tid. Men när jag såg det i mitt rum så visste jag det är inte dags ännu, det syns bara för mitt tillstånd är försämrat och när det vänder så kommer ljuset tona bort.

Herre Gud, min blogg blir ju snart till en bok, men det är väldigt skön terapi för mig att skriva den, då jag inte kan ha så himla mycket socialtumgänge, så har jag ju er att diskutera och bolla mina tankar med.

Så tack för ni läser mina tankar.

 2 november

Ännu en dag då solen strålar utanför mitt fönster och himlen är klarblå. Jag hade besök igår av min vän Marie, vilket kändes upplyftande. Tillsammans med henne började en hel del av mitt sökande på harmonimässor och via min förebild då - Annika Pheil, numera Oona Ingasdotter. Man kan ju idag skratta åt hur novis man var och hur mycket man gått på genom åren innan man lärde sig sålla i denna lukrativa marknad. Utan att nämna något så är det nog bra att ha även den resan i bagaget. Det ger ju förståelse till dem jag möter som blåögt slukar allt. Sen lärde det ju mig att utvärdera saker om det fanns något värde i det eller om det var rena humbugen. Till idag då jag är ganska så svårköpt, men det gäller ju också i det läget att inte bli för rigid i sina tankar, utan förhålla sig öppensinnat. Vilket ibland kan vara en svår balansgång. Minnen alla dessa minnen vad vore vi utan dem.

Förövrigt så känns det ganska så bra idag, hade en viss ömhet i hjärtat igår och lite små trött efter fredagens healingbehandling. Kan väl säga som så att jag idag känner mig mer återhämtat från den och med en känsla som något i hjärtat hade läkt. Lite förunderliga upplevelser och känslor som varit i samband med denna healing, då det hela har känts så fysisktpåtagligt som om ett ingrepp verkligen hade skett. Men jag tror ju på mirakel, så det är välkommet med ett litet sådant. Fast min återhämtning är väl redan ett mirakel, så jag skall väl känna stor tacksamhet till det mirakel som redan skett och inte förringa det och endast sukta efter mer, som vi människor ofta gör. Tack ...

En helande process är som en väv som vävts samman av många olika trådar. Jag tror att det är ett av de största misstagen vi gör, när vi finner orsaken till verkan och endast funnit en av dessa trådar. Vilket gör att helandet endast kan ske till en viss del. För orsaken till dess verkan är mer som en väv med mängder trådar som vävts samman. Visst blir väven glesare och skörare för varje tråd som dras bort, men för bli helt fri bör man dragit isär, synat och eller gått igenom varje enskild tråd. Allt eftersom trådar lossnar så blir andra trådar redo att dras bort. Utan att här specifikt räkna upp mina trådar i nuet så har jag säkerligen funnit fram till ett 15 tal sådana. Jag har från personer runt mig fått många indikationer på vad orsaken med mitt hjärtproblem är, i princip kan jag ju säga att ni alla har rätt, men det är bara alla tillsammans som löser helheten. Var och ens synpunkt har endast varit en tråd i min väv. Jag har funnit trådar som innehållit saker från tidigare liv, detta livet, min livsföring, för andra skall helas och trådar som varit för min utveckling skull, m.m. så även dessa trådar kan bära på många olika nyanser. Så man måste verkligen se till orsakens alla tråda för bli av med hela dess verkan. Så nu sitter jag här med en hög med trådar som jag inte vet vad jag skall göra med, kanske kan sticka en halsduk av dem. Nä, nu skojar jag, för jag tror när dess verkan inte påverkas oss längre för vi synat dess orsak, så elimineras dess energistruktur och blir till ren energi igen, tills den tas tillbruk och får en annan energistruktur. Lite som stamceller som man kan använda till att utvecklas till vilken typ cell som helst.

Jag läser fortfarande KG Hammars bok - Jag har inte sanningen, jag söker den. Jag hamnade via den i ett så himla bra utlägg häromdagen. "Vår värld behöver inte människor som begriper varann utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på". För visst är det så? Man vill så gärna förstå sig på andra, men det är ju inte alltid så lätt, men man kan ju alltid då inse att det finns fler sätt än mitt sätt att vara människa på och jag tror det hjälper och är lösningen i det hela. Vi behöver inte förstå, men vi måste respektera var och en att få vara människa på sitt sätt, jag tror det skulle kunna hjälpa till och förändra vår människosyn, våra världs förhållande och hjälpa oss att inte vara fördömande.

Å glöm inte att vara tacksamma att ni får gå till jobbet i morgon, det skulle jag varit om jag kunde.

Kram
Hasse

 3 november

Idag är jag alldeles överfylld av överskottsenergi, troligtvis från all healing som jag fick i torsdags och den healing som gavs till mig från Brasilien på fredagen. Jag kan verkligen intyga att jag känner mig LEVANDE idag, mer LEVANDE än det brukar kännas, även om jag i dags datum är lite mer medvete om att känna efter vilket och inte bara föra mig igenom dagen, utan sett till att levt den. Så idag är verkligen allt på topp och jag kan inte känna mig det minsta "sjuk". Även jag kan inse att denna process inte är över ännu, så är detta en skön känsla att få vara i. Sen njuter jag fortfarande av att hjärtsköterskan sa: Att vi är inte vana att våra patienter återhämtar sig som du. Men din positiva inställning har en stor förtjänst i det hela.

Jag har inte haft så mycket planer för framtiden, utan mer känt att de får komma när det är dags och redan igår kväll började känna hur de pockade på, så att komma i säng och somna igår var svårt. Idag bubblar idéerna om vad som komma skall i framtiden. För mig ett tecken på att jag är på G, även om det ligger ganska så långt framöver innan de kommer till verk. Men det gör mig energifull och fyller mig med glädje att få dessa idéer. Rena medicinen för psyket. Så nu får jag väl ta i tu med mina idéer och ni som vill få deltaga i dem våren 2009.

Nu har min kära kollega från HIT varit här, hon som tog med mitt foto till Brasilien och där var surrogatkropp för min behandling. Hon såg lyrisk ut efter sina två veckor på Casa de Dom Inácio. Hon kom med välsignade örter och vigtvatten som är en del av min healingbehandling. För er som ännu inte kikat in på detta centra så lämnar jag här adressen igen. http://www.johnofgod.se/ 

 4 november

Fast klocka endast är 10.25 så ska jag lägga mig, hade en mycket tidig morgon på Sahlgrenska idag. Fattar inte vad de ska upp så tidigt och göra, och sen till köpet tvinga dit "en stackas hjärtsjuk som jag". Inte det minsta humant.

Då var man utvilad igen och har ätit en god middag som var färdig lagad då jag steg upp.  Jag har reflekterat över att den senaste tiden så ber jag mer och mer med mina ögon öppna, så som jag sökte Guds närvaro med min blick i rummet. Jag måste få säga att det har givit mig mer värde, än då jag stängde ögonen för denna kontemplation. Jag vet faktiskt inte varför man blundar, kanske för stilla sig, stänga ute intryck från om givningen och bli ett med sitt inre. När jag nu tittar ut i mörkret i sovrummet och vänder mig till Gud, så känns det som jag mötte Guds "person" mer, som om Gudsnärvaron blev tydligare och att det blir mer som om vi förde ett samtal. Jag kan ju villigt erkänna att då jag bett med stängda ögon så känns det ibland som man bad av ren slentrian och helt utan mening, och andra gånger som det fanns en djup innebörd och närvaro i bönen. Men med öppna ögon känner jag alltid den där djupare närvaron och mening med stunden. Varför vet jag inte, något som bara skett av sig självt på senare tid, från alltid slutit min ögon tidigare. I vilket fall som helst er det mig ett mervärde. Ungefär som om jag pratade till någon och blundade samtidigt, man får ju en helt annan kontakt när man söker någons blick i ett samtal. Fast jag stod kanske inte heller i så god kontakt med det som är Gud tillbaka i tiden som jag upplever att jag gör i nuet, jag hade ju mer för vana att vända mig till dem jag kände i andevärlden. Så nu när jag fått en annan relation till Gud så kanske jag också vill möta Gud med öppna ögon.

 5 november

Nu ska jag i väg till min kära arbetsplats här i Göteborg och träffa en tjej som eventuellt vill hyra mitt rum då jag inte kan utnyttja i nuet. Så håll tummarna att hon vill. Sen ska det bli skoj att få kom upp och vara i de energierna som är där och andas in känslan som råder där.

Hon kändes toppen, för det känns viktig vem man hyra ut till och förlängningen blir man ju sammankopplad med de som man samverkar med. Ens rykte är det viktigaste man har i mitt yrke och jag vill bevara mitt så fläckfritt som möjligt. Så jag hoppas nu ännu mer på att hon beslutar sig för att ta rummet eller rättare sagt det gjorde hon väl redan där. Hon behövde nog se över mer de praktiska sakerna och så hade hon ju ett annat rum i nuet som hon behövde bli av med. Allt löser sig till det bästa i alla lägen. För med hennes hyra så blir min hyra betald och jag slipper utlägg för lokalen medan jag går sjukskriven.

Har gått med i det andliga Sverige idag som är ett andligt form på nätet. Jag brukar ju se det som jag har tid för sådant, men jag får väl även testa den nu när jag har tid. Förövrigt känner jag mig ganska så oinspirerad att skriva något idag och då går det inte få ur sig något kreativt, så vi får väl se hur det är i morgon.

Så ha det så gott.
Hasse

 6 november

En relativ okej dag idag, har varit lite tröttare än jag brukar eller om det är något annat som påverkar mig - inte alltid så lätt och veta vilket. Jag har mest suttit och svarat på mail ur min ännu överfulla mailbox, men jag vill helst svara  på alla mail även om en del hunnit bli väldigt gamla innan jag svarar på dem. Något händer i min kropp, men vet inte säkert vad. Eventuellt något energimässigt ...

Jag skall dock med Glenns hjälp ta mig till SSG i kväll och spana in Inger Erlandsson då hon håller seans där. Det var ett bra tag sedan jag såg henne in aktion så det skall bli både spännande och skoj.

Har vilat en stund och känner mig nu bättre, mindre dizzy och energimässig påverkad i kroppen. Fick ett vacker bildspel från en vän idag. Såsom de flesta med själklart innehåll, men kanske inte det lättaste att leva efter, eller förändra till - även då det borde vara självklart. Ni tycker väl säkerligen som jag att det hade ju varit lättare om man inte behövde förhålla sig till hur tillvaron ser ut runt mig och alla andra som finns där, helt enkelt så skulle det ju vara enklare utan det samhällssystem som råder runt mig. Ja, ja ... vi får väl vara med och påverka det samhällssystem och dess värderingar och lagar då. Nu blev det plötsligt politik av det hela, vilket tråkigt ord. Fast det är väl inte ordet som är tråkigt utan politikerna i sin maktlek. Nog om detta, några rader tog dock mitt uppmärksamhet mer än andra. Det stod "Vänta inte med att göra något speciellt tills en annan dag, för varje dag är speciell". Det är nog något jag missar ofta och många med mig. Jag kan lätt tänka det skall jag göra då eller planera så det speciella skall bli till något extra speciellt. Jag borde nog vara mer spontan på det planet och bara göra, men jag vet med mig när jag vill att något ska bli speciellt så ska det vara så perfekt speciellt ... kanske blir det speciella speciellare när det bara sker spontan och helt utan några tillrättaläggande planeringar. Jag skall nog låta dess ord vila lite inom mig, för de har definitivt något att lära mig och ge till mig och mitt liv.

Andevärlden är underhållande att ha att göra med. Jag sitter här och blir full i skratt över ett gammalt minne från en privatsittning, så någon vill väl jag skall minnas, för detta minne är inget jag brukar gå och tänka på. Jag hade en kvinna hos mig, som gick sjukskriven från sitt jobb som frisör. Jag vet egentligen inte vad orsaken var till att hon gick sjukskriven, men hon var lite oroligt då hon väntade på ett besked från försäkringskassan om att få bli sjukpensionär. Hennes mormor fanns med mig från andra sidan och kvinnan bad henne om hjälp och råd så att hon skulle få sin sjukpension. Först visste jag inte vad jag skulle säga då mormoderns svar kom till mig, men så tog jag mod till mig och sa: Hon undrar varför du skall ha sjukpension, när du kan stå hemma i köket och klippa svart. Minen på kvinnan var obetalbar och sedan frågan hon varken mig eller mormorden något mer om sin sjukpension, inte har hon heller kommit tillbaks för någon ny sittning. Nä, andevärlden hjälper oss inte med allt som vi vill ha hjälp med, utan finns där för att hjälpa oss och ge stöd genom livet, inte tillgodose våra önskningar såsom man som barn skrev julklappslista till Jultomten. Ni får gärna låna mina ord "Var med mig", varken ni vänder dem till Gud eller andevärlden så kommer de gör sitt bästa för att hjälpa er på bästa möjligsätt och framförallt så kommer de finnas med er vad som än sker i livet. Man kan ju undra om kvinnan fick sjukpension och fortfarande klipper svart hemma i köket eller om hon fick snällt börja jobba igen. Ibland är det trist att man inte får veta vad som hände sen ...

Hemma igen efter att varit på SSG som var fullsatt. Inger var som vanligt bra och kan ni tänka er jag fick besök från mig faster Rigmor - skoj tycker jag.

Ska nu göra slutdelen i min behandling från Brasilien, så jag måste snart krypa till sängs, för jag skall sedan sova till minst fem i morron  morgon.

Sov gott och dröm sött.

 7 november

Klagokörer, jag kom just att tänka på ett reportage som jag såg för en tid sedan om dessa körers bildande i Sverige. Tror de fanns i England från början. Varför, jo mitt i mitt städande här hemma reflekterade jag över vad människor klagar mycket nu för tiden. Jag kan inte minnas att det var så när jag var barn eller yngre, men jag kanske inte hörde på det örat då, eller så hade de inte ork att klaga på den tiden. Ibland skulle jag vilja ställa mig på ett torg med en megafon och skrika: - Sluta klaga, gör något åt det hela istället? För många tycks lägga så mycket av sin tid och ork till just detta, när de borde lägga sin energi på annat istället. Framförallt så är jag väldigt tveksam på detta klagan på andra, om man klagar på sin egen tillvaro så kanske det må vara hänt ... men detta ständiga klagande på medmänniskor. Jag borde väl göra en lång utläggning här om tankens kraft, känslans manifestation och ordets tyngd i tillvaron, men jag antar att de som lägger min blogg kan den biten.

Istället så slutar jag klaga på de som klagar, och ser över min tillvaro en stund. Jag tittar ut över min halvt om halvt nystädade, stora och vackra lägenhet, och blir varm och lycklig inombord för jag har den ynnesten att få bo så här. Sen är jag ju extra glad över att jag faktiskt orkat städa en del av den helt på egen hand, så den i alla fall ser nystädad ut och det doftar ljuvligt av Ajax med blomdoft ( den gröna). Min blick hamnar på en teckning på mig och Monika, är så tacksam att vi har varandra, både i nöd och lust ... fastän vi inte är gifta. I soffan ligger Cleo vår katt, det är en gåva att få ha henne, hon är gammal och lever väl på övertid, men än så är hon fräsch så hon tänker nog hänga med ett tag. Jag har ätit mig mätt på en god middag idag, som jag själv orkade laga, det fanns dagar då den kapaciteten inte fanns. Jag vet att snart kommer Monika hemma och vi ska se på Idol - jippi! Jag har mindre ont i ryggen idag än igår, har ett hjärta som slår som det vill, men det slår. Tack gode Gud för att just jag får ha det så här himla bra i livet.

Angående min Brasilianska healing, så gjorde jag ju slutceremoni igår. Jag kan ju i korta drag berätta hur den gick till. Jag har lite svårt för vissa ritualer, men med all respekt till dem som utfört healing på mig, så lydde jag. Jag skulle ha vita kläder på mig och gå till sängs innan midnatt. Det fick bli vita kalsonger, är inte så förtjust att sova med kläderna på, så jag hoppas andevärlden hade överseende med detta. Jag skulle sedan när jag lagt mig be till Dom Inácio de Loyola att ta min stygn och komplettera behandlingen. Vem det är vet jag inte, men jag kunde känna hur en mjuk energi kom in i mage och fortsatte upp under min bröstkorg. Jag kände inte den beröringen som jag kände sista på min hjärtmuskel, men jag kunde ana en känsla av hur det knipsade suturer och hur det nöp till då de drogs ut. Det ömmade lite under tiden och efteråt, men så mycket mer upplevde jag inte denna gång. Jo en röst som sa till mig att inte vara rädd, vill minnas att den lät mjukt manlig och jag kunde uppleva lite energimässigt efteråt som ett kompletterande arbete skedde, men inte alls såsom då jag gavs själv behandlingen. Sen skulle jag ligga kvar och sova minst till klockan fem i morse och det var ju inga större problem att göra. När jag sedan vaknade skulle jag be en bön av tacksamhet och dricka ett glas vigt vatten som jag ställt på nattduksbordet när jag gick och la mig. Hur känns det nu då? Jag kan inte annat säga än att hjärtmuskeln känns friskare på något sätt och som jag blivit av med något som satt där, typ stygn. Jag hoppas verkligen det inte suggestion, men tycker framförallt inte upplevelsen då behandling gavs skulle kunna vara det, för den var så överrumplande fysisk och påtaglig. Vi får väl se vad röntgenbilder påvisar i december, jag mår bättre i alla fall och det är väl det jag får hålla mig vid och böja mitt huvud i tacksamhet.

Tack gode Gud för jag fick vara med ett tag till, jag kände mig verkligen inte klar med denna inkarnationen ännu - har en del kvar att göra innan det är dags att pysa tillbaks till andra sidan igen.

 8 november

Som ung var mitt motto: Leva farligt, dö ung och lämna ett vackert lik efter mig, ett citat som kom från James Dean som lyckades med detta konststycke eller hur man nu ska se det hela. I samma tidsera tänkte jag att när jag fyller tretti så hoppar jag från Älvsborgsbron, för efter trettio så ansåg jag nog detta liv var slut. Men så blev jag ju tretti och insåg att livet fortsatte och inte förändrades det så himla mycket som jag hade trott i mina unga år. Visst blev det ett vilt och galet liv, men jag lånar här några ord från Lena Philipsson (som jag även vill skall framföras på min begravning, den dagen den framlider), men upphovsmannen till dem är väl Orup, "Jag ångra ingenting" och hoppar snabbt över till en annan favorit och förebild Dalai Lama och lånar några ord från honom, "Jag gjorde mitt bästa, för hade jag kunnat göra det bättre så hade jag gjort det". Jag avslutar den här lilla inledningen med några andra ord från Orup, "Ni kommer hitta mig som död", "För jag skall leva tills jag dör" som Lill Babs sjöng.

Ni som läst mitt motto i dags datum, inser ju att jag har ändrat det till; " Att lämna jorden lite bättre än jag fann den" och jag planerar numera att bli en sisådär 96 år. För livet blir ju hela tiden bara bättre och bättre ju äldre man blir. Tur jag inte fattade det som ung, då kanske jag inte levt som varje dag vore den sista och fått den glädjen, fart och erfarenheten som den delen av min tillvaro gav mig. Jag är nog fortfarande lite vild och galen, men på ett annat sätt och nu försöker jag att leva som varje dag vore den sista, men det var lättare när jag var ung och naiv, då var det en livsmelodi eller ett ledmotiv som det hetat i Ally Mc Beal. För jag lever hellre ett kort, fartfyllt och givande liv än ett långt och tråkigt. Nu har jag ju dock planerna att det skall bli långt och givande, vi får väl hoppas att jag lyckas med detta konstycke. Vi har väl alla våra önskningar och planer för livet, utifrån våra olika faser och det enda vi faktiskt helt har gemensamt är att en dag så dör vi den fysiska döden. Men resa dit kan te sig väldigt olika för oss, eller åtminstone tillsynes. För hur olika är våra livstillvaron egentligen. Vi börja med att vi föds, vi lever vårt liv, vi dör. Vi kanske tycker oss fylla denna tillvaro med så olika saker, men är det verkligen så. Jag har varit relativt mycket i hypnos och sett tillbaks i andra inkarnationer, och jag kan inte påstå att dessa liv varit så himla olika eller jag varit så annorlunda som person, även om dessa existenser skiljt sig ganska mycket både i tid och rum, och framförallt ur en kulturell eller samhällsstrukturell  synvinkel. Förutsättningar har varit väldigt olika, men liven och dess syften väldigt snarlika. Så om jag jämför mina liv med era utifrån ett högre perspektiv inte ner i detaljerna, så tror jag inte de skiljer sig särskilt mycket. Så vad är då syftet med alla dessa olika nyanser som vi är så måna om att forma våra liv vidare via. Ni som känner mig och hur jag funkar, inser nog att här kommer inget svar ... utan jag lämnar tankegången till er att fundera på och låt den vila inom er, så får ni det svar som skall ges till just er. Förr eller senare, när tankegången mognat klart inom er och ni är redo för sanningen, som ger kunskap som leder er till er visdom från den källa av visdom som är outgrundlig.

Nä, nu får jag allt ta mig an vardagen, det finns ett kök som behöver tas om hand och jag klarar inte fixa det snabbt, får vara glad att jag orkar fixa det om jag tar tag i det i ett lugn tempo, med lite vilopauser då och då. Är antingen lite påverkad av min medicinhöjning idag eller så sänds det massa av healing till mig, är ibland lite svårt att känna skillnaden på vilket, låter kanske konstigt, men jag upplever dem snarlika. Man blir lätt snurrig av båda ...

Ha en underbar lördag, själva ska vi ha lilla grannen på middag när Monika kommer hem från återträffen i mentalt mediumskap. På dessa återträff finns antingen elever till mig eller till Monika som varit med ett tag.

Här har ni mig igen. Jag hann tvätta kycklingfilerna enligt taoistisk matlagning och sedan lägga dem i marinaden, innan det blev dags för den första vilopausen. När jag hade lagt mig på sängen, så tittade jag ut i luft och sa: "Var med mig". Sedan bad jag om att få vetskap om varför just denna nyansen i denna tillvaro som jag lever i nu. Jag hann knappt tänka tanken förrän svaret kom till mig klart och tydligt. Jag hade kanske förväntat mig få lite kunskap runt omkring, men inte att få själva kärnan i det hela, så var det just den som kom. Jag tänker dock hålla för mig själv vad, för detta är ju svaret som var ämnat just för mig, men kanske inspirerar jag er att söka ert svar.

Nu lovar jag att inte skriva mer förrän i morgon, köket kallar.

 9 november

Det är ingen idé att försöka verka bättre än man är, har jag lärt mig genom åren. I början blir vi väl alla lite prettoandliga, så blev även jag en gång på 90 talet. När jag började hugga in i min slumrande andlighet, som pockade på och vill få större utrymme i min tillvaro. Visserligen inte första gången som den pockade på, men skillnaden var att den gång lät jag den komma till ytan och bli till uttryck. Vi kan väl alltid försöka verka bättre inför varandra och ha en lite finare och andligare ytan än vårt insida har, men man kan ju aldrig dölja det inför Gud eller andevärlden, inte sig själv heller helt även om man kanske till en viss del kan lura sig själva att man är  präktigare än man är. Personligen skulle jag skämmas ihjäl om jag försökte vara bättre än jag är och ni ser när ni kommer över till andra sidan att jag bara spelat något jag inte var, så därför är det vara av stor vikt för mig att vara så som jag är. Sen är det ju utifrån det som min utveckling kan ske, att ha en skimrande image att försökta leva upp till, blir ju mer ett hinder för den utveckling som skulle kunnat bli, och att vi utifrån oss själva utvecklas är ju bra mycket viktigare, än hur vi för en kort stund ter oss i andra människors ögon och beundran. Livet kanske ter sig långt för oss men i det stora hela är ett liv endast en kort stund, är det då inte viktig att göra något vettigare av den stund, än att använda den till ett skenheligt spel? Som man förr eller senare än då kommer ångra, kanske gav en njutning och beundran i stunden, men inget mer. Huvudsaken är ju att vi gör vårt bästa och att vi sedan var och en inte är perfekta det gör inget. För viktigast av allt är att vi befinner oss där vi är, allt annat är självbedrägeri. Låt din utveckling ske genom att endast vara såsom du är.

Jag saknar Gud, låter kanske konstigt. Men jag märkte igår att den närheten som jag kände under kristiden på sjukhuset inte finns längre. Jag har själv gjort allt för att behålla denna närhet och närvaro, och även om jag känner en stark närvaro och närhet, så är det inte alls detsamma som det var. Jag kunde känna som om Gud fanns under min hud, som om jag vila i Guds energi och trygga kärlek. Jag var inte det minsta rädd, bara befann mig i denna närhet och om jag dog eller överlevde spelade ingen roll - det fick bli som det blir tänkte jag. Kanske kan man bara komma i denna närhet i vissa lägen i livet, då livet är så skört så man kan inget annat än öppna sig och befinnas sig i denna närhet. I vilket fall som helst så var det en fantastisk upplevelse, en fantastisk närhet som jag fick vara med om och jag saknar den, mer än jag någonsin saknat något i mitt liv. Var med mig och jag känner så stor vördnad och tacksamhet till den närhet jag fick uppleva.

Vår lilla middag gick bra igår, men jag var himla trött innan jag fick krypa till sängs och idag blev det sovmorgon. Jag känner också att idag får bli en dag av vila och återhämtning.

 10 november

Sitter här med mitt morgonkaffe och försöker vakna till. Det är i mina ögon sett ännu tidig morgon och jag skall snart iväg till Sahlgrenska och ta ett blodprov. Det verkar vara en fysiskt sett bra dag, även om den ännu inte vaknat till liv helt. Det är sååå skööönt att få komma upp på morgonen .... men att få ligga kvar en stund till hade varit ännu bättre och skönare.

 11 november

Det blev ingen lång blogg igår, får se om det blir någon idag. Som jag skrev igår klev jag ju upp sömnigt men fysiskt välmående. Eftersom jag kände mig så pigg så tänkte jag att jag måste hitta på något ärende efter jag hade varit på sjukhuset, så jag kommer ut och rör på mig lite. Det har varit en hel del innesittande det sista, i och med att det inte är något promenadväder just nu. Så jag beslutade mig för att åka ner på stan. I mina pigga och entusiastiska tankar, så tänkte jag att framöver här kan jag nog ta tåget till Jönköping på egen hand och hälsa på mamma och de andra. Jag åkte till Sahlgrenska tog mitt blodprov. När jag stod och väntade på spårvagnen så var det himla blåsigt och det riktigt ven om öronen. Jag kände mig lite yr då jag satt på spårvagnen, men jag är ju van att ibland gör det låga blodtrycket sig påmint och ibland så sänder någon mig energi, så det fick mig inte att hoppa av hemmavid utan fortsatte ner mot city. Jag hoppade av i blåsten vid Kungsportsplatsen och gjorde ett ärende på Lagerhouse, sedan tittade jag in på Panduro men fann inte det jag sökte. Så jag fortsatte ner mot Nordstan, för att göra ett ärende på Claes Olssons. Visst blåste det och ven, men det hela kändes uppiggande. När jag kommer in på Nordstan i värmen, så blir synen suddigare och det mesta ser lite flimrigt ut, men jag tänkte att kontrasten kylan kontra värmen kanske påverkade mitt blodtryck. Det blir dock inte värre än så, så jag fortsätter. Jag kliver in på Claes Olssons och hinner inte många steg in i butiken förrän någon från andra sidan snabbt kommer fram till mig och säger "Bli inte rädd". Jag antar av det jag hann se/uppleva att det var Hakon (en av de som vägleder mig). I vilket fall som helst så hann jag inte gå många steg till förrän det snurrade till ordentlig i huvudet och butiken nästan försvann ur mitt synfält eller blev som man sett den genom vatten. Bli inte rädd! Lättare sagt än gjort, men jag tog ett par steg till och kände som att snart faller jag, typ när man skall svimma. Tittade mig runt efter något att sätta mig på, men kunde inte finna något. En lätt panik kom över mig och jag kände att jag måste komma ut från butiken. Väl utanför butiken tänkte jag på hjärtsköterskans ord, att när jag blir snurrig så får jag inte ha bråttom utan skall helst sätta mig ner och ta det lugnt tills det hela gått över. Himla lätt, men jag tittade mig runt och fann Mc Donalds. Tänkte jag får väl ta en Cola och slå mig ner där, lite socker och sitta ner kommer hjälpa. När jag kom in så var det kö och bara kände att jag inte orkade med den kön, så lite snurrigt blir det ju när hjärnan redan är dåligt syresatt, så att inte bli rädd och ta det lugnt var svårt. Jag tog iallafall beslutet att jag måste hem och blev väldigt mentalt inställd på detta, samtidigt som jag kände hur snurrighet kom och gick i styrka, så gjorde jag allt för att gå långsamt och inte stressa upp mitt tempo, eftersom det var den största otjänst jag kunna göra i läget. Jag gick ut från Nordstan för gå på utsidan, men det blåste så att jag mer eller mindre inte klarade gå emot vinden, så jag gick in igen. Yrsligt tog jag mig genom Nordstan och bort till spårvagnshållplatsen, efter ett övervägande om att titta efter en taxi. Äntligen kunde slå mig ner på en bänk, ta det lugnt och lugna mig själv lite. Vagnen kom och jag var på väg hemåt, visst var jag fortfarande yr, men nu kände jag att jag kommer kunna ta mig hem med hjälp av min mentalastyrka - även om jag inom tänkte låt mig komma hem så jag kan lägga mig på sängen. För jag vet ju att det brukade hjälpa då jag förut hade yrselattacker titt som tätt, men varit förskonad från detta en längre tid. När jag väl kom hem la jag mig på sängen och vilade - skönt. Jag var väl mer eller mindre bara uppe och åt, såg lite på teven på kvällen, förövrigt halvsov jag. Jag kunde känna hur andra sidan laddade mig med energi mer eller mindre hela tiden, så jag kände mig i tryggt förvar och såg det som att jag fick den hjälp jag behövde. Jag fick dock inte upp värmen i fingrar, fötter eller huvudet efter denna kall dag ute. I vanliga fall har jag väldigt varma händer och fötter, huvudet har jag inte tänkt på vilket. Jag brukar sova med fötterna av denna orsak utanför täcket, men i natt fick de allt ligga under täcket. I morse vaknade såsom man är när man sovit för länge, men förövrigt kände jag mig pigg som igår morse. Efter att varit uppe en stund kom yrseln, det lilla illamåendet och andningspåverkan tillbaks. Så jag insåg att det var inte över. Ringde sjukgymnastiken för att boka av min tid idag. Yrseln kom och gick i sin styrka, så jag beslutade mig för att ringa hjärtsköterskan, visserligen var det vardagsmat för mig för en tid sedan att må så här och vid medicinhöjningar så blev det nästan alltid så här. Jag ska egentligen till henne på fredag, men bad att få ändra tills idag istället och det gick bra, så nu väntar jag mest på att åka upp till Sahlgrenska för att se att allt är som det ska. Som tur är så är Monika ledig idag så hon kan hänga med mig. Jag känner mig lite för snurrig för att vilja ge mig ut på egen hand. Lika välplanerat som det hittills alltid varit i denna process, att detta just infaller på den enda dagen hon är ledig denna vecka. Det lugnade sig lite efter jag fått en tid på hjärtmottagningen, den psykologiskapåverkan i det hela antar jag. Sen under tiden jag suttit och skrivit detta så har Hakon laddat mig med energi som gjort mig snurrig på ett annat sätt, men väldigt snarlikt och just nu känner jag mig ganska så välmående, fast allt är ju relativt. Jag frågar inte varför detta hände, eftersom de från andra sidan härrom dagen tyckte jag hade för mycket med "varför" i mitt liv och i mina undringar. Nä ni, nu måste jag ta mig lite mat och sedan göra mig i ordning för färden till Sahlgrenska. Så kanske lämnar jag er med lite undringar, men jag är själv fyllda av sådana just nu. ???

Är åter hemma och mötet med hjärtsköterska påvisade inga förändring allt såg bra ut. Men hon ville ändå kolla med en av cardiologerna, för hon vet ju med sig att jag inte är den som beklagar mig i onödan. Hon kommer tillbaks med en av mina favoriter och en läkare som jag hyser stort förtroende för, vilket jag känner är av a och o när man har med dem att göra. Vi snackar lite om hur jag mår och han konstaterar att han är övertygad om att jag har överansträngt mig. Ja, ja är väl inte helt förvånad, jag känner ju mig själv vid det här laget ganska så väl. Jag frågar honom även om kylan kan haft någon inverkan och det tror han väl, men det är överansträngning som är själva grundorsaken och sedan när jag kommer in i värmen så hinner väl inte mitt system ställa om så fort i nuet, så att det kan ha en viss påverkan. Ja, ja då var det vila som gällde. Cardiologen beslöt också att hoppa över att höja min medicin denna omgången och vänta med det tills om två veckor, sen ordinerade han mig några extra glas vatten så det spolar igen och det tar jag tacksamt emot eftersom jag i vanliga fall måste försöka att inte dricka för mycket av denna varan. Har dock haft Hakon nära mig hela dagen, men han säger inget ler bara lite mysigt och vänligt mot mig såsom bara han kan. Han har väl sagt vila så många gånger så han vet att det inte hjälper att tjata och jag själv måste känna at nu måste jag vila. Men det är tryggt att ha hans närhet och hans goa smile runt mig. Skitsamma skönt att de inte fann något som tillstött och jag mer eller mindre får skylla mig själv, men det är inte så himla lätt med den där balansgången i ens tillfrisknad. Det låter kanske inte riktigt klok att skriva detta, men det gör mig inget att verka oklok, men till viss del så är det enklare att vara riktigt sjuk, man ligger där och bara är, man har inte så mycket än att gilla läget. Det kan inte bli så mycket sämre, för då är det slut och i det läget är man inte rädd för det - inte jag iallafall. Nu skall jag försöka testa mina gränser, utan att gå över dem och man märker nästa aldrig att man går över dem förrän man redan har gjort det och då får man sota för det med orken och överansträngningssymtomen och rädslan att det kanske är något som har tillstött eller blivit sämre, och det tar mer på en än att verkligen vara riktigt dålig.

Jag gick för en tid sedan med på sajten det andliga Sverige, ungefär som spirituellt var förr - för jag antar att den inte finns längre, då man hamnar på respirits sidan om man försöker. Jag tycker det verka trivsamt på DAS, så här kommer en länk dit om ni är nyfikan http://www.andligasverige.se/

Ja ni, nu känner jag mig som vanligt igen, efter lite vila på sängen och grönsakssoppa tillredd av Monika med kärlek. Sen tittade Marie, en kompis upp på en kopp kaffe, eftersom hon var i närheten då hon hade varit på Osteopatskolan och fått en behandling och det var ju i sig rent psykiskt uppiggande ha henne här. Så alarmet om att jag kände mig sämre är avblåst och jag lovar att vila, och lovar att inte ta ut mig ... förrän tills nästa gång det råkar hända, men jag ska då försöka påminna mig själv om att jag är ovan att känna mig dålig och det är vila som behövs.

Simma lugnt ...

 12 november

Idag känner jag väl av bakslaget lite granna, så det är ju ändå på väg bort. Så jag får väl se till så att jag ger mig själv lite extra vila. I söndags gav jag mig en hel ledig dag, såsom man gör då man arbetar, men det faller sig ju inte naturligt att göra då man bara går här hemma och små plockar med än det ena och än det andra. Jag får väl se till så det blir fler sådana hel lediga dagar framöver. För dessa bakslag är jag inte så road av. Sen som jag skrev igår är det ju en så fin balansgång mellan att ta sig framåt och att gå över gränsen. Ja, ja, huvudsaken för mig var att inget hade tillstött, mer än att jag har svårt att inte vara aktiv. Man skulle vara som Kronblom, då hade det nog funkat bättre, men frågan är ju om man då hade tagit sig tillbaka till att leva livet igen.

Jag fick ett mail från Annelie härrom dagen, där hon tyckte att bloggen skulle bli en bok och hon är inte den första som jag fått denna kommentar ifrån. Så jag tackar och bockar för alla som sänt mig denna synpunkt. Bloggen är för mig inspirerande, men jag har nog inte tänkt mig den som bok, men jag tror att mycket som tillkommer där kan bli till inspiration till en eller flera böcker. Så genom att inspirera får jag inspiration, men det är inte en så ovanlig förätelse tror jag. Sen vet man aldrig den kanske blir till en bok, det är inte alltid man själv som vet bäst, utan det finns ju några ovanför ens huvud som oftast också bär på en plan för en, och deras planer brukar ju inte vara så dumma. Jag har aldrig känt att jag behövt marknadsföra något för andra sidan har alltid sett till så att saker och ting har kommit i rättan tid och utifrån bästa möjliga planering. Jag fick tydliga tecken på det då Gränslösa möten släpptes. Nu åter till inspiration. Min dag flödar med inspiration, insikter, filosoferande tankegångar och kunskap, inte endast att jag är i ett läge att samla kraft och återhämta mig, utan jag är i ett flöde av kunskap som förhoppningsvis leder mig till visdom. För visdom är ett läge man hamnar i utifrån sin sanning, sina insikter och den kunskap man har. Man kan ha hur mycket med insikter eller kunskaper som helst, men ändå inte ha visdom, visdom är inget som man kan studera in eller nöta in som ren fakta. Endast en bråk del av detta flöde kommer med i bloggen, men jag tror det som skall vara med här är det som kommer med och det andra är sådant som skall susa i och genom mitt lilla sinne. För att leda mig vidare i min utveckling och i livet. Jag vet ju att jag stod inför en förändring och att jag just nu är mitt i den, sen hade jag väl inte trott att den skulle se ut just så här, men det spelar ingen roll huvudsaken är vad den leder till.

Jag låg nyss och vilade och såg bilder i mitt inre och dessa bilder fick mig att bestämma mig att jag ska bli präst, men inte i svenska kyrkan. Jesus säger att man skall se sin kropp som en kyrka och där jag då predikar där finns min kyrka.

Kram på er och missa nu inte Bonde söker fru.

 13 november

Jag har nog inte berättat om att vi har en godistjuv hemma hos oss och en underhållande liten sådan. Visst sker det en hel del fysiska företeelser hemma hos oss och vi tycker för det mesta att det är intressant och underhållande. Vår lilla godistjuv har jag dock ännu inte fått kläm på helt. Första gången det skedde så hade jag köpt en påse med lösgodis som stod på soffbordet. Det är sällan som jag äter dem ur påsen, utan brukar för det mesta lägga upp dem i en skål. Jag var då och då i påsen och när jag kom tillbakas sista gången så fanns endast en grön liten peng kvar. Nu kan man ju tro att jag ätit mer än jag vill erkänna och jag funderade själv lite på om det verkligen funnits mer godisbitar förra gången jag var där. Men helt övertygad om att det måste funnits en 5 till 7 bitar kvar tidigare, så tar jag upp påsen från bordet för att ta den sista. Då rycks godispåsen ur mina händer och flyger iväg. Pafft tittar på påsen på golvet, plockar sen upp den och skall ta den sista biten ... men då är också den borta. Jag blir full i skratt och samtidigt road, frågar vem som snor mitt godis men får inget svar. Nu är jag ju sådan så jag köper inget utan att kolla det eller se om jag kan genomskåda det, så jag flyttar på soffor och bord, för att kolla så att den gröna godispengen inte har farit ur påsen och landat någon annanstans, men den finns inte. Min syrra trodde det var Bernt vår morbror, men jag hoppas på att det är en liten pojke som jag känner på andra sidan vid namn Hampus. Efter inte ha sett honom på ett par år så har han då och då dykt upp denna höst, ibland vagt så jag bara kan ana honom och ibland så fysiskt så om jag blundade så skulle jag inte märka skillnaden på om det var en fysisk närvaro eller inte. Förra vecka hade jag lagt upp mitt lösgodis i en skål och det var inte många bitar kvar, kanske en sex stycken. Det fanns röda, gula, gröna och en svart lakritsbit kvar. Jag beslutar mig efter val för lakritsen. När jag kommer tillbaks nästa gång så finns endast två gröna bitar kvar. Åter blir jag road och undrar vem som inte gillar de gröna bitarna, jag kan känna en barnenergi i rummet, som skulle kunna vara Hampus men inte tydligt nog för att säga att det var han. Jag låter skålen med de två gröna bitarna stå kvar och säger du får gärna ta dem också, men de försvinner inte så till slut äter jag upp dem själv. Monika tror att någon vill dra ner på min godiskonsumtion, men hon skojar nog mest. Hon tror nog som jag att någon vill verkligen roa mig och pålysa fysiskt om sin närvaro i rummet.

Nä ni, nu kommer snart min vän och kollega Inger Erlandsson på en fika och sedan skall jag bege mig till sjukgymnastiken.

Då var man hemma igen efter ett pass 100 wattsgruppen, eller om det är 1000 wattsgruppen. Jag har ju avancerat till denna sjukgymnastikgrupp från pensionärsgruppen som jag faktiskt inte minns vad den hade för namn. Jo, den kallades den periferagruppen. I denna grupp som jag är i nu är de mellan säg 25 och 50 år, lite tuffare tempo och allt får jag inte vara med på, men det känns mer som träning att vara i denna grupp, även om det vara gränsfall att jag orkade ibland ... och det är min uppgift att känna av så jag inte går över gränsen och blir ansträngd. Alla i gruppen har något med hjärtat och vi kanske var en 13 st. så jag kan ju inte tycka att det med hjärtproblem bara tillhör gruppen äldre. Efteråt pratade jag lite med en kille i omklädningsrummet, han var typ i 40 års åldern och hans problem har varit snarlika mina. Även om jag gillade de i den andra gruppen och de var väldigt gulliga så känns det här bättre och att samtidigt få möta mer jämnårig med likartade situationer ser jag bara som ett mervärde i det hela. Kan glädja er av kvinnligt kön att det fanns endast en tjej med resten var killar. Vet inte om det kan ses som något form av statistik. Hon var i typ i 30 års åldern och jag vet inte av vilken orsak hon var där, för hon bytte inte om inne i herrarnas omklädningsrum och det är ju mest där man kan växla ett par ord med varandra. Så här sitter jag pigg och svettig och väntar på att maten ska bli klar, så jag sen kan hoppa in i duschen, för att hinna vila lite innan Kent och Gunilla kommer och hämtar mig för att vi ska åka till SSG  och se elevseansen. Idag känner jag mig procentuellt sett väldigt LEVANDE.

 14 november

Idag blev det sovmorgon - skönt. Förövrigt ett grått och trist väder ute, men jag känner fortfarande av den lilla kick som sjukgymnastiken ger, så i mig själv mår jag bra. Levande med andra ord. Idag är det inte mycket på schemat och det är tur, för ibland känns det som det vore lika mycket inbokat som om man jobbade. Fast i nuet behöver jag ju mer eller mindre bara dyka upp, så är det någon annan som gör jobbet. Det vart även en gemytlig kväll på SSG igår och jag tycker både Åse och Mahlin som höll i elevseansen skötte sig bra. Vi får ju alla våra prövningar och utmaningar i vår utveckling, men det är väl dem som ger färdighet inte de tillfällen då det endast flyter på. Jag har nog genom åren som lärare lärt mig att se det hela ur ett större perspektiv, inte bara se till elevernas korrekthet. Å även om de stod ihop igår så fick de helt olika lektioner utifrån det de behövde.

Igår hände något tråkigt ... jag ringde till kursgården i Åsa som jag under många år haft mentala mediumkurser på. Det visade sig vara fullbokat nästa år, och att typ kommunen lagt in någon inneliggande bokning, så att de tidsperioderna som jag brukar vara där var alltid upptagna även kommande år. Jag har trivts där och de som sköter kursgården har varit väldigt bra att ha att göra med. Så nu känns det nästa som en era gick i graven, men denna plats har givit mig mycket och mycket av min utveckling har gått via den -  å nu är något nytt på väg in istället, så jag får ge mig till tåls och invänta tills jag vet vad. Är så tacksam över de år som varit på Kuggaviken/solvik och all jag fått möta via den platsen.

Samvetskval .... detta är nog den största belastning i min tillvaro, då jag tänker över den. Det finns så många spekulationer vad som kan vara en belastning i ens tillvaro, stress, jobbet, att bära på tunga bördor, självförnekelse, dålig självkänsla, känslomässigt avstäng, ensamhet, ekonomiska problem, osv. Samvetskval är definitiv min största belastning i tillvaron och vad jag i nuet borde ta i tu att jobba med. Tid har jag ju och jag fullkomligt älskar att jobba med mig själv. Frågan är mer hur jag ska vidare med det? Det får nog bli en lite paus här och att jag låter det hela vila inom mig, såsom jag ser det nödvändigt ibland att göra, innan insikten och förståelsen faller på plats. Har visserligen sugit på detta som en liten karamell det senaste, men jag behöver nog suga lite till på den. See you ...

Jag vet nu vad som taggade i gång det hela så att det blev just idag som jag skriver om det. Jag kunde likväl skrivit om det förra veckan, men igår innan jag somnade så läste jag åter lite i KG Hammars bok. Det hela handlade om det citat då Jesus säger att han är inte här för att bli tjänad, utan för att tjäna. Orden kändes som mina egna och jag såg bilder hur jag sa dem på ett föredrag framöver, även om det nu inte är mina ord så står de för något grundläggande hos mig. Jag här väl synat det här för ut, vet att jag har problem med att inte räcka till, ska man generalisera så vill man ju räcka till för man är rädd att inte vara omtyckt annars. Jag har genom åren synat mig i varje ändå och medvetet gått igenom händelser som kan ha programmerat detta inom mig. Jag har sök i det undermedvetna, i tidigare liv. Jag har bearbetat och bearbetat till jag fick en tillsäges från andra sidan, fatta att du klar med det där och gå vidare. Det är inte så länge sedan jag fick dåligt samvete, och visste ju med mig det är inte personens fel som taggar igång det utan mitt problem, för det är jag som reagerar på det. Men när jag läste orden från Jesus igår kväll slog det mig att det är del av min personlighet, mina egenskaper och inget som skall bearbetas bort. Det är väl alltid större problem med vissa saker då de ingår i ens personlighet, man kan inte bara sudda ut egenskaper som man via bearbetning suddar ut gamla trauman eller liknande. Istället måste man acceptera att sådan är jag. Hur gör jag för hantera det? Hur lär jag mig hantera det? Ju mer jag funderat över det ju inser jag att det ligger på ett djupare plan än min fysiskapersonlighet i denna inkarnation, som om det låg på ett själsligt plan, likväl som cellminnen kan tagga igång, så taggar ens själiga kvaliteter ingång i ens tillvaro. Så att det handlar ju om att inte gå till mitt psyke utan till min själsliga aspekt. Jag förstår att detta finns så starkt i min själsliga struktur, så när min fysiska person inte räcker till så ger det dåligt samvete. Hur kan jag komma åt detta? Allt och mycket handlar ju till en början om accepterande, så det gör jag. Jag inser att jag är mer konstruerad för att tjäna än att bli tjänad. Inga problem alls att förstå, jag känner mig själv väl och jag skulle kunna ta hundra exempel via livet på detta. Men de spelar ju inte så stor roll i nuet, och ni är säkerligen många som läser detta som har liknande exempel att dra. Utan viktigt känns vad jag kom fram till, de är sådan jag är utifrån min själ och då hjälper inte ord som ges mig som att du måste tänka mer på dig, ta hand om dig själv. För hela mitt inre protesterar alltid till dessa ord, och jag lyssnar för mycket till det så förnekar jag ju det som innerst inne är jag eller så blir en aspekt av mig försakad. Det blir kanske till en börda när någon försöker finnas för andra som inte har det i sin grund och försöker leva upp till det, eller när det är något via psyket som taggar igång det, men jag tror inte det blir till en börda när det ligger i hela ens väsen som en ett grundläggande element, utan blir värre då det inte får komma till uttryck. Många sa att mitt jobb hade slitit ut mig när jag blev dålig, hjärtsköterska sa nej, man kan inte blir sjuk av sitt jobb om man älskar det så mycket som du tycks älska ditt och hennes ord kändes relevanta för mig. Men jag förstod ju dock att det fanns något som tärt på mig, vad jag själv kunde se i bilden var att det nog kunde vara resorna. Det är ofta stressigt emellan dem om de har flera byten och är väl den delen av resandet som jag inte gillar, för när jag väl sitter på ett tåg eller flyget så har jag lärt mig att bara sitta ner och vara, på sin höjd läsa lite. Så visst kunde det ha varit en bidragande orsak. Men nu blåser jag nog av den faktorn för ju mer jag har låtit detta med dåligt samvete - samvetskval ligga och gro inom mig, ju mer inser jag att jag finner svaren där. Jag inser också att det hjälper inte att säga att jag inte behöver har dåligt samvete eller att jag behöver inte räckta till för alla. Jag måste lära mig ett sätt där jag ser att jag räcker till för väldigt många och gör mitt bästa, men också en situation där jag får göra detta och tillåta mig att göra detta, för det är jag varken jag vill eller ej. Man kan ju blunda för vem man är men det hjälper inte och jag har lärt mig att det är bättre att inse och accepterar vem man är och hurdan man är och utifrån det förhållas sig i tillvaron. Så jag inser att jag är inte här för att bli tjänad, utan för att tjäna och jag tänker tillåt mig själv att få vara sådan och tillgodose den aspekten av mig själv för att må bra. Jag tror jag lyckats dra ut ännu en tråd ur min väv, av det som orsakade min sjukdomsbild och gör så att jag nu befinner mig i en helandeprocess. Hoppas verkligen jag kan inspirera er så ni inte endast behöver sitta och läsa om mina dilemman.

Så nu gäller det åter igen att finna en balans, men healing för mig är balansering ...  ska nog lägga mig på sängen en stund och bli ett med min själ och se vad den känsla ger mig - jag är inte här för att bli tjänad utan för att tjäna.

Jag har verkligen njutit av min stund på sängen och den samvaron som skapas då man är ett med sin själ. Kände mig direkt tillfreds när jag låg där och kände jag har rätt att vara sådan som jag är konstruerad och det bubblade igång inom mig som om jag vore en obstinat tonåring. Jag insåg också de perioder som jag klarat hantera detta och såg då hur jag använde mig utifrån inspiration från Dalai Lamas citat om att man alltid gör sitt bästa, för hade man kunnat göra bättre så hade man gjort det. Jag vet tillfällen då jag tänkt att jag ska inte få samvetskval, jag får vara nöjd över hur mycket jag redan finns för henne. Nej jag ska inte ha samvetskval för jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för finnas för honom, och vi detta tänk vet jag att det har släppt och jag kunnat finnas där utan kanske behöva finns på det sättet som det bads om, utan utifrån min kapacitet och mina möjligheter då. Så den mesta tiden låg jag sedan och mest njöt av att bara få vara som jag är, och kommer då osökt in på bloggen för en tid sedan, då jag skrev om att det enda man behöver vara bra på är att vara sig själv. Återigen ser man faran med att generalisera att en del behöver det ena betyder inte att alla behöver det utan kanske har helt mottsatta behov. Jag tror, nä jag vet att jag att jag tar hand om mig själv genom att ta hand om andra. jag ger till mig själv genom att ge till andra. Jag ser nu på alla år då jag försökt lära mig ta emot, att låta andra ta hand om mig, för det var något man skulle lära sig - bullshit! De åren känns nu helt ogjorda och jag ser viktigen av att bara vara jag och inte famla i några generaliseringar. Jag blir nästa aldrig hundra glad av att få något, har verkligen försökt lära mig glädje i att ta emot och visst har jag blivit bättre på det, men jag känner euforisk lycka av att få ge något till någon annan. Jag har svårt att låta andra hjälpa mig, även om jag blivit bättre på det, men jag känner fullständigt tillfreds när jag hjälpt någon eller kunna göra något för någon. Jag tror inte detta är utifrån mig själv en egohandling för att få bekräftelse och känna mig omtyckt. Vilket orsaken skulle kunnat vara och då varit ett osunt beteende. Nä, jag är säker på att det är den jag är och måste få vara. Utifrån det som varit idag så känner jag mig verkligen 200 hundra procent LEVANDE. Det gavs mig sedan en möjlighet att få vara jag, fick ett mail från en förening som står mig nära känslomässigt och deras ekonomi är på bristgränsen, så styrelsen har själva fått gå in med pengar. Jag såg det som en möjlighet att få ge och att efter dagens tankar få manifestera det jag kommit fram till. Vad jag gav? Lite gratis av mig själv och mina tjänster. Det behöver inta alltid kosta så mycket att hjälpa till, men det kan ändå ha mycket att ge till en själv och till andra. Nu ska jag slå mig ner framför teven och bara njuta. Jag kommer nog sjunga med i hela idol idag, så tur för Monika att hon inte är hemma. Tack för att jag får må så prima i mig själv, nu dyker sekvenser upp då jag var i Egypten någon gång i början 2000 talet. Bland annat så var Elenor Trisha Hedlund med och vi gjorde en body harmoniövning på stranden. Jag minns inte helt hur det gick till, men jag minns att när man kände sig manad så skulle man kliva in i cirkeln och säga typ något man önskade. Jag minns att när det kändes som min tur så klev jag in och sa:  Jag önskar få känna mig så lycklig som jag känner mig inombords. Så nu Elenor om du läser detta och givetvis alla ni andra, nu känner jag mig precis lika lycklig i hela mitt väsen som jag känner mig inombords. Det tog lite tid, men nu finns känsla som en genomsyrande och bubblig gas i hela mig. Så tack för den övningen Elenor, även om önska tog ett par varv genom universum innan den kom tillbaks och manifesterade sig, så var den värd att vänta på. Jag får nog komma upp på lite mer body harmoni.

Jag avslutar dagens blogg med KG,s ord om någon missat den på indexet. För jag tycker de är så himla bra.

Vår värld behöver inte människor som begriper varann utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på

KG Hammar

 15 november

Det första jag vill skriva idag är att jag med stor tacksamhet tagit emot er healing, och i det läget faktiskt inte funnit några problem med att vara den som får och blir omhändertagen. Jag kom på detta då jag satt framför idol igår, så återigen tack och jag tar tacksamt emot mer.

Ur min skörhet och sårbarhet finner jag min styrka.

Jag vet att många förundras eller undrar över hur jag kan vara så stark och positiv i situationen. Men jag finner den styrka ur min skörhet och sårbarhet, de år som fått samverkan med andra sidan har givit mig en inre trygghet och ju mer jag är ett med min egen själ ju mer förstärks detta. Gud spelar också en stor roll i det hela. Eftersom ordet Gud inte är något egen namn utan ett begrepp så kanske ni inte förstår min relation med Gud, eftersom varje persons relation med Gud är personlig, så jag ber att använda vad begreppet innebär för er. I slutet av juli började man verkligen förstå att något inte var som det skulle med mig, men jag trodde fortfarande det berodde på överansträngning och dåligt fysiskkondition. En bit in augusti så accelererade det hela, symtomen och påverkan blev verkligen tydliga så det fanns inget annat än att besöka vårdcentralen. Jag tog vagnen ner till vårdcentralen, samtidigt som jag visste att jag kommer bli inlagd för observation. Jag blev undersökt, sattes på en stol och taxi till Sahlgrenska var beställd. In via akuten - undersökt - upp och inlagd på hjärtmottagningen. Nästa dag kommer ronden och en läkare som sa att jag hade Kardiomyopati och att det var en sjukdom med stor dödlighet. I min tanke blev det, jaha då ska man dö, men jag vågade nog inte helt reflektera över det hela för i mitt sinne undrade jag hur Monika som satt i jämte mig tog det. Vi blev själva och Monika verkade ta det hela bra, fast i den stund tror jag det hela kom för överrumplande för oss båda för att det skulle kunna frambringat en äkta reaktion. Sakta men säker kom den, och det blev mer till att man inte gillade läkaren och hans sätt och vill prata med någon annan istället. En ganska så vanlig reaktion, en form av försvar inför de känslor som rådde inombords. Jag kan inte säga annat än från detta så föll världen och mitt tillstånd samman som ett korthus. Jag befann mig på den yttersta gränsen och det fanns inget annat än att acceptera läget, via många tankar, tårar och prat. Plötsligt är man i en situation som man tror sig inte kunna klara och när man är där så hanterar man det. Så när jag skulle få permission några timmar en lördag, så visste jag inte om de gav mig den för att jag skulle få komma hem en sista gång eller om de verkligen ansåg att jag bra nog att kunna det. Men det blev ingen permission för en annan läkare ansåg mig vara för dålig för det och avblåste det hela. Min längtan hem var större än att bli frisk, så hade jag fått bestämma så hade jag nog tagit risken och åkt hem en stund. Man är skör och sårbar, alla runt en blir sköra och sårbara, ett vacker och intim tillstånd människor emellan. Så kom jag äntligen hem, men då kom rädslan för att bli sämre, rädslan för varje lite förändring inombord. Jag kände denna gång verkligen att något inte stod rätt till och jag kände för första gången risken som hängde över mig. Varken Monika eller jag kunde i detta läget slappna av, för hon kände väl in detsamma eller kände in vad jag kände. Så den sjätte natt när jag fick så ont i bröstet så vi blev tvungna att ringa efter en ambulans kändes som en lättnad. Det visade sig dock inte var någon tillstötande fara med mig då de gjorde ett ultraljud på mitt hjärta, utan det var endast lite för mycket med vatten i själva hjärtmuskeln, som gjorde att några nervtrådar kom emot varandra och på så sätt framkallade denna smärta. För första gången så kände jag smärt  i bröstet och då var det inget, men när det verkligen hade varit något hade jag inte känt ett jota. Så de tyckte jag kunde åka hem, men av någon anledning så tyckte en överläkare när han var inne hos mig lite senare, att du kan väl stanna tills imorgon och för mig helt okej. Ja hade inte känt någon ro hemma och jag visste ju att jag inte skulle behöva bli kvar någon längre tid. På följande morgon mådde jag väldigt illa och spydde upp frukosten, jag belyst detta för syrran som meddelande läkaren som inte trodde det var något av allvar. Jag fortsatte dock att må lite underligt, efter lunch så spydde jag igen och kände mig ännu underligare, borde skrivit bloggen på sjukhuset för jag kan inte riktigt sätta ord på det hela, men det kanske jag inte hade kunnat då heller, fastän det då var färskare i mitt minne. Jag belyste för syrran igen och hon såg väl något i mitt ansikte och såg till så då läkaren kom in till mig. Han hann inte mer än fråga hur jag mådde och jag svara att jag var väldigt trött, sen sker allt som i ett töcken för mig, men han måste ha larmat för nästa stund kör de iväg min säng och jag klara inte färden utan spyr och spyr, och syrran försöker köra så sakta som möjligt för att jag inte ska må så illa. Nästa stund har jag en överläkare i varje arm som försöker sätta in nålar i min handleder, men de misslyckas gång på gång. En narkosläkare kommer och tar över och då  blir det istället att få in en nål i ljumsken på mig, vilket ser väldigt vulgo ut när han försöker, men jag ligger där och tittar nästa som jag studerade det hela på någon annan. Det är först när narkosläkaren börjar syfast nålen som han har tid att reflektera över att jag ligger och ser på. Jag hör hur han säger det här ska ju inte du behöva se, någon kommer in och han ger mig en spruta, det tar två sekunder så så hör jag honom säga jag sätter den andra under nyckelbenet. För mig låter det som om han i nästa stund säger att då var det klart, men jag kan ju efteråt förstå att det gått väldigt mycket längre tid än så. En läkare frågar mig hur mår du? Jag svara honom bra, för jag ligger där och känner ju inte minsta obehag längre. Förbluffat tittar han på mig och frågar om jag skojar och jag tycker att det gör jag inte. Det diskuteras runt mig, kan uppleva att Monika har kommit och man säger till mig att de vill ha mig under observation ner på thoraxintensiven. En thoraxläkare kommer och tar beslutet att jag ska ner eller upp till dem. Själv är jag som i en tidszon som om tiden stod stilla, det finns inget mer än ett nu - inget tycks röra sig varken framåt eller bakåt. Jag har väl hängt med en del och förstår att det är illa däran med mig, att jag troligtvis drabbats av något virus som satt sig i hjärtmuskeln och att de ska sätta in en drog via ett dropp. Jag förstår också att denna drog förhoppningsvis skall chocka min hjärtmuskel så att den börjar slå riktigt igen. Monika är med ner en stund, men blir rådd att gå hem och sova, så hur många timmar som gått sedan hon kom har jag ingen aningen om. Jag minns att de lovade ringa henne om något hände och hon fick ringa precis när hon ville + att de hade i beredskap att operera in någon form av pump i ljumsken, som skulle hålla mitt hjärta i gång om det slutade att slå. Nere på thoraxintensiven sätter de in en nål i min hals med någon form av slang inne i kärlet. Är inte hundra på om denna slang skulle vara ner i hjärtmuskel, men typ något sådant. De kopplar mig med dropp och slangar, jag förstår inte hur de kunde hålla reda på alla. Personalen är väldigt gullig och omhändertagande men på något sätt så är de perifera för mig. Jag finns i ett annat tillstånd, inte död - helt vaken. Jag kommunicerar med dem när de frågar mig något och samtidigt är mitt tillstånd så långt från dem och ändå så när. Jag känner mig helt naken, rent känslomässigt och jag känner mig så nära mig själv ... så nära Gud. Ser ingen från andevärlden, jag känner mig så lugn så trygg som om jag vilade i någons famn, som denna famn även fanns under min hud och var ett med mig - så nära Gud. Man är så skör, så sårbar i denna stund och ändå så lugn och trygg. Jag var inte väck, jag var välmedveten om att jag kunde dö denna natt, men jag var så väl omhändertagen av denna kraft i och runt mig. Jag befann mig i en sådan kärlek så det var helt okej om det var slutet. Jag kan nu efteråt knappt förstå att man kan befinna i sig i ett sådant accepterande till situationen. Jag vet inte huruvida jag sov denna natt eller inte, tyckte mig befinna mig i detta klara vakentillstånd hela tiden, befinna mig i rummet och samtidigt inte i det fysiska rummet. På förmiddagen där på antar jag att den värsta krisen var över, för de började diskutera att skicka tillbaks mig till hjärtintensiven igen. Personligen befinner jag mig fortfarande i den sköna känslan av Guds närhet, så mig bekommer det absolut inte vilket de kommer fram till. Jag har det bra oavsett var jag befinner mig. Det blir dock ett beslut om jag skall tillbaks, en av syrrorna på thoraxintensiven, säger hej då och ger mig orden " Du ska vara glad som kommer härifrån, de flesta gör inte det". Orden skrämmer mig inte, men jag inser ju ännu mer att hamna där, är ju många gånger sista anhalten. Jag kan långt efter detta fortfarande befinna mig i denna närvaro av Gud, man kommer fram till att jag ska nog genomgå en hjärttransplantation och flyttas till en annan avdelning för att transplantationsutredas. I denna stund ser både jag och Monika det som hjälpen tillbaks till livet och ser det som man fått en möjlighet. Ett prov kvar på utredningen och de avblåser transplantations tanken, för tillfället då de ser mitt tillfrisknade - vilket jag förstår förundrar dem. Själv känner jag mig till en börjad lurad på mitt nya hjärta och att komma hem med medicinering sist var ju inget jag minns med välbehag, men denna gång är det annorlunda. Jag känner mig lugn och trygg, behöver bara vara på sjukhuset på dagtid och en självkänsla börja komma tillbaks som leder till att jag ska bli frisk. Jag kan än idag känna en otrolig närhet till Gud, även om den tycks tonas ut en del. Jag hade Guds närvaro med mig innan jag blev sjuk, men inte på detta självklara sättet. Jag kan än idag känna styrka utifrån de allra sköraste och sårbaraste stunderna som var. Jag vet att skulle jag gått den natten då det var som sämst så hade jag gått, nu var det inte min tid. Jag fick aldrig uppleva någon nära döden upplevelser, men jag kan förstå att det jag kände som var gudomligt, så måste de känt det ännu starkare som gått över gränsen och jag kan förstå att ingen kan ta den upplevelsen ifrån dem och förstå att många känner sig besvikna när de måste återvända till kroppen igen. Jag kunde se ljuset ibland, hur dess styrka ändrades i min närhet utifrån mitt tillstånd. Jag var även på väg in i detta ljus en gång, men en röst där inne sa att jag inte fick komma in, min tid var inte inne ännu, jag är nyfiken så jag försökte men det var helt stopp för mig att kliva vidare. Ur min skörhet och sårbarhet finner jag min styrka och så har det varit de större delarna av mitt liv, det är när man vågar gå in i denna skörhet som man kan vara riktigt stark. Som barn var jag både sårbar och skör, eller med vardagliga ord lite känslig och känslosam. I tonåren tvingades jag dock att bli lite mer hårdhudad eller som Madeleine Melchior (ett medium i Göteborg) en gång uttryckte det. "Du var tvungen att sätt upp ett starkt beskydd för att överleva, sen när det var dags så krackelerade det och föll bort och du var åter i din känslighet". Jag hade nog inte sett det så innan Madeleine sa det, men visst stämde det. Så min medialautveckling var en både starkt sårbar och skör tid, men via utvecklingen lärde mig att vara i detta, utan att fara illa av det. Tills för cirka ett år sedan, jag hade ju nu arbetat som medium ett antal år hittat min plattform och insett vad som var viktigast i mediumskapet utifrån min synvinkel. Jag hade även under en längre tid arbetat medvetet med mitt hjärtchakra, kontakt med min egen själ och kontakten med Gud - återigen var jag väldigt skör och sårbar. Jag försökte till en börja stänga av min känslighet, sätta upp beskydd men inget hjälpte. Jag for ganska så illa av att vista ute på gatorna, kunde ibland känna av varenda människa runt mig samtidigt. Jag hade det även jobbig i sällskap med en del andra, en del sittningar kunde vara rena pinan ... men jag fick ju göra vad jag kunde för att skärpa mig och göra ett bra jobb. Jag har kört med mina elever genom åren att de måste kunna tona ner sin känslighet, de måste kunna sätta upp ett beskydd när det behövs och plötsligt så kunde jag det inte själv. Jag har genom åren inte haft så stort behov av det då det för mig varit okej att vara i denna känslighet, men nu hade det verkligen behövts. Ju mer jag försökte tona ner min öppenhet ju jobbigare fick jag det, så när jag slutade med det och försökte vänja mig och lära mig hantera att vara i denna öppenhet av sårbarhet och känslighet så blev det hela lättar. Idag? Visst finns det en sårbarhet och skörhet som ligger på ytan hos mig, men jag far inte illa av den utan jag finner min styrka via den.

Jag beklagar om en del det sista lagt sig över varandra, men när jag går ut och kolla sidan på  min dator så ser den korrekt ut, likväl då jag kollar den i programmet som den är gjord i. Så jag vet faktiskt inte vad jag skall göra åt det hela. Jag pratade med en datakille och han trodde det berodde på var och ens webbläsare. Om någon annan har annan kunskap vad det kan bero på så får ni gärna höra av er till mig på hassenyander@hotmail.com

 16 november

Det blev sovmorgon idag och det var riktigt skönt. Jag hoppas sidan idag kommer se korrekt ut för alla som kommer in här och läser. Äntligen så är det strålande sol igen, har verkligen saknat den det sista. Förövrigt så tänker jag idag ägna en hel del tid åt min bok som jag har hållit på med en längre tid nu - minst ett år. Den har kommit lite på sidan av för bloggen, men eftersom bloggen tog plats så i stunden så var väl den viktigare att skriva och ge tid till. Sen måste man hela tiden vara mitt upp i skrivande för att det skall funka med flödet, så idag får jag väl ägna mig åt att komma tillbaks. Det brukar nu mera gå ganska så fort. Det kanske blir ett litet inlägg även i bloggen idag, vi får se vad dagen ger.

Visst har jag skrivit en del på boken, men det har också blivit en hel del vilande. Som jag skrivit tidigare så är det ju lätt att glömma att ta hel ledig dagarna när man går hemma hela tiden. Jag kan inte påstå att det idag flödar på någon inspiration för bloggen idag och då är det ingen idé att försöka skriva något. För det blir inget bra då.

Vi hörs i morgon, ha en skön söndagskväll.
Hasse

 17 november

Idag klev jag upp i ottan och helt i onödan - typiskt mig. Jag trodde ju att jag som vanligt skulle till C-lab på Sahlgrenska för att ta ett blodprov (PK), men när jag plockade fram brevet som dosering står på, så visade det sig att jag behövde bara gå varannan vecka nu. Typiskt mig att inte läsa igenom det utan bara ta förgivet att det står som det brukar. Jag har även fått två andra brev från Sahlgrenska idag, det ena med en tid till nytt ultraljud på mitt hjärta. Vilket blir den 2 december, så ni får hålla tummarna för mig då och brassa på med lite extra healing fram till dess. För det ska bli så spännande att se hur det ser ut. Sen ska jag till läkaren den 10 december och då blir det troligtvis diskussion hur man tänker gå vidare med det hela. När jag kom hem från sjukhuset så kändes detta så långt bort och nu känns det så nära. Tid är definitivt inget annat än en upplevelse. Ingen vidare bra måttstock egentligen, ibland står den still och ibland hinner man knappt med den. Fast den är bra att ha då det gäller möten, för det vet man ju hur det blir när man säger vi ses, det blir ju inte förrän man råkar springa på varandra nästa gång. Jag är däremot helt övertygad om att det går påverka tiden, har praktiserat det en hel del. Mycket i den fysiska formen går ju via tanken och dess upplevelser, det räcker att tänka att jag inte hinner så kortas tiden av, att alltid vara i känsla att inte hinna med ger mindre tid. Däremot när man tänker jag hinner, så får man helt plötsligt väldigt mycket tid och hinner mer än man förväntat sig hinna. Lite övning på detta ger färdighet, så praktisera ni också så får ni se. Ett råd från mig är även att reflektera över detta i olika sammanhang och utifrån olika miljöer. Hur går tiden nu? Skriver inget mer så får det bli en empirisk kunskap för er. ; )

Ibland tänker man att livet skulle vara så lätt att leva om det inte vore evigt, att bara leva för stunden och strunta totalt i morgondagen, eller inte ens bryr sig om en timme framåt, endast leva helt i nuet. Samtidigt som det är just det att livet är evigt som ger det  mening och innehåll, inte bara en menlös slump och massa tillfälligheter. Tillbaka i tiden så brukade jag försöka för att få till en balans i detta, att tänka att detta är ju den enda gången som jag lever som Hasse Nyander och har möjlighet att leva hans inkarnering. Det funkade ibland och ibland inte, men jag tror att man ändå kan tänka att även om livet är evigt så är det endast en gång som det ges möjlighet till det här livet. För även om mycket kommer med mig vara samma i nästa liv, så är det ju ändock i en annan inkarnation och förhoppningsvis andra möjligheter, för annars så är det ju endast ett kvitto på att man inte tog dem i detta livet. Jag tappade ju min tro på ett evigt liv då min vän Tommy passerade över till andra sidan, och resultatet av det blev för mig ett ganska så destruktivt liv, men morgondagen fanns inte och jag trodde mig leva för dagen. Men med facit i hand så tycker jag inte det stämmer, det jag mest blev i tillvaron var rotlös och vilsen. Förankrad i tillvaron och medveten om att livet är evigt, utan stagnera. Det är nog den balansen vi bör finna. Ja, då kan jag nog känna mig ganska så nöjd utifrån omständigheterna så tror jag att det är den balansen jag till stor del besitter. Jag har ju länge gillat det sufiska uttrycket, "Att vara i världen, utan att vara av världen". Det har hjälpt mig mycket att finna en bra balans i tillvaron. Hoppas orden kan vara till glädje även för er, då ni nu befinner er i fysisk form, utan att för den del bli endast ett med det fysiska och glömma ert ursprung.

Mycket av min tid idag har jag ägnat till boken som för mig är väldigt lätt att komma in i, troligtvis för jag är van att ta mig in i texten igen och för att jag har hållit med den ganska så länge nu. Snart kommer Monika hem från Kalmar och det skall bli mysigt att ha henne hemma igen. Jag får en hel del mail om bloggen och hur den föder tankar hos andra och hur mina tankar växer vidare hos dem. Idag blev jag väldigt glad över ett sådan mail. En tjej som jobbar på sjukhus och ofta lider med sina patienter då de är väldigt dåliga. En av hennes patienter berättade i efterhand när hon blivit bättre att hon aldrig kände smärta eller led, fast då hade hon undrat om det verkligen stämde. Så nu när hon läste bloggen kände hon det stämmer, man är närmare Gud och nu är jag inte rädd själv för att bli riktigt sjuk för egen del, för jag kommer då befinna mig närmare Gud. Det känns verkligen bra att bloggen verka slå an hos så många andra och ha så mycket att ge andra och inte endast till mig själv.

 18 november

Då var det tisdag och det kommer bli sjukgymnastik för min del. Ska bli gott, jagbrukar känna mig 100 % mer välmående då jag går därifrån än när jag kom. Att lite fysiskstimulans kan göra så mycket. Jag är nu på de sista sidorna i KG Hammars bok som jag funnit mycket intressant och för mig gavs ett nytt ord igår som jag tyckte väldigt mycket om, närvarotjuvar. Ni kanske har hört det förut, men det har inte jag. Vad var då en närvarotjuv enligt KG? Han såg det såsom att vi alla är mottagare av nuet, men att vi inte kunde vara det om det fanns närvarotjuvar i stunden. Närvarotjuvar var helt enkelt sådant som stal vår uppmärksamhet på nuet och det som skedde i ögonblicket man är i. Jag tänker inte här radda upp varken hans exempel eller de jag tänkte, utan lämna över ordet till er själva. Vad är era närvarotjuvar? Vad stjäl nuet för er? Ved hindrar er att uppleva ögonblicket? Jag kommer sakna KG,s bok för den har givit så mycket till mig, inte bara sådant som känts nytt utan även väldigt mycket som vi tänker lika, och det intressant är ju då att han finns i Svenska kyrka och jag i de Spiritualistiska sammanhangen, men skillnaden oss emellan är inte stor. Skillnaden ligger mest i var vi valt att verka, och det passar ju mig att finna likheter istället för se till olikheterna. För som jag skrev i en tidigare blogg så är ju skillnaden oss människor inte så stor som vi ibland tycks tro eller vill tro. Vad som förenar oss människor är ansenligt mycket viktigare än att se till våra olikheter - varken det är till nationalitet, religion, samhällsklass, kön eller dylikt. Så om ni vill ta mitt råd, försök se till vilka likheter ni finner till människor ni möter istället för att se till olikheterna. Ibland möter vi människor som vi har lite svårt för och tycker de verkar vara vår egen mottsatts. För att hjälpa er själva i situationen och mötet finn det som förenar, istället för det som skiljer er åt, och faktum är ju att rent procentuellt är ju det mesta vi retar oss på hos andra en ren spegling av oss själva - det vi inte gillar eller är helt bekväma med i vår egen person. En spegling som är lärorik i sig om man klarar ta den lektion och syna sig själv via det och ta dess insikt och lärdom för att själv utvecklas och växa som människa. Denna spegling kan ju också vara sådant som vi arbetat med hos oss själva och känner oss klara med, och vill inte bli påminda om det vi själva en gång var. En del i den lektionen är ju att möta sin egen tidigare egenskap och bli bekväm med att göra det, för med tiden så bleknar denna påminnelse om ens förflutna. Det är faktiskt först då man kan räkna som arbetet med det hela är klart, inte när man arbetat bort det hos sig själv. Så länge något stör är det inte färdigt. Hela livet är en process och det gers hela tiden möjligheter till denna process, det är upp till var och en att ta dessa möjligheterna. Lycka till!

Nu hemma kommen från gympan och som vanligt så är jag sprudlande pigg efter den. Underbart vad lite fysiskstimulans kan göra och en fantastisk känsla att få känna hur hela systemet kommer igång. Idag var jag även bättre på att anpassa mig utifrån min förmåga och inte bara spinna på i de andras tempo, vilket jag säkert fick plus i kanten för hos sjukgymnasten. Den stora skillnaden mellan dem och mig är ju att de är typ opererade och skall rehabiliteras och jag skall ju opereras och stärkas inför den. Som sagt skönt, så när vi la oss på golvet för en sista stunds avkoppling al´a Sahlgrenska meditation så kändes det gott att få släppa spänningarna och bara sjunka tungt, tungt mot underlaget ... När jag legat där en stund kände jag en närvaro komma emot mig som jag så väl kände igen - närvaron av Gud. Blir nästa tårögd nu över att få skriva om denna underbara närhet som jag saknat så och att jag åter fick känna den så nära mig så man blir en del av den. Visst kunde jag lite egoaktigt legat där och njut, men jag kände att närvaro inte endast kom för min skull, utan för hela rummets. Vi ligger i avslappningen i en cirkel, så att inom mig be en bön för alla oss i rummet blev till en naturlighet i stunden som rådde. Att be om alla dessa medmänniskor tillfrisknade och välgång med hjälp av den helandekraften, fick närvaron att växa sig allt starkare och fylla hela rummet. En helt underbar känsla och när sjukgymnasten idag sa att vi var klara så verkade ingen riktigt vilja resa sig upp och gå hem. Vilket jag såg som ett tecken på att även de upplevt, känt av eller åtminstone blivit i den sköna känsla av Guds närvaro, utan att kanske förstå vad som skett. Kände orden komma till mig, jag är inte här för att bli tjänad utan för att tjäna och kan jag på detta sätt göra något för min medmänniskor och samtidigt något för mig själv så är jag innerligt tacksam. Visst delade jag med mig av den helande kraft även då jag låg inne till dem jag delade rum med, men det går inte riktigt att jämföra med upplevelse som var idag. Jag har ju skrivit förut om hur jag känner saknade till närvaron och närhet från Gud som fanns med mig framförallt då jag var som sämst på sjukhuset, men nu känner jag faktiskt inte saknade, i och med att jag fick känna den igen - så vad kan jag gör mer än via mitt hjärta sända ut ett tack av stor tacksamhet.

Jag la mig en stund efter middagen idag och vilade, framförallt för samla kraft till sjukgymnastiken och när jag sa orden var med mig så kände jag att de hade fått en annan innebörd, eller rättare stod för mer än bara var med mig här och nu som de gjort tidigare. Jag kände att de även stod för var med mig på resan tillbaks och tog denna känsla som ett gott tecken på min framåtskridande återhämtning. För även om resan tillbaks sker i nuet, så kände jag att orden innehöll så mycket mer än bara att finnas med mig i nuet som de till en början gjorde. Var med mig.

Nä ni, nu ska jag ringa min lilla mor och se hur hon har det.

Ha en skön kväll och välkomna hit i morgon igen
Hasse

 19 november

De senaste åren har handlat en hel del om Gud för mig och min relation till Gud. Så tycks det också fortskrida denna höst. Jag kan inte påstå att  Gud fick så mycket av utrymme längre tillbaka i tiden, mer ett ord som jag mer eller mindre bara sa och totalt utan relation och känsla till. Jag höjde ju på den tiden min relation till andevärlden desto högre och såg dem som en form av Gud för mig. Ännu längre tillbaks så ville jag inte ens tro på att något som Gud fanns, troligtvis för att det var för mycket förknippat med religion och kyrkan för jag skulle vilja vara redo för det. Visst har jag kunnat känna Guds kraften men det var en ganska så anonym upplevelse även om den var på ett behagfullt sätt. I och med mitt arbete de senaste åren att bli mer ett med min egen själ, inte andra och att eliminera illusionen att vara frånskiljd från Gud så har denna relation växt fram. För jag tror ju att denna illusion är den största farhågan vi har i fysisk form, det är den saknade som får oss till att söka - att bli sökare tills vi finner något inom oss själv och dess koppling till Gud. Det är först då man känner att man funnit var man sökte och kan sluta söka. Sen kanske ni sätter andra ord eller betydelser på detta utifrån er syn, men det spelar ingen roll. För huvudsaken är att vi finner dit och det vi sökte fanns alltid med oss. Så varför inte söka inom sig direkt då? Jag personligen tror i och med att vi är i ett fysiskttillstånd så behöver det yttre sökandet för att finna det som finns inom oss. Det yttre sökande blir ju för sig en viktig resan som troligtvis behövs i denna process. Vägen leder alltid hem, hem till oss själva och ni som är elever till mig vet att min övertygelse är att vårt inre, vår själ är ett med Gud och kan inte separeras utan att man kan endast befinna sig i ett tillstånda, en illusion av att känna sig frånskild från Gud. Varje separation på jorden påminner oss om denna illusion av frånvaro, Varje stund av ensamhet är en påminnelse om denna saknad, osv. Jag skulle kunna rada upp ett antal fler tillstånd, men för mig så är det endast denna relationen med Gud och att se igenom denna illusion som eliminerar detta på djupet. Vi kan via andra människor söka och för stunden ge oss det vi saknade, men ur min synvinkel endast ett substitut och inget bestående. Var med mig, har ju under hösten blivit för mig de vackraste orden då jag vänder mig till Gud och som jag tidigare skrev så känner jag verkligen att nu handlar dessa ord och dess innebörd om resan tillbaks, från att bara finnas med mig. Jag mediterade för ett par veckor sedan och i mina inre bilder så kom en naken man emot mig, när han kom närmare så såg jag att han var jag. Denna inre bild av mig själv la sig som en hinna utanför min fysiska kropp, så där jag låg på sängen så kändes det faktiskt lite löjligt till en början, för även om man är djupt meditativ så finns ju ens medvetna fysiska jag där. Men så kände jag att det inte var en fysisk nakenhet denna symbol stod för, utan en öppenhet och sårbarhet och med Guds närvaro och närhet så var det helt okej att vara så naken och sårbar. Så det hela växte sig istället till en behagfullkänsla av sinnesfrid, öppenhet och att vara i en renhet med sig själv. Vad nu en renhet med sig själv är, men det är på så sätt jag kan sätta ord på den känslan som uppstod. Kanske det innebär att det är helt okej att vara sådan inför sig själv och med sig själv. För ni som känner mig vet ju att jag har en ganska så stor integritet och ni som är eller har varit elever till mig vet att jag tycker att det är av stor vikt att tillåta sig att ha det. Framförallt då man agerar i offentliga sammanhang. Jag har väl som de flesta andra i mitt sökande gått på myten om att var så öppen, frispråkig och positiv. Som alla andra så har jag väl också försökt leva upp till detta och vara sådan, men det ledde ju inte till något vettigt - rena rama charaden. För mig personligen så är detta en av de största missuppfattningarna i det andliga sökandet och dess utveckling. Man kan ju inte bara eliminera det till synes negativa för allt ska vara så positivt och glatt, men man kan alltid välja att hantera även det negativa ur en positivare synvinkel. Om man tror sig att ha eliminerat allt negativ i livet så har man nog begått självbedrägeri. Man kan dock alltid finna att det kommer något gott ur allt, vad det än må vara, men det gäller ju också att man tar sig igenom det genom alla känslor och upplevelser som finns på vägen. I detta är det en stor hjälp och tröst att kunna förlita sig till Gud och genom det känna förtröstan.

Må Gud vara med er
Hasse

 20 november

Då var det torsdag igen och med andra så är det sjukgymnastik på schemat. Förövrigt är det en 100% bra dag, en sådan dag då man känner sig totalt frisk. Oftast en sådan dag då jag inte känner min gräns och tar ut mig, så jag får väl försöka vara lite på min vakt. Nu tänker jag dock ägna lite tid åt min bok och så jag inte tappar den igen nu när jag återigen kommit i den och dess innehåll.

Då var man hemma från sjukgymnastiken och som brukligt är efter den så känner jag mig pigg som en mört. Idag var det en sjukgymnastelev som höll i passet, så istället för avslappning/meditation så blev det en lite utvärdering av hennes arbete. Vilket är förståligt och av vikt för henne. Jag hade ju dock sett framemot att se om Guds närvaro skulle komma även idag då vi mediterade, för att sprida sig i rummet och fylla det med healing för oss alla. Jag får väl hålla mig till tåls till på tisdag. Jag gillade elevens pass bättre, lite segare och lite tyngre i sina övningar, inte så mycket flåsa runt, vilket jag ändå inte får vara med på. Nu skall jag dock hoppa in i duschen för kl. 17.40 kommer Irené och plockar upp mig så jag kan lifta med henne till SSG, där Bia Axelsson håller i kvällens seans. Även min vän Lisa skall med och jag tror inte vi sett på en månad, så det ska bli skoj att få tjata lite med henne också. Som ni förstår så är hela mitt social liv just nu sjukgymnastik, SSG, Det andliga Sverige och lite facebook, men jag ska inte klaga ... men det blir lite underligt från att varit så mycket i olika sociala sammanhang, så att en stund för sig själv var en av tillvarons stora njutningar.

 21 november

Lust och längtan ...

De sista två dagarna har jag blivit så fylld av en lust och längtan som drar i mig som en "drog". Jag trodde först att det var Einar Nielsens bok - Vägen mellan himmel och jord som taggade igång mig. Einar som var och kan väl än idag räknas som ett av Danmarks "största" medium och framförallt då via hans fysiska mediumskap. När jag började läsa den och läste om hans barndom och hans första steg in i spiritualismen och transcirklarna, så fick jag en sådana längtan att åter få vara där och i det sammanhanget. Från att för några dagar sedan sett som mitt trance mediumskap var nog lagt på hylla för gott. Igår var jag ju som sagt på SSG för att se Bia, jag vet inte riktigt orsaken men Bia kom inte och man höll på för att finna en annan lösning för kvällen, så en elev till mig och en till Terry Evans ställde upp. Under tiden så fylldes jag återigen av denna pockande längtan och lust att få vara med, att återigen få stå på plattformen och förmedla kontakten med andra sidan. Jag har ju även varit tveksam huruvida mitt mentala mediumskap skall finnas kvar då jag börjar jobba igen eller hur det hela kommer fungera då. Nu kände jag att jag nästa fick hålla i mig själv för att inte ställa mig och skrika jag kan ställa upp, jag kan länka lite, om inget annat för att se hur det fungerar. Men jag är ju helt och fast besluten att inte göra något förrän tidigast 2009 för att verkligen ge mig tid till återhämtning och att denna resan får ha sin gång, det var ju framförallt det som hjälpte mig att hålla mig tillbaks. Men att känna denna längtan till att få vara där igen har varit en fantastisk upplevelse och känsla, och jag ser det som ett av mina stora framsteg på vägen tillbaks i min helandeprocess. Så mentalt är jag på G, även om det dröjer innan det kommer till uttryck. Så jag känner nu himla tur att jag inte bokade av mina Ljusbärareträffar här i Göteborg, så jag får en liten dos av detta som stillar min lust och längta lite. Så redan nu ser jag framemot att få åka ut till Sävedalen på torsdag och hålla Ljusbärareträff. Lust och längtan, som väcker driften inom mig. Den drift som alltid fört mig genom livet och dess olika mål. Nu skall den återfå föra mig vidare till nästa mål.

Jag har skrivit en del i min bok som handlar om intuitionen och det känns skönt att se att den växer igen. Förövrigt fortsätter jag att öva på att inte få dåligt samvete, utan ser att jag gör mitt bästa och finns där på bästa möjliga sätt. Vad mer kan jag göra? Det tycks hela tiden ges mig möjligheter till detta och jag tycker själv jag hanterar det ganska så bra. Dessa möjligheter som dyker upp känns dock för privata för att delges som exempel. Även om det kanske inte hade bekommit mig personligen att göra det, så kommer ju dessa möjligheter oftast via andra i min omgivning och de kanske inte är redo att släppa er in på livet eller släppa på sin integritet, och de får man ju respektera. En svår balansgång hur privat man skall vara eller inte skall vara. Jag känner verkligen att det är bättre att försöka lära mig hantera det, än att försöka radera bort en av mina grundegenskaper - att vilja tjäna.

Nu min vänner så tar jag paus från bloggen och snart kommer min lilla "fru" hem och lagar kvällsmat till mig. Låter bra va? Så vi kan ha en mysig fredagskväll hemma, med brasan tänd och kolla på idol vilket vi tycker är bra underhållning.

Önskar er en gemytlig fredagskväll
Hasse

 22 november

Idag strålar solen och jag känner mig pigg till kropp och själ. Det lär inte bli något längre utlägg här idag, då vi snart ska bege oss till HIT (vår lokal) och öppna för Staffan och Ann så de kan låna den och för att ge privatsittningar under dagen. Sen bär det av till Jönköping för oss, där vi skall till min mamma och i morgon så skall Monika ge privatsittningar där. Vi får hoppas det inte blir för halt på vägen eller en massa snö, man vet aldrig så här års.

Så ha en skön helg och låt ljuset vara med er.
Hasse

 23 november

Då var man hemkommen från Jönköping och det är alltid lika skönt att få komma hem även om det är bra borta. Det har poppat en hel del tankar och idéer som jag skulle vilja slått mig ner vid datorn och delat med er, en del har väl kommit via saker min mamma sa och en del framförallt då jag låg och vilade. Jag behöver ju inte direkt vila på så sätt som jag vilade tillbaks i tiden, nu det bli ju lite mer att jag mediterar eller ligger och filosoferar. Men det får bli en annan dag som jag skriver om dessa tankar, för nu skall vi snart äta lite kvällsmat och elda i spisen - mysigt. Monika sittningar gick bra och klienterna var nöjd, en påpekade för mig hur duktigt hon tyckte att Monika blivit och att jag skulle vara stolt, visst blir man stolt. Men nöjdast är jag nog att hon med tiden lyckats skaffa sig en egen plattform och en egen utveckling. Även om mycket av vår utveckling går ihop, så är det ju skönt att de även kan fungerar på våra egna vägar, jag tror det finns en risk i att utvecklas för mycket i symbios med varandra, utan är något som man bör kunna gå ut och in i för att kunna tillgodose sig själv och där man är i sin utveckling. När jag låg på Sahlgrenska så minns jag att jag kände att om jag dog eller om jag inte skulle kunna arbeta som medium mer, så hade jag ju lämnat adepter efter mig som jag var stolt och nöjd över och som skulle fortsätta det arbete som jag hade påbörjat, och Monika är ju en av dem. så visst är jag stolt:

Vi hörs i morgon så får vi se om det blir någon av de tankergångar som varit under helgen som dyker upp som blogg.

 24 november

Det är månda morron ... å C-lab kallar på mig.

Dröm om min förvåning då jag kom ut och det snöade, jag tror det snöade en enda gång förra vintern i Göteborg. Här känns det redan för kallt och det biter i kinderna, och jag är inte direkt någon vän av kyla. Efter det att jag varit på C-lab och tagit mitt PK så tog jag vagnen till Linnéområdet där vi har vår företagspost, eftersom det kommit ett stort brev som jag behövde lösa ut. Sen tog jag mig till Fram som är en ekologisk affär och köpte kycklingfiler till middagen, för att sedan kila över till hemköp och inhandla lite matlagningsgrädde. Tog vagnen hem och tittade in grönsaksboden här på torget och köpte de grönsaker som behövdes till middagen. Sen var det dags att gå hem. Varför berättar jag då allt detta spännande för er? Jo, eftersom det var en egen utflykt som gick ut på in i värmen ut i kyla om vartannat och det är ju det som jag tror var det stor problem då jag höll på att svimma av i nordstan. Idag gick det där emot ypperligt, lite yr känsla inne på hemköpt, men det kan likväl varit att jag kände in alla stirriga människor som sprang runt där, i och med att jag inte har ett så fullständigt beskydd från andra i nuet såsom jag haft tidigare. Sen skulle ni ju sett hur jag ser ute för att inte tappa värme då jag är ute, vilket jag också tror bränner för mycket energi, vilket jag också förstått är inte så bra i det hela, såsom jag i nuet behöver mycket mer energi för att funka och att jag reagerar en hel del fysiskt då jag tappar energin. Påpälsa som jag skulle ut mitt i Sibirien med palestinasjalen omvirad ända upp till näsa, ett mycket bra inköp i Egypten, mössan neddragen till ögonen och vantar så stor så det ser ut som jag hade clownhänder. Som ni förstår så gäller det inte i dags datum inte ens att tänka på att vara fåfäng. Ja, jag är lite av den varan med det är väl ingen större dödssynd. Förnöjd sitter jag här nu över att det hela gick bra och då har jag även övervunnit den rädsla som säkerligen la sig lite undermedvetet utifrån min lilla incident på Clas Olssons förra veckan eller när det nu var.

Nu har mitt lilla hjärta Monika fått middag, så nu tänker jag lägga mig och ta en lite power nap. För övrigt känner jag mig behagfullt levande idag.

En skön meditation med mycket ljus och healing, hade nästa glömt hur underbart det meditativa tillståndet kan vara.

Man är sin egen lyckas smed sa man förr och en hel del var väldigt bra som de sa, även allt inte var det. Men just gamla talesätt bär på väldigt mycket av sanning och klokskap. För den som skapar sin egen lycka är ju en själv och faktiskt endast en själv, även om man kan skapa den tillsammans med andra. Så är det ju ändå utifrån en själv den blir eller inte blir. För andra kan vända ut och in på sig för att göra en lycklig, men det funkar inte ändå om man själv inte är med smider. Lycka är inget man kan sitta och vänta på att den skall komma eller att den skall till delas på något sätt. Lyckan skapar man, så var och en är sin egen lyckas smed och man kan inte beskylla sin egen olycka på någon annan smed. Lyckan är ett känsla, ett tillstånd som man antingen väljer att vara i eller inte. Så bli nu din egen lyckas smed ...

Jag hörde i helgen hur mamma pratade till Monika om min pappa, och jag tjuvlyssnade inte utan råkade faktiskt bara höra. Min morfar hade berättat för någon att min pappa var så bekymrad och mån om sin mamma, och så tillade han och lilla Inga(som är min mammas namn). Så när jag kom in i rummet så skojade mamma om hur mån pappa varit om sina mamma och Inga och samtidigt relaterade över det till mig då jag framförallt till mentaliteten på gott och ont är mycket lik min pappa, att jag var så mån om min lilla mamma och Monika. Även om det hela var på skoj, såsom det vanligen är med skämt så fanns det ju en hel del sanningen i det hela. För även om jag är mån om andra så är det väl ändå dem som jag är mest mån om. Vilket kan vara lät i vissa stunder, men inte alltid så lätt då en av dem far illa av att man månar över den andre, vilket är ett mycket bra ämne för att tagga igång mitt dåliga samvete och i de stunderna vilja kunna kluvit mig på mitten eller klonat mig själv. Nu anklagar jag ju inge av dem på något sätt, utan problemet ligger ju hos mig. Typiskt arvsynd och jag ärvt mycket sådan från min pappa, som han troligtvis har ärvt från farfar. Denna arvsynd är ju av någon anledning alltid lättast att bryta i tredje generation, så ibland har jag verkligen känt att jag har behövt att personligen utvecklas både för min egen skull, pappas och farfars, men det är väl ett dilemma vi alla har. Ja, ja lilla pappa var vore jag utan dig och hur hade jag kunnat göra min personliga resa utan att ha dig att spegla mig i - som jag skrivit tidigare så var du ju en av mina läromästare i livet. Så egentligen borde jag kanske tacka för all arvsynd jag fått, nu blev jag väl lite väl pretto, men utan den där arvsynden kanske jag inte utveckling blivit till det den blev och faktum är att jag är väldigt nöjd över vem jag och var jag är i livet just nu. Låter kanske skrytsamt, men jag känner det mer som en känsla av förnöjdhet.

Jag är precis där jag skall vara i livet just nu, lika gott att skriva som att säga det.

Ha en bra måndagskväll
Hasse

 25 november

Då var det ännu en ny dag i vår herres hage, undrar vad den har att ge? För hur det än är så har väl varje dag haft något att ge eller är en del dagar bara ren utfyllnad? Jag tror att varje dag är en pusselbit i ett mycket stort pussel över en tidsperiod, process eller vad du nu vi kalla det. Där varje pusselbit är lika viktig för att tillsammans bilda den helhet som deras sammanslagna fragment utgör. Det kanske  tycks i våra ögon som vissa dagar, vissa pusselbitar är av större vikt än andra, men utan alla biter blir det ju inget fullständigt pussel. Jag kan själv krypa till sängs och tycka att idag har varit en givande dag, men hade den varit lika givande utan de dagarna innan som i mina ögon var helt händelselösa? Visst känns det ibland som om man endast passerade genom livet, dag för dag, vecka ut och vecka in. Men dessa dagar är vägen till det som vi upplever som händelserika eller de dagar då saker och ting faller på plats. Jag kan ju se på min egen period innan den 18 augusti då jag hamnad på sjukhus, utan de dagarna de veckorna, de månaderna och den väg dit så hade jag inte hamnat där och varit där jag nu befinner mig. För det var då allt skulle börja falla på plats, jag kunde väl till en början tycka att en del moment på vägen var helt onödiga och utifrån mitt perspektiv helt utan mening, och kunde kanske ha undervarits, men där jag sitter med facit lite i hand så inser jag ju att de dagarna var lika viktigas som att hamna i denna situation, detta tillstånd och kunna vara i det nuet jag är i just nu. Så tack för resa hit även om den förvirrade mig en hel del och var lite små jobbig på vägen och även om jag anklagade er som hjälper mig från andra sidan att inte funnits för mig då jag behövt er, så inser jag ju nu att ni såg till helhets planen och jag såg endast till stunden. Jag inser ju också att ni fanns för mig på det som ni skulle finnas för mig, inte så som jag önskade att ni skulle funnits. Jag vet att jag inte vet mitt eget bästa alltid, men jag kan ju lugnt förlita mig till att ni vet även om det för mig verkar tvärtom ibland. För nuet avslöjar ju mer och mer, om hur det fatiskt fanns en plan och att jag hade fragmenten tidigare men inte tillräckligt många för att kunna börja pussla med dem såsom jag kan nu. Så ännu ett tack från en liten människa som till synes då och då verkar väldigt otacksam emot er och ert uppdrag. Men ni har säkerligen förståelse för det, för ni är mycket skickligare än mig på att känna förståelse. Så denna förmiddags tacksamhet sänder jag till de vägledare som står ut med att försöka vägleda mig genom livet.

Så även om vi inte förstår allt för stunden så spelar det ju inte så stor roll, huvudsaken är att vi förstår dess helhet i slutändan.

Nyss hemkommen från sjukgymnastiken. Rädslan som la sig då jag blev så där yr nere på Nordstan har nog inte lagt sig helt ännu, för när det blev dags att gå så började jag känna av den lite och via min oro över om den skulle bli värre så blev den ju givetvis det. Tillslut undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga mig ut, men så övertygade jag mig själv att jag kommer klara det och hittills har jag aldrig tuppat av fastän det känts så många gånger. Väl ute så släppte det och försvann, och jag kunde i lugna ro ta mig till spårvagnen som skulle ta mig till Sahlgrenska. Tur att man inte är en mentalitet som ger upp eller viker sig, för då hade jag nog inte ens provat på att kunna gå idag. Det var ett bra och uppfriskande pass med sjukgymnastikeleven, visserligen lite för mycket tempo för att jag skall få hänga på allt, men mycket kan jag göra och en del bara jag tar det lite långsammare än de andra. Vi var dock endast sex stycken av sexton stycken idag så det var ett stort manfall. Efter den sista stretchingen så blev det avslappning, vilket gladde mig. För nu kunde jag ju få se om den där påtagliga Gudsnärvaron skulle infinna sig som var där för en vecka sedan och skänkte oss så mycket healing. Direkt när vi lagt oss så vände jag mig i min tanke till Gud, bad om dess närvaro och healing för alla i rummet. Jag kunde känna Gudsnärvaro men inte på det påtagliga sättet och lite mer som om den befann sig på avstånd och samtidigt närvarande, men när jag låg där och kände in så kände jag en mjuk andehand som la sig ovanför mitt hjärta såsom jag faktisk börja känna nu när jag skriver om det. Mysigt även om jag känner att beröringen nu avtar. Vi hoppar tillbaks till gymnastiksalen, efter det kände jag ännu en hand på min panna och sedan en på min högra höft och typ över levern. Jag kunde ju väl förstå att dessa andevänner arbetade på min kropp och rummet skiftade från blått till grön i sin energi. Min nyfiken drog sig till mina gympakompisar och runt var och en satt det flera andar och la händer på dem. Jag vet inte hur mycket de känner av detta, men man såg ett annat uttryck, ett annat lugn med dem efteråt och nu kommer jag ihåg att jag inte tackade för den healing vi fick, så det gör jag nu. Tack kära Gud och gudssändebud för den healing som vi tilldelades efter gymnastikpasset i dag. Amen.

Jag la mig idag en stund på sängen efter middagen för att vila mig lite och för att skapa kraft för att orka med sjukgymnastiken. Jag kände hur någon slog sig ner på min sängkant och innan jag visste vem, så hörde "sittning on a bull". Min logik sa, sitting bull och jag kände den nekande känsla från anden och hörde återigen "sitting on a bull". Vadå sittandes på tjur, tänkte jag. Samtidigt som jag såg mig själv sitta på en tjur, så såg jag att det var Hakon som satt på min sängkant, en av de där stackarna som har till uppgift att finnas för mig genom livet. Jag förstod att han ville tala genom någon symbolik med detta. I min inre bild uppstod en rodeoarena och på tjuren satt jag och höll mig fast med både händer och fötter. Startskott gick och tjuren gav sig iväg över arenan. Vilken kamp det var att hålla sig kvar, men så släppte ja ena handen. Visserligen fortfarande en kamp, men inte alls den samma längre, sen släppte jag nästa hand och via det blev färden ännu lättare. Tillsist uppmanades jag att släppa även benen och fötter som jag tryckte runt tjurens mage och då jag gjorde det tog jag förgivet att jag skulle flyga av. Men istället bara skumpade jag med i tjurens rymt och den sista biten blev inte alls jobbig och helt utan kamp och jag tog mig i mål. En symbolik som gäller för oss alla, ju mer vi kämpar och håller oss fast ju jobbigare blir det och först när vi våga släppa taget och bara hänga med så funkar det. Men för mig personligen en viktig symbolik i den resan jag tagit hit där jag är nu, mycket kamp på vägen och när jag väl kapitulerade så började saker återigen funka på ett lättsamt sätt. Jag förstår också att det hela har väldigt mycket med det som Hakon kom och sa till mig igår, att samverka med dem och förlita mig till att de vägleder mig bäst just nu dit jag skall - även om jag själv tycker mig vara duktig på det. Mycket i den vägledning de ger mig idag är steg emot hur min yrkesroll skall utformas till att fungera på ett annat sätt då jag är tillbaks, även om det kommer tas steg för steg på vägen dit. Så vet jag ju nu mina nästföljande steg, En gång i värden skapade jag begreppet de tre T,na för mina elever. Träning - Tillit - Tålamod, och det är väl vad jag själv behöver utöva just nu och bara följa med i det som sker och för mig i nuet mot min nya framtid. För framtiden börjar alltid här och nu. ; )

Jag satt igår och skrev på programmet till våren 2009 Ljusbärareträffar. Det blev en tom vit yta så jag satte igång att skriva några små rader där, som blev till en dikt, som blev till en bön och jag kände att jag hade fått en bön till våra ljusbärareträffar att öppna med precis såsom de flesta spiritistiska föreningarna förr och en del än idag ber Fader vår. Jag tycker det vackert, men jag tycker också att det är för kristet, även om jag ser mig själv som kristen så är det ju att alla religioner skall kunna delas under samma tak som är grundtanken. Så glad över denna lilla bön utan någon speciell religionsanknytning. Sedan idag, även det när jag låg och vilade kom en lite bön till mig till, såsom en liten avslutningsbön för träffaran, precis som välsignelsen är för spiritualismen. Jag tror det kommer växa fram en hel del riter och ritualer för dessa träffar och jag har inget emot varken riter eller ritualer, så länge de förhöjer och binder samman, det är först när de blir till tvång och dogmer som de blir av "ondo".

Nä ni, nu har jag nog eftersvettas klart och kan duscha av mig svetten från gympapasset.

 26 november

Jippi, idag har jag övervunnit rädslan som la sig i mitt sinne, då jag höll på att tuppa av in på Clas Ohlssons för en tid sedan. Jag hade redan förra vecka bestämt mig för att åka ner på stan idag, om vädret och min ork tillät det. Jag kan ju inte annat än att påstå att lite pirrigt var det allt. Men efter en stund inne på Clas Ohlssons så la det sig och jag kunde i lugn & ro genomföra mina ärenden, även de som var på lagerhouse och på apoteket. Det känns alltid lika gott när man har övervunnit någon rädsla oavsett vilken rädsla det nu än var. Faller man av hästryggen så är det bara upp på den igen, för att övervinna det som hände så det inte bli till ett hinder som man aldrig kommer förbi igen.

En timmes meditations skulle sitta fint här ...

Idag blev det inte många rader på bloggen, men meditationen blev en mycket skön och spännande stund av healing. Sen kom min vän Roland hit för berätta allt som skett i hans liv det senaste. Roland kom som elev till mig på mediumutvecklingen och då undrade jag lite vad han gjorde där, kan ju inte annat säga än att det är en häftig resan han gjort från då till nu. Jag hade väl aldrig då trott att han skulle sitta hemma i soffan hos mig i egenskap av vän. Även om många elever till mig genom åren blivit till nära vänner.

 27 november

Idag är det sista torsdagen i månaden vilket innebär Ljusbärareträff, som jag ser framemot redan så här vid frukosten. Dessa träffar var ju de enda jobb som jag inte bokade av då jag hamnade på hjärtintensiven och nu är jag väldigt tacksam för det. Visserligen så kunde jag ju inte medverka på den första och tyckte då det var lite trist att sitta hemma och veta att alla var där. Den andra gången funkade det bra att vara med och idag så skall det bli riktigt skoj. Delvis för jag känner ju att jag har en annan ork än för en månad sen och då var ju ändå undran hur jag skulle orka eller inte. Monika inleder ju kvällen med en ledd meditation och det skall bli gott att slå sig ner med de andra och vara i den gemensamma energin som blir. Efter pausen så tänker jag själv hålla i ett lite föredrag om att vara medium/medial. Ämnet tillkom i våras då jag vår lite förbaskad på andevärlden, man får bli det ibland ... de är ju mina närmsta kolleger och ibland blir man ju lite irriterade på dem. Det bästa är väl med dessa kolleger att de aldrig blir förbaskade tillbaks, utan väntar väl bara på att lilla tönten jag skall återfå mitt sunda förnuft och vi kan fortsätta vår vandring ihop. Vilket faktiskt hänt även den här gång, så nu är jag inte förbaskad på dem längre, utan kommer troligtvis prata om dem med stor kärlek, vilket de för det mesta är för mig. Sen kan jag ju idag förstå att det som i våras gjorde mig förbaskad var en del i resan hit eller framförallt resan till att hamna på hjärtintensiven, så nu får jag väl vara tacksam att de inte lyssnade på mig utan bara fortsatte att följa sin plan såsom om inget hade hänt. Fast innan på dagen skall jag ju på sjukgymnastiken och jag ser framemot att få den lilla kicken som det ger och är redan nyfiken på hur vidare det kommer ske någon healing eller inte under själva avslappningen.

 28 november

Levande, idag är en dag full av livskvalitet och vitalitet. Gårdagen hade mycket att ge och inte hann jag heller delge om det här, så tänker jag göra nu. Först var jag ju på sjukgymnastiken och som vanligt fick den igång systemet och fick en liten kick från adrenalinet och endorfinerna + att blodet får pulsera runt i kroppen. Jag gillar verkligen sjukgymnastikselevens pass. Igår avslutade hon dock det lite tidigare, så att vi fick en längre stund av avslappning, vilket kändes roligt och förunderligt. När vi lagt oss och ljuset släckt, så vände jag mig i min tanke till Gud och gudssändebud att vara med oss och fylla var och en i salen med den helande kraften, utifrån vad var och en behövde. Jag vet inte om ni suttit i healingcirkel då man sitter och håller varandra i händerna och energierna går från hand till hand, en lite pulserande känsla då energin strömmar. Jag upplevde som rummet fylldes av blålila toner som skiftade mot grönt. Sen började en energi strömma eller nästa hoppas från person till person runt i cirkeln där vi låg och för varje varv som en energin tog så byggdes det upp en allt starka vit ringa av healingenergi ovanför våra kroppar, som sakta sänktes ner mot oss och jag kunde uppleva som om jag blev mjukt inbäddad i healingenergi. Rummet började sedan pulsera i regnbågens alla färger och ett spektra av färger strålade ner emot våra kroppar. Däremot så upplevde jag inte närvaron varken av Gud eller andevärlden såsom jag tidigare gjort, utan kände mer av energin som kom ifrån dem och tänkte att de andra måste märka av detta. När sjukgymnastikseleven tände ljuset i taket så skulle hon likväl kunna satt en spot i nyllet på en, när jag sedan satt mig upp och såg de andra som satt så såg de verkligen yrvakna ut och en kille låg och såg ut som han hade slocknat. När han sedan tittade upp så såg han lite konfunderad ut i sin yrvakna look, själv tänkte ja: Yes, de känner av det, kraften kommer göra vad den kan för att hjälpa dem tillbaka till livet. Ren sjukgymnastik som avlutas med en healingbehandling inte den sämsta behandlingsform enligt mig, så varken vi fysiska personer lyckas förena det skolmedicinska och den alternativa så lyckas Gud & andevärlden att göra det. ; )

Ljusbärareträffen inleddes med de nya ritualerna med att Urszula blev den ljusbäraren som bar in ljuset i salongen. Vi läste tillsammans den lilla bön jag totat ihop och i mitt tycke så kändes det bra, lite på samma sätt som då eller där det än idag läses Fader vår, fast detta hade ju ingen koppling till någon specifik religion, utan den kunde vara för alla. Jag lämnade sedan med varm hand över till Monika som ledde kvällens meditation och det var så skönt att få slå sig ner och sjunka ner tillsammans med de andra i rummet i detta så avslappnade tillstånd. Efter avslappningen så ledde hon oss in kort i meditationen så var och en fick ett möte för att sedan fortsätta vidare på egen hand. Själv hamnade jag och fick helas via elementet vatten, det dök upp en hel del vilket jag inte kan delge här då jag faktiskt inte kommer ihåg det, jag helades sedan via elementet luft och under den healingen blev det så starkt så att även om jag älskade dessa starka upplevelser förr, så finner jag dem lite "otäcka" nu, eftersom de påminner om den snurrighet jag ibland fått via min "sjukdomsbild". Så även att jag vet att detta är en annan form av snurrighet som jag egentligen är van vid, så blir jag obekväm med det, så jag kissade lite med ögonen för att komma ner i en lägre energi och fortsatte sen efter bett om hjälp att inte gå upp högt i energierna. Det hela fortskred via elementet eld och jord. I alla elementen kom symboliker, ord och vad de stod för till mig, men som jag skrev så minns jag inte nu längre exakt vad. Sedan upplevde jag såsom om dessa elements energi sammansmält till en och det är ju då det sägs att det femte elementet uppstår. I vilket fall som helst så var det då som verkligen healingen körde på, men utan att jag fick den där  lite "otäcka" snurrigheten. Sen kan jag ju inte låta bli att fundera över vad som händer när min puls går ner via det meditativatillståndet, finns det riska att jag tuppar av då eftersom min hjärna redan innan är dåligt syresatt. Jag tror ju inte det men tanke finns där då jag sitter i en församling och mediterar. Vore pinigt att tuppa av mitt i, den tanken föds aldrig då jag är hemma själv och mediterar. Men jag ligger för det mesta och skulle jag svimma så är det ju bara att jag vaknar lite senare och undrar vad som hänt. Jag har bara svimmat en gång i hela mitt liv och det var på hallgolvet där jag bodde förut, minns att jag undrade var jag var när jag kom tillbaks, där jag låg i mörkret för det var på natten och att jag sedan till en början inte kunde få i hop hur jag hamnat där. Lite spooky känsla tycker jag allt. Lite väck var jag efteråt och även om jag förr kunnat njutit av att vara det, så undrade jag ju nu om det skulle hinna släppa tills efter fikat då jag skulle hålla ett föredrag om att vara medium. Tack och lov så gjorde de det och jag kände mig mer ladda och vigör än jag gjort på mycket länge, kände själv som om rösten återigen fick en annan styrka om det märktes i salongen vet jag ej. Men jag kände kraften som fanns med mig och i mig, och i det läget så är det ju huvudsaken. Detta att stå och hålla föredrag eller samtal som jag egentligen föredrar att se det som, var verkligen den medicinering och terapi som jag var i behov av nu. Delvis för att se att jag höll för det, även om jag inte ännu är redo att stå så på heltid, så var denna lilla dos en kick på vägen. Att återigen få vara i situationen och kraften var rent medicinsktverkande såsom vilket litet piller som helst av alla de jag tar i nuet. Sedan växte ju som vanligt samtalet i olika riktningar man säger något som föder tankar och jag kan känna att inom mig föddes många tankar om framtiden och detta var ett steg på väg emot hur mitt mediumskap skall funka då jag kommer tillbaks under våren. Förunderligt hur sinnet funkar hur man kan prata om en sak och hur sinnet tänker på en annan en eller en förlängning av det som sägs samtidigt, men det är väl en träning man framförallt fått via att arbeta med mentalt mediumskap. För ofta delger man ju då en information och samtidigt hör ny information från själen som man har med sig i sin länk. Jag var efter denna kväll väldigt tillfreds inombords och jag kände inte suget av längta tillbaks till att få vara i full aktion igen som jag trodde jag skulle gör, utan njöt av att fått vara en del av den en stund på vägen tillbaks. Kvällen avslutades med en ny liten avslutningsbön och ljusen blåstes ut. Så nu skall jag lägga mig och filosofera en stund över mitt kommande mediumskap och vart dess vingar kommer bära mig.

 29 november

Idag känns det lite julafton, med dess magi och förväntan. För idag ska Ulla, en elev till mig gå upp för sitt certifikat som spiritualistiskt medium. Vill ni veta vart man bör nått eller vilka prov man utsätts för en sådan dag kan ni gå in på sidan som heter elever och läsa om detta, samtidigt se vilka eller som går under träning för mig och vilka som är "färdigutbildade". Jag sätter färdigutbildad" mellan kolon, eftersom jag anser att man aldrig blir "färdigutbildad", men man är i detta läget "färdigutbildad" för att stå på egna ben och själv ta ansvar för sin kommande utveckling, innan dess har de ett certifierat medium som flåsar dem i nacken för att hålla koll på vad de gör eller inte gör och redo att höja ett förmanade finger - så får du inte gör. Skämt och sidor man jobba verkligen under uppsikt under sin utbildning och världen är lite så man får hela tiden höra vad eller gjort eller inte gjort, vilket i sig är mycket bra, men man får ju också ta med eleven hur det hela ligger till. Fast i grunden handlar ju allt om att vi ska få välutvecklade medium som ni som lekman kan söka er till utan att bli lurade, för det finns ju en uppsjö av skit inom detta området.

Det har varit en händelserik dag, men nu skall jag ta igen mig och jag refererar mer om den imorgon.

Kram
Hasse

 30 november

Jag förstod igår kväll att det tillkommit en ganska stor missuppfattning om mitt tillstånds orsak och verkan. Även om jag tycker att jag har delgivit bra både här eller till dem som jag mött. Visserligen finns det ju en viss forma av censur i det hela från min sida utifrån var min integritet går, men framförallt sådant som jag vet min närhet ser som allt för privat för att delge här eller till dem jag möter, så vissa pusselbitar har jag ju i det hela som ni inte har, men de tror jag att ni förstår och har förståelse för. Jag har nämligen haft lite svårt att förstå och hantera när folka pratar till mig som om jag vore utbränd eller ger mig råd som om jag skulle ha utbrändhetssymtom. Jag gick in i väggen år 95 och det tog många år innan jag var tillbaks i arbetslivet, det tog sedan många år innan jag funkade i hjärnan och orkade som jag gjorde tidigare, men jag gör det nu och det har jag ju sett att långt ifrån alla utbrända gör. Jag skall inte här lägga några aspekter i varför de inte gör det. I nuet kan jag ju här delge att jag har ingen utbrändhetssymtom, jag är väl medveten hur de var utifrån att jag fick leva med dem i många år. Så vad jag insåg den stor missuppfattningen var, är att en del tycks tror att jag fick hjärtfel eftersom jag var trött, men det är ju helt tvärtom - jag var/är trött för jag har hjärtfel. Vilket för mig blir en stor skillnad. Mitt grund problem är ju Dilaterad kardiomyopati = Vid dilaterad kardiomyopati är hjärtats pumpförmåga försämrad, vilket leder till att kammare och förmak blir förstorade. Andfåddhet och ödem utvecklas. Det venösa trycket stiger vilket gör att man kan se fyllda blodkärl i halsen. Röntgen visar förstorat hjärta. Ultraljud av hjärta visar sänkt rörlighet i vänster kammare. Behandling är saltrestriktion i kosten, digitalis, diuretika, ACE-hämmare och betablockare. Hjärttransplantation görs ibland.

Denna vecka har givit mig rent fysiskt påtagliga tecken på min tillfrisknad. Jag har fått tillbaks cirkulationen så mina fingrar och tår återigen är varma, från ha varit som små isbitar och jag har hela livet haft problem med att ha för varma skor eller sova med täcket på för jag är så varm - så är det igen. Jag har fått tillbaks orken hade inga problem i torsdags att vara med på hela ljusbärareträffen och hålla en timmes långt föredrag, med ett antal frågor som inslag - vilket ingen utbränd hade kunnat utan alla frågor hade verkligen i det läget tröttat ut. Var pigg när jag kom hem, var pigg dagen efter. Igår var jag igång från kl. åtta på morgon tills jag kom hem typ halv åtta på kvällen. Jag kunde vara med på hela kursdagen utan att vila. Visserligen så hade jag endast hand om Ulla som skulle certifieras, vilket jag tänker skriva om i ett litet eget avsnitt. Idag är pigg som en mört och känner inga bakslag, vilket jag skulle gjort en tid tillbaka och framförallt hade jag inte ens orkat med en sådan dag då. Jag ser ju hur jag hela tiden får tillbaks min kraft, min ork och hur kroppens funktioner blir bättre och bättre. Hur hjärna orkar med och hänger med mer och mer, allt eftersom mitt hjärta blir bättre. Så jag tänkte tillåta mig att via denna resa bli frisk och alert igen, bli en kis med fart och fläkt runt sig såsom han är och trivs att få vara. Personligen far jag illa av när jag inte får vara i denna rörelse som jag trivs att få vara i. Resan dit är inte klar än och kommer ta ett tag, men det är den vägen jag vandra på tillbaks, inte utifrån några generaliserande utbrändhetssymtom från andra. Jag har i månader fått följa mitt förlopp och gått igenom allt tänkbart eller icke tänkbart med de jag mött via skolmedicinen och det stämmer bra med de fragment jag fått från andra sidan det sista året och de insikter de delger mig i nuet, vilket jag delgett de flesta "trådarna" här. Om ni varit med på sidan så har ni läste om hur jag såg orsaken som en väv och att man fick dra tråd för tråd i denna väv för att bli av med hela verkan. Monika min sambo är väldigt överbeskyddande och som ni förstår väldigt orolig för att något skall hända mig, hon har landat i min tillfrisknad och inser att hon inte behöver "vakta" över mig längre så att jag inte tar ut mig. Vilket gör att jag får vara så frisk som jag är och för att få fortsätta att bara bli friskare å friskare. Sen under resans gång har det varit väldigt skönt att ha all hjärtpersonal och sjukgymnaster till mitt förfogande som i ens sjukdomsbild faktiskt har sett till min tillfrisknad och tänjt på gränserna för vad jag får eller inte får, för de är ju inte rädda för att jag skall ta i och bli alertare, utan för att jag inte skall slita på själva hjärtmuskeln. Vilket i princip endast konditionsträning gör, vilket man lätt kan överföra till vardagen vilket som är skadligt för mig eller inte. Jag tänker avsluta detta avsnitt med KG Hammars ord, som jag också skickade med min elev igår på vägen genom hennes mediumskap.

Vår värld behöver inte människor som begriper varann utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på.

Här emellan kom lite lunch, Monika tog tåget till Kalmar och själv hade jag en energimässigt hög healing meditation i sängen som kändes go. Jag kan inte påstå annat än att jag var i en healingbehandling, men det delgavs mig ingen information eller några insikter under tiden.

Det var väldigt skoj att få kliva upp igår, även om jag inte direkt är någon morgonmänniska. Visst undrade jag lite hur det skulle gå att vara med hela dagen, men det fanns ju behandlingsrum som jag kunde gå in och lägga mig och vila i om det skulle behövas. Jag fick det stora nöjet att leda meditationen på morgonen och det kändes skönt att få sitta där och leda bort en hög elever igen och framförallt att få vara i den samvaron igen. Sen var det dags för Ulla att göra sitt skriftligaprov som består av 20 frågor om mediumskap, som hon vara tvungen att få minst 90 % rätt på. Det blev lunch och efter den så gav hon Staffan Pettersson som var med som medcertifierande medium en privatsittning. Sen började de komma som skulle vara med på slutprovet som är att hålla en seans och för att den skall vara godkänd så skall minsta 6 länkningar blivit tagna. Först nu skulle hon få veta vilka prov hon klarat eller inte klarat, så visst ligger det lite spänning i luften efter en certifieringsseans. På det skriftliga provet hade hon ½ fel. Hennes privatsittning till Staffan blev godkänd så hans namnteckning fanns redan på certifikatet och själva seansen klarade hon galant. Så med stor nöje kunde jag gratulera henne och räcka över certifikatet, så nu finns det i Göteborg ännu ett certifierat medium. Jag är väldigt glad och stolt för att jag har fått vara med på Ullas resa och fick vara en av de som gick i god med mitt namn på hennes certifikat, för det råder inte det minsta lilla tvivel i mina ögon om att hon inte kommer bli ett utmärkt medium och göra allt för att vara korrekt i sin yrkesroll. Så jag önskar henne ännu en gång lycka till på vägen. Vill ni boka en tid hos Ulla kan ni gå in på min sida som heter elever. Där finner ni även andra elever till mig som är certifierade eller under träning.

Tack gode Gud för min återhämtning och för att jag verkligen får känna mig så mycket bättre hela tiden, snart är detta ett minne blott och ännu några år framåt kommer jag känna ännu större tacksamhet över att jag fick vara i detta tillstånd denna höst. Troligtvis då också förstå och se effekt av periodens verkan. Dess orsak tycker jag nog faller på plats hela tiden. Vart leder resan? Vart har den hamnat då? Endast framtiden kan påvisa på detta. Så helt enkelt den som lever får se.