1 januari

2009 ... ett nytt år. Nya möjligheter, nya utmaningar och man kan väl ana vad året framför en kan ha att erbjud, men det är ju först så här på nyårsdagen som man kan titta tillbaks och minnas och ha lite bättre kunskap om vad som hände under det gångna året. Förr allt förstår man ju inte ännu fastän man vet allt som skedde under året. Många saker tar ju år innan de kan falla på plats och bli till riktigt klarhet, och tror man sig har kontroll och översikt direkt så skall man nog tittar över sina kontrollbehov och inse att det man har invaggat sig i är en fejkad trygghet över att tro sig ha kontroll. Jag minns ... och fylls av en förnöjd känsla i hela mitt väsen. Jag inte inte låt bli att småle då jag tittar tillbaks på året som gått, och utifrån vad som skett kanske det ters sig lite underligt, men jag tror att känsla kommer utifrån hur man klarat sig igenom det som skedde och hur det faktiskt skapat givande och intima minnen intima minnen inom mig. Gud - närheten till Gud, den känslan, det tillståndet jag fick vara i är värt varje sekund av detta skede. Närheten till nära och kära som blir då livet ställs på sin yttersta spets är värt detta skede. Närheten till mig själv fanns där som en intimt möte med en annan främmande kropp som omslöt mig med sin närhet och trygghet. Närheten och trygghet från min själ. Ni har säkerligen alla varit förälskade och när ens egna nakna hud möter dens nakna hud så finns där en intim närhet som om man kunde krypa under varandras skinn, den närheten kunde jag känna med mig själv och mitt innersta väsen denna höst. Om det är få förunnat vet jag inte, men det är för mig förunnat för jag har inte känt den närhet, även om jag i livet tyckt mig stå i god kontakt med mitt innerst - min själ - det jag innerst inne är när den fysiska kroppen upplöses. och försvinner för alltid.

2009 hade mycket att ge, utifrån vad det tog så gav det tillbaks mycket mer. Det är alltid ett fritt val i livet att se vad livet tar och/eller vad livet ger.

 2 januari

Livet tycks aldrig stå stilla, livets händelser händer hela tiden, men facit i hand och blicken i backspegeln så ser man ju att även då inget till synes skedde så skedde ändå livet hela tiden. Personligen tycker jag de senaste åren att vi fått livet i överdos, utan att här gå in på alla detaljer utifrån att en del är av för privat karaktär och innanför integritetsspärren, och för att det skulle bli för många rader om jag skulle belysa allt som hänt de senaste åren med oss och runt oss. Får vi verkligen inte mer än vi tål, är nog en fråga vi ställt oss och med facit i hand så har vi ju klarat ut det hela även om det har varit med nöd och näppe ibland. Så vi kan väl konstatera att vi fick inte mer än vi tålde, men det har varit tufft. Vi skojade på nyårsafton om att nästa år kan inte bli värre än detta, men det har vi sagt förut och med facit i hand så har det kunnat det eller åtminstone blivit likartat. Nä, jag klagar inte är bara förundrad över hur livet kan komma så i överdos i vissa perioder, så att man själv ibland tycker nu måste vi få vila från livet en stund och så sker något annat fastän man precis lyckats ta sig ut ur ett skede, via det som hänt en själv eller det som hänt någon som står en nära. Fast det är kanske förmånen i det hela att ett skede hinner tona ut innan nästa tonar upp. För hade allas skeden kommit på en gång som varit med oss och runt oss, så hade det inte gått, vi skulle helt enkelt inte klarat av att hantera det och ta oss igenom det. Nu klarade vi ju faktiskt, så kanske kan jag konstatera att livet ger inte mer utmaningar än man klarar.

Det positiva i det hela är ju hur ens relation stärks på ett djupare plan, från början är ju de mesta förhållande byggda på en relativt ytlig förälskelse till att bli till kärlek. Genom att tillsammans ta sig igenom skeden i livet så stärks ju denna kärlek och går ner och förankrar sig på ett djupare plan. En kärlek som är genuin och att man vet att man har varandra i alla lägen, vad som än händer. En kärlek som är en inre vetskap, som man inte behöver bekräfta såsom man hela tiden under förälskelsen fas måste bekräfta och få bekräftelse på att den kärleken verkligen existerar. Det kanske inte är helt en villkorslös kärlek, men med tiden och allt man tar sig igenom så kan den bli till en fullkomlig villkorslös kärlek.

Idag har jag haft fullt upp, med utskick med tider in för våren och att uppdatera sidor på hemsidan. Vanligt vår arbete med andra ord för mig. Sen har jag satt igång att sätt ihop bokhyllorna som vi härrom dagen var på Ikea och inhandlade. Mest ser jag framemot att få börja plocka upp alla böcker som står nerpackade här. Delvis för att det skall bli skönt att få upp dem och lätt ha dem till hands då man behöver någon av dem. Sen kommer det bli väldigt inspirerande att plocka i dem, sätta sig ner och bläddra i dem och fastna i stycken som jag behöver här och nu som lösrykta pusselbitar som blir till en helhet i slutändan. Som ni förstår tycker jag det skall bli väldigt roligt och intressant att få plocka upp böckerna och få placera dem i hyllorna. En liten syssla som jag hoppas kunna påbörja imorgon. Sen mår jag ganska väl av att få vara fysiskt aktiv, såsom om det satte igång mitt slumrande system.

Hakon kom nyss till mig och sa "vakentillstånd", men jag finner inte ut vad han menar, så jag sätter mig och skriver så kanske han delger mig via andlig inspiration. Jag har lite problem med ett energitillstånd och en klarhet som jag befinner mig i då och då, även om jag tror att den är bra för mig så känns den ovan att vara i det. Jag förstår att det är det han pratar om, som om jag vore i ett vaknartillstånd och upplevde allt klarare och även då det som är subtilare såsom klarare. Jag kan vakna på natten och se mig runt och när jag ser rummet i mörkret och upplever det energimässigt så ser det väldigt mycket annorlundare ut emot då då min blick mer ser de fysiskt förtätade föremålen. Men även min fysiska hörsel har blivit bättre det sista och jag har hört lite små illa efter alla nattklubbar som jag dansat runt på i mitt galna liv, nu är det som om jag även hörde en nyans mer än tidigare. Likväl så upplever jag så med min fysiska syn, såsom jag såg en dimension mer och då har jag ju tidigare haft clairvoyanta och clairaudienta upplevelser ... men detta är liksom på ett annat sätt, ett mer fysiskt sätt. Jag kan tyvärr inte förklara det bättre än så. Ett vakentillstånd ... vi får väl se vad detta leder till och vad det kan komma till för glädje för mig och för andra. För jag tror inte något ges en för ens egen skull, utan för att man skall förvalta det väl och att det skall komma andra till godo.

 3 januari

Det blir idag till att fortsätta att sätta ihop bokhyllor. Jag trodde jag skulle hinna klart igår, men så blev klocka lite mycket och jag ville inte ligga och banka och slå, för det ljudet går väl rakt ner genom golvet till grannen under. Förövrigt ser det ut till bli ännu en strålande och solig dag. Själv är jag fylld av tacksamhet över hur jag mår och hur jag har det i livet ... även om det tycks då och då komma i överdos. Fast jag märker ju också att jag faktiskt hanterar saker och ting enklare och enklare och på så sätt också tar mig igenom den, utan all den mödan som man kanske tillbaka i tiden hade lagt ner i skedet. Ett förhållningsätt som hjälper en att vara i situationen och att det stjäl så lite kraft och tid av mig som möjligt. Ett förhållning sätt helt i tanken och känslans magi, som faktiskt styr mer över skedet än själva skedet i sig gör.

Tacksamhet är nyckeln till mycket, om kanske inte en av nycklarna som leder till allt. Ju tacksammare man är ju mer får man att vara tacksam över. I och för sig inte så konstig då hela systemet är bygg runt att de vi sänder ut får vi tillbaks - för eller senare. För sällan sker det ju nästa kommande dag, även om det inte är tekniskt omöjligt så tycks det oftast behöva manifesteras innan det kan komma till skott. Sen har ju de komiska lagarna  lite tidsfördröjning och det handlar om att kunna hålla tilliten och tron på det tills det manifesteras. Tankar av tacksamhet, tacksamhet känslan inom mig hjälpte mig verkligen genom hösten mest kritiska dagar, men även på resan tillbaks. Jag tror utan tacksamhets känslan, så hade jag aldrig återhämtat mig så snabbt. Hur mycket healing och medicinska behandling jag än hade fått. För ens egen delaktighet är av A och O i alla processer. Hur livet än är eller ser ut, så finns det något att fästa sin tacksamhet till och på så sätt få mer att vara tacksam över.

Nu är det kväll och jag har kollat körslaget, har inge favorit. Böckerna kom upp, men det var inte så inspirerande som jag hade förväntat mig, utan en sida av mig som inte är så stark i vanliga fall slog på. En teknisk, praktisk och rationell sida, men det var väl det som fick det gjort. I annat fall hade jag väl suttit och bläddrat i en bok nu och hälften vore kvar att plocka upp. Ja, det finns lite vädur i mig som säkerligen slog på sin kraft och vann över tvillingen i mig. ; )

 4 januari

Igår blev det mycket gjort här och nu är det mycket att plocka i ordning efter igår, såsom tomkartonger som skall till soprummet och pinaler som man vett i sjutton vad man skall göra av. Jag vill dock pålysa hur gott jag mådde igår av det fysiska arbete, även om det var fyra Billy bokhyllor som skulle fylla med böcker som låg nerplockade i lådor, så kändes det bara gott för kroppen och sinnet. Tillbaks i höstas så räckte att jag plockade upp en kartong så fick jag vila i två dag. Jag har verkligen de sista dagarna via detta "jobb" blivit fylld av fysiskstyrka och ett välmående som får mig att känna mig som en riktigt man, nästa som om jag kände mig lite halv tillbaks i tiden då jag mest orkade titta på när andra gjorde något och till och med blev trött av att titta på. Det är väl inte så viktigt att få känna mig som en riktigt man, men att få känna mig som en levande människa är viktigt och det är väl mer det jag menar när jag skriver. Är ju en väldigt aktiv person som tycker om och mår väl av att hugga in, ligger i min astrologiska bild, mina gener och mitt socialarv och utifrån mitt själsliga plan. Att vilja och inte kunna har varit ett handikapp under hösten som tärt en del på psyket, men det har också lett fram till en otrolig tacksamhet över att kunna, över att ha en fysisk kropp som funkar och orkar. Jag är så tacksam över mitt fysiska återhämtande. Ni som följt bloggen under hösten har fått vara med i många tankegångar över trådar i min väv som fick mig att hamna i detta skedet med hjärtproblem, men om jag väldigt drastiskt skulle generalisera dess orsak och verka utan att här delge detaljer, händelser eller känslor, så är det något som slitit på mitt hjärta så är det skuldkänslan, den att inte räcka till och det jag framförallt lärt mig att vara ännu mer är tacksam. Tillit? Kanske har min tillit öka under hösten, men är inte övertygad, då jag redan bar på en väldigt stark tillit och den hjälpte mig ju faktisk igenom skedet. Så jag skulle vilja se det som om det fanns två nyckelord i det hela - skuld och tacksamhet. De olika saker som jag gått igenom kan jag lämna bakom mig, för man ska inte dra runt på bearbetade känslor som om de vore gamla kompisar, utan de lämnar jag då jag var i dessa process. Men orden som är mina nycklar skall jag ha med mig framöver som koder till att förändra och förvalta mitt liv, dess tillvaro och dess uppdrag på jorden. Som sagt så ser jag ju inte mig som här för att bli tjänad, utan för att tjäna och på resans gång är det av stor vikt att få känna sig levande. Hur levande är du idag? Själv kan jag nog känna mig en cirka 90 % levande, skulle kunna vara lite bättre, men jag skall jobba på det under dagen.

En dag av vila har det blivit idag, för som jag tidigare skrev så är det lätt att man inte tar någon hel ledig dag då man går hemma hela tiden, så en sådan dag fick det allt bli idag. Min vän och kollega Ulla var här på en fika och lånade några böcker som hon ville förkovra sig via, och jag hoppas att hon skall finna dem lika intressanta som jag. Den ena om Leslie Flint och den andra om Einar Nielsen, böcker om fysiskt mediumskap. Sen sjönk jag djupt ner i en gungstolen som är ett arvegods från mina farföräldrars hem. En gungstol som säkerligen har hundra år på nacken och är helt fantastisk att sitta om meditera i. Inte alls svårt att försvinna bort i den sittställningen och fötterna redan innan lite svävande ovanför golvet. Det fanns en väldigt stark och påtaglig fysisk närvaro runt, nästa så man behöver öppna ögonen för att kolla så ingen fysiskt levande person kommit in i rummet. Jag fick en helt underbar healing och sedan blev jag sittande i ett varande då inget behöver ske, ingen tanke går genom sinnet ... bara ett lugnt och stilla tillstånd då alla behov känns tillfredställda. Allt som står här efter hoppsättande av bokhyllorna och upplockandet av böckerna får vänta till en annan dag, för idag har jag hel ledigt från allt.

Jag satt i kväll med för första gången i DAS distanshealinggrupp och det kändes bra, utifrån att ha fått så mycket healing från denna grupp under hösten att själv vara en av dem som är med och ger. Livet är ett givande och tagande ...

 5 januari

En lite små pirrig morgon, för även om det är trettondagsafton så skall jag bege mig till jobbet. Delvis har jag lovat ta emot en kille som varit hos mig förut som endast är hemma nu under jul och så kommer min vän Roland så jag får värma upp mig på honom genom att ge honom en privatsittning. Det blir ju lite mer på allvara idag än då jag gav Monika en sittning på nyårsafton, men jag känner ju min egen tillit till andevärlden, så jag har ingen tvekan om att det inte kommer att gå bra. Jag är nog mer tveksam till hur jag kommer bli påverkad av det hela, men det är väl dags att jag slutar att tror att jag skall bli påverkad och få eventuella backslag, men det sitter ganska hårt i mitt känslominne. Själva jobben ska bli kul och det känns som en liten utmaning at få gå och jobba. Så jag hoppas väl på att jag vandrar hem med stärkt självkänsla inför mitt återhämtande. Fast här är väldigt kallt, så det kanske inte blir någon promenad varken tilljobbet eller hem, vi får se. Väldigt kallt är 10 minus, fast bara man kommer ner för backen här så brukar det ju vara ett par grader mindre. Jag får väl helt enkelt ta på mig ordentligt.

Mörkret har lagt sig utanför och jag har både hunnit äta och vila, prata med Monika på telefon sen jag kom hem. Den första sittningen gick inte alls, kan inte säga om det berodde på min information som blev fel eller om han helt enkelt inte mindes de båda män som kom i från hans barndom. Vi får väl se om hans mamma kan förstå vilka de va, och kanske det inte alltid är av stor vikt att förstå varför, utan att våga erkänna att denna sittning funkar inte och avsluta den. Sen bad jag ju faktiskt om någon mer, bad om hans farfar som varit med förra gången han var hos mig, men det blev tomt, en tomhet som är tommare än när det är tom och med andra ord så fanns det ju ingen själ att samverka med. Den andra sittningen flöt däremot på mer än bra, både då det gällde bevisning på fortlevande och den information och vägledning som gavs. Så jag får väl se det som en bra "träningsdag", att släppa en sittning och inse att jag landar inte med den och sedan få ge en som verkligen påvisade att min medialitet och kontakt med andevärlden funkade. Jag påpekar ju ofta för mina elever att man lär sig inte bara via  de sittningar som funkar, men man lär sig till och med mer ibland via en som inte funkar alls. Man lär sig att "misslyckas" och det tror jag är en viktig lektion för att lära sig bevara ödmjukheten i ens mediala arbete. Att som medium inte ta något förgivet är nog det som håller oss bort bäst från Gurupiedestalen. För i yttersta ändan så funkar ju vårt jobb endast med andevärldens hjälp, om det inte är ett arbete som sker utifrån ett intuitivt plan. Så en sittning för ödmjukheten och en för tilliten om man summerar dagen snabbt. Jo, jag tar det som en man, men tillbaka i tiden under början av min träning till medium hade jag nog varit heligt förbannad och gråtit över mitt misslyckande, men idag bugar jag på huvudet och tackar för den sittningen som funkade. Nu var jag ju visserligen inte där för min skull, utan viktigast av allt var ju att jag fanns inte där för mina klienters och deras anhörigas skull. Jag är dock överhört tacksam över att min medialitet fungerar och att den fungerar för att komma andra till nytta, hjälp och glädje. Må Gud och andevärlden alltid vara med i mitt arbete.

 6 januari

Idag blev det verkligen sovmorgon, men jag behövde väl det. Jag har ju varit lite väl klarvaken de senaste nätterna eller om det är saknad till Monika som inte ligger bredvid, utan är i Kalmar. Kylan verkar har släppt och det är inte alls kallt här som igår, dock lite trist och gråmolnigt. För delen med de där kalla dagarna var ju att de var så klara och soliga, och man blir ju lite piggelin av ljuset som strömmar in. Fast jag ska inte klaga, för idag känner jag mig ju verkligen utsövd. Så rent fysisk och mentalt så mår jag prima, men jag är ju så många fler plan och just nu känns det som om jag mådde prima på alla dessa plan och att de var i god samverkan med varandra. För det tror jag är en förutsättning för att må bra och att vara i harmoni med sig själv och sitt inre universum och likväl då med det yttre universumet. För det yttre är ju endast en spegling av mitt inre. Hur jag ser och uppfattar det yttre beror ju helt på hur det står till i mitt inre. Utifrån mitt fönster ser världen ut till ligga lugnt och stilla, jag känner en rofullhet när jag tittar ut och samtidigt vet jag ju att jag kan se denna yttre beskrivning som en beskrivning på mitt inre. Titta dig runt, hur uppfattar du världen och människorna runt dig? Inse att din uppfattningsförmåga endast är en spegling på ditt inre tillstånd. Ett knep att se och förstå hur mar mår och känner sig på ett djupare plan. Man kan ju alltid skylla på omgivningen eller omständigheter runt omkring, men det hjälper inte. För det är först då man tar tills sig det som något som sker utifrån ens eget inre som man börja göra något åt det och påverka det hela. Om du t.ex. blir stressad av en viss miljö eller vissa omständigheter, så beror det ju inte på dem utan att det slår an något som finns inom dig, i annat fall hade du inte blivit ett med stressen och kunnat försätta vara i ditt egna lugn. Se de yttre omständigheterna som koder och hjälp till att förstå dig och arbeta med dig och ditt inre universum. Ni kan protestera mot mina ord, men det hjälper inte, utan testa min tes och se istället vart den leder dig. Vi är alla självläkande människor och varför inte börja ditt läkande idag, här och nu.

Lycka till.
Hasse

Jag var nyss på väg att skicka i väg ett mass-sms som i sig var en god tanke och mycket informativ över läget i Gaza, men som i sin grund blev till en protest emot det som sker i Gaza. Jag hann precis avbryta det innan det gick iväg, för jag kom ju på att det skulle bara ge energi till konflikten som råder där och det är ju en nyans i ens engagemang som kan vara svår att alltid tänka på, när man känner empati för någon eller något. Sms var ursprungligen från en norsk läkare som jobbar på ett sjukhus där, som nyss hade blivit bombat och hans omtumlande ord om läget där. Så istället har jag nu uppmanat dem på Det andliga Sverige att sända healing för en fredlig påverkan i Gaza och uppmanar även er som läser detta att göra det. Själv tänker jag nu sätter mig ner och skicka distanshealing, även om min insats kanske inte gör så mycket, men tillsammans med er så blir den stark. Vi får inte ge kraft till konflikten genom att protestera, utan sända fred och kärlek till plasten och till människor där. Alla vill ju innerst inne ha fred, det vet bara inte hur de skall göra för att uppnå den.

Varken jag lyckades uppmana någon att sända med mig, så var det säkerligen väldigt många fler än jag som sände. För energin och healingkraft blev väldigt stark och till och med lite omtumlande då jag hamnade i de bilder av kaos som jag hamnade i. För vem vet kanske satt det människor lite överallt över världen och sände healing samtidigt så att jag blev ett med deras och den gemensamma samverkan och påverkan. Jag skall i min kvällsbön varje kväll framöver ta med Gaza och sända den helande kraft dit, som verkar för fred och kärlek. Jag läste tillbaks i tiden en bok som var skriven som en biografi om Jesus och den tog upp även tiden innan Jesus födelse. Boken pålyste att området hade varit i krig och konflikt i 3000 år och nu väntade man på messias en "krigsherre" som skulle komma och skapa fred. Nu vet vi ju inte exakt när Jesus levde på jorden, men vi vet att det är cirka 2000 år sedan. Så med andra ord har det varit krig och konflikt där i minst 5000 år, inte underligt att området är förorenat med kraft och energi av hat och missnöje. För några år sedan gick en vägledare med mig som hette Horus, många elever minns honom nog utifrån att han alltid gick runt och gav alla välsignelse då de satt i meditations cirkeln och var på väg in i den meditativa världen. Jag minns också det med glädje och värme till hans varma och hjärtliga personlighet. Men jag minns honom också utifrån det uppdrag han hade på jorden förutom att försöka vägleda mig på de rätta vägarna. Han arbetade för ett fredligt och kärleksfullt Gaza. Han berättade att de var många själar som arbetade för att rena människorna och plasterna och hans område var Gaza. Men det blev för dem mesta att bli till en motvikt till den kraft som redan rådde där. Då och då svämmade det över med sitt hat. Så då hade jag ingen vägledare för att det hade svämmat över i Gaza, fastän jag nyss hade haft en vid min sida och med tiden fick jag istället en annan. Men ibland kommer han på besök och jag känner mig alltid väldigt hedrad då Horus dyker upp och välsignar, mina elever inför meditationen. Kanske det är även detta som får mig att känna så starkt för det som sker just nu i Gaza. Jag vet inte riktigt hur läget är för tillfället för jag blir bara upprörd och ledsen om jag ser på det på nyheterna och det är ju en energi som jag absolut inte vill sända till området. Men jag lär väl höra om det lugnare sig där utan att följa några nyheter.

 7 januari

Igår fick jag ett mail från en kvinna vid namn Anita, hon är den kvinnan som min kollegan åkte med till Brasilien då hon tog med ett foto på mig för att jag skulle få en behandling från healingcentrat där. Anita ville låna delar av min blogg till sin nya bok om healing och självklart så fick hon ju det. Förutom när min kollega började prata om Casa de Dom Inácio Loyola som jag aldrig hade hört talas om, så har det hela tiden under hösten dykt saker eller människor som har varit kopplade till detta Casa. Jag vet ännu inte vad det skall leda till, men är helt övertygad om att det som vanligt har en större mening i slutändan. Vi får se vad, för det är ju det mest spännande med att leva, att se vad saker och ting leder till. Jag kan knappt hantera i mitt sinne samtidigt allt och alla olika nyanser som denna process genom hösten givit mig och det är lite svårt att få en överblick rent tankemässigt. Men jag bär ju en helhets känsla inom mig till den och jag ser förloppet fortfarande som en gåva, den gåvan de pratade om i våras att jag skulle ges. En helande process är definitivt en gåva som vi ibland beklagar oss över att den drabbade oss, istället för att i lugn och ro se vad denna process har att ge. Så Gud, tack för jag fick bli sjuk för att sedan bli frisk. En resa som jag inte skulle vilja vara utan och en resa som kommer leda till mycket mer i längden än lilla jag förstår i nuet. Jag läser ju även en bok om Joáo eller John of God som han kallas. Jag brukar ju skriva ganska så mycket utifrån vad jag läser böcker och de flesta böcker brukar inspirera mig, men tyvärr så tar inte denna bok tag i mig på det sätt som jag hade hoppats på och förväntat mig. Det är intressant det jag läser, men det är som om boken saknade själ och känslor. Den är ju skriven av två kvinnor som besökt Abadiânia vid ett flertal tillfällen, men jag kan bara känna deras dyrkan och deras förnöjdhet av att få röra sig med och runt Joáo, nästa som en egotripp. Visserligen så har de fått uppdrag från Entiteterna (andarna) att skriva den, så rent faktamässigt intressant, känslomässigt än så länge noll. Jag läste för ett par år sedan en bok om ett medium som var skriven av en journalist, även denna bok saknade själ och känslor. Jag blir ganska lätt berörd då jag läser och tårar rinner ofta så jag får sluta att läsa. Även om denna boks historia var gripande och sorglig som tog inte heller den tag i mig. Jag kunde endast känna av journalistens delgivande av den fakta som givits till honom från mediet. Men mediets känslor hade han ju inte kunnat få med i texten. Jag tror ibland när någon skriver om någon så blir det så, om man inte kan förmedla sina egna känslor mellan raderna som man har till ämnet. Fast det har ju de gjort inser jag ju nu när jag skriver, men det är inte känslor som berör eller griper tag i en. Synd ...

 8 januari

Idag vaknade vi till ett helt vitt Göteborg, så det har fallit en och en annan flinga under natten. Det ser både mysigt och vackert ut, så man får ju njuta av det så länge det ligger kvar. I bakgrunden hör jag teven (super nanny) och i ögonvrå från kontoret ser jag Monika i soffa med sitt morgon kaffe. Skönt att hon är hemma igen, även om det är tomt på dagarna så är det när man sover som det blir påtagligast - konstigt. För då sover man ju, men jag har sovit mycket godare i natt med Monika vid min sida och de sista två nätterna har varit lite sömnlösa och klarvakna. Så man kan väl säga att närvaron är minst lilla viktig som det umgänge som är. Det känns lugnt och skönt att ha henne hemma igen, nu får jag sluta med risk att bli tjatig och byta ämne. Nu är det ju äntligen vardag igen och allt går tillbaks till sina gängse banor, idag börjar sjukgymnastiken och det ska bli så skönt att få komma igång med den igen. Jag vet ju vilken liten kick den är och hur bra jag mår av den. Man känner sig nästan fysiskt odödlig efteråt. Jag har visserligen försökt träna så mycket yoga som möjligt under helgerna, men det blir ju lätt att man bara tänker att man skall om man inte inte har det som rutin att göra det varje dag. Så vissa perioder har det gått bra andra mindre bra. Sen blir ju sjukgymnastiken på ett annat sätt och man pressar sig lite mer än då man ligger här hemma på golvet. Fast så är det ju även när man går på yogapass, så jag får nog gå in på Skandinaviska yoga skolans hemsida och se om jag inte kan boka mig för något pass under våren.

Nu känner man sig som supermen och blodet pulserar runt i kroppen med en intensitet och styrka. Sjukgymnastiken är fantastisk inte endast ur ett fysiskt perspektiv, utan även utifrån ett psykiskt. Man får en väldigt go självkänsla och säkerhet av att klara av dessa pass och få igång flödet i kroppen, så just nu mår jag f...,  för bra. Det ger verkligen en kick som påverka en på alla plan och ur alla perspektiv av ens väsen. Jippi! Att jullovet är över. Däremot så kan jag ju erkänna att det var lite mindre supermen över mig i förmiddags och nog lite oroligt över att man skulle iväg igen. Underligt att det kan vara så till något man mår så bra av och har längtat till, men det var väl det att jag inte haft några företagande på länge och nu skulle man vara någonstans efter utsatt tid. Jag kan ju inte annat säga att hösten naggat lite på min säkerhet och den jag är, och skapat lite oro och rädsla. Såsom när jag skulle dit så var ju rädslan för att känna symtom och påverkan där igen, så jag fick öva mental träning enda tills jag satt på bussen och då äntligen släppte det. Denna rädsla som ger en känsla av att man skall känna symtom är nästan värre än när man hade symtom. För då kom de ju och man fick förhålla sig utifrån dem, men nu kommer de ju inte utan endast en "fantom känsla" av att de kommer och så uteblir de ... fast det känns som det kommer - mycket underlig upplevelse. Man har ju hörtalas om fantomsmärt, men fantomkänningar har jag aldrig hört någon som har ... utan att det i så fall gått under hypokondri. Herre Gud, det lät ju inte bra, får se till att sluta med de här dumheterna. I vilket falls som helst så jag övertygad mig om och om igen att det enda jag kände av var min egen rädsla, vilket hjälpte en stund men så var gjorde sig kroppen bered igen på att känna symtom. Jag får nog skapa en trigger och programmera in den emot denna rädsla över detta som inte ens existerar i min tillvaro längre. Där ser man hur lätt kroppen lär sig vissa saker och hur mycket svårare det är att lära bort det, nästan som det satt inpräntat i cellerna - cellminne. Ja, ja jag har ju jobbat med en del andra cellminnen så varför inte hugga in i lite färska sådana. Ja, ja nu har jag väl tjatat tillräckligt om detta, här och nu så känner jag mig som SUPERMEN! För övrigt så anmälde jag och Monika oss till yogaklass under våren, ska bli skoj att få börja på yogan igen efter fått stå över denna höts och väldigt skoj att Monika skall hänga med så vi gör detta ihop - Tillsammans. Så hette en film som både jag och Monika uppskattade mycket som jag gärna rekommenderar om ni har trist någon kväll. Svårt att inte skratt åt och svårt att inte bli berörd av. Jag blir glad i hela mig bara jag tänker på den. Tillsammans vacker filmtitel och vacker livsstil. Min svägerska tycker att Det andliga Sverige verkar lite Tillsammans och hon tycker den ekologiska butiken Fram som vi handlar i verkar lite Tillsammans, man kan nog inte göra annat än håla med henne om att hon har lite rätt i det. Tillsammans ... vacker ord och bra form av sammankomster och samverkan i livet. Vi borde nog vara lite mer Tillsammans och låta situationer i livet bli lite mer Tillsammans. Tack Annette för inspirationen till dessa rader. Ja, Annette så heter min svägerska.

Då var man hemma igen, efter en kväll på SSG, vilken Monika och jag besökte tillsammans. Kvällen seans hölls av Urszula Bergman, roligt var att det var väldigt många människor där som tillsammans skapade en trivsam och lättsam atmosfär. Skoj att träffa spiritualistiska vänner som man inte sett på ett tag och en del som det kändes evigheter sedan man såg - kära möten. Jag går dit mer för gemenskapen än för seanserna, men visst skapar de också gemenskap och i kväll var Urszula både skicklig och underhållande. Hon nådde även fram till många med de andar som kom och hade hälsningar till anhöriga i lokalen. Under tiden som jag inte orkade eller kunde gå på likande sammankomster saknade jag verkligen att få vara i denna energi och denna gemskap. På vägen hem gjorde vi min lilla frus favorit hobby ... tvättade Forden, så nu är den ren och fin, och silvrigt blänkande. Vårt liv är nog lite alá Tillsammans, men hellre dä än ett leva som Dallas eller Falcon creast.

God natt och sov gott.
Hasse

 9 januari

Det ser ut till bli en solig vinterdag idag, skönt med lite ljus som förhöjer sinnelaget. Det känns skönt att kommit igång med vardagen igen och jag mår fortfarande bra från sjukgymnastiken igår, som den satte igång kroppen och fick mig att känna mig ännu mer levande. Får nog se till att ta en liten promenad idag, det har varit lite dåligt med den varan det sista i och med att det varit ganska så kallt. Jag har pratat med lite olika personer i min närhet som läser samma bok om John of God som jag och ingen verka tycka den är jätte bra eller medryckande i sina känslor. Man vill ju så gärna tycka att något är bra och jag har verkligen försökt få en sådan känsla till boken, men något som sagt fattas och jag verkar ju definitivt inte vara ensam om att uppleva den på detta sätt. Fastän det står mycket intressanta berättelser i den så blir den lite torr och torftig som en faktabok, som belyser utan att beröra. Jag hade nog förväntat mig och uppskattat en bok som istället berörde, engagerade och inspirerade mig. En bok som fick min inlevelse att fälla en tår här och där, men ögat är torrt. Det är väldigt sällan som jag läser något utan att bli berörd, och vad boken handlar om så borde den ju verkligen beröra ... men den gör inte det. Utifrån den healing jag själv fick känna av från "John of God" och den upplevelsen så borde det inte alls vara svårt att skriva en bok som berör och att bli berörd är väl många gånger viktigare än all fakta eller historik i världen. För när vi blir berörda så tänds något inom oss, en gnista, ett hopp eller det som vi behöver i stunden. Jag vill bli berörd, livet handlar hela tid om att kunna bli berörd och utan det blir livet ganska så fattig. Jag ska visserligen läsa klart boken för dess innehåll, fakta och historier. Men jag hoppas verkligen att nästa bok som jag läser berör mig och inspirerar mig i mitt liv.

Så underbart att let´s dance har börjat igen och lite kär i Elisabeth Höglund blir man ju ... eller hur? Ett både kunde vara seriös i sitt ämbete och samtidigt bjuda på sig själv utan skrupler det passar mig och stämmer bra med min egen melodi.

 10 januari

Idag är både jag och Monika lediga och hemma. Så nu sitter vi på vårt lilla kontor vid våra datorer och utför lite sysslor, men samtidigt umgås med varandra mellan raderna, jag tycker det är mysigt att kunna ha det så. Förövrigt skall vi plocka bort julen idag, vi har fått vår årliga dos och granen har gett upp och får snart bli till aska i öppna spisen. Sen ska vi ta en lite skogspromenad bakom Chalmers, det ligger en lite snutt skog kvar där vilket är något av det mest funderliga med Göteborg, dessa små skogspartier mitt inne i stans, och då menar jag inte parkerna, så mycket storstads människa är jag inte. Men många av dem är ju ganska skogsliknande och alls inte så mycket anlagda parker som en del kan vara. Ljuvliga Göteborg ... här vill jag leva, här vill jag dö.

Nu är julen bort plockad och ska i morgon få passera ner till källaren tills nästa jul. Det är roligt och mysigt att ställa fram allt och pynta inför jul, men Gud så vacker och stilrent det blir när att åker bort och ner i lådorna igen. Åh, vårt vackra hem! Är så tacksam. Något som förhöjde går dagen var ju att let´s dance började igen och Morgon verkar impat och blivit i favorit i många stugor. Vi blev också mäkta imponerade över hur duktig han var, vilket vi inte alls hade förväntat oss. Utan våra förutfattade meningar om honom var nog att han inte skulle kunna dansa alls och spela Allan. Let´s dance och Idol är nog det bästa teve någonsin visat, men det är helt okej att som i kväll se på körslaget även om inte engagerar oss på samma sätt. Håller nog på Nanne utifrån vart hon vill skänka sina pengar till om hon vinner - Frälsnings armen.

Men det hjälpte ju inte för nu åkte ju Nanne ut, men de är ju otroligt bra allihop. Alla verkar verkligen har himla skoj ihop, underbart med sådana tävlingsformer där folk är vänliga och gulliga emot varandra. Våra sinnen behöver matas med mer sådant som motvikt till allt annat som vi matas med.

Kram och sov gott
Hasse

 11 januari

Då var det söndag igen, en grå och sömnig sådan. Idag blev det verkligen sovmorgon igen. Vi skall ner i källan och fixa ordning i vårt förråd som vi bara hittills ställt in grejer i som vi velat bli av med. Nu tänkte få lite organiserat där innan julsakerna åker ner. I de flesta förråd i Göteborg vågar man inte ställa något för det är inbrott hela tiden, men i denna byggnad verkar det var lugnt på den fronten. För många julsaker är sådana föremål som bär på väldigt mycket affektionsvärden, i och med att de bär på minnen från andra jular och att en del är arvegods från barndomens jular, då jul faktiskt hade ett större värde än nu. Jag njuter även idag hur rent och fint här blev när alla julsaker försvann, så jag sa till Monika först är det skoj att sätta fram dem för det blir så mysigt och stämningsfullt, sen är det helt underbart och plocka bort dem och se hur fint det blir utan dem. Så de har verkligen en dubbel effekt och verkan.

Gud så nöjda vi är med dagens utförda arbete. Det blev så himla fint och välorganiserat i vårt källarförråd, så det var en sådan njutning som gav en liten energi kick, så några saker till åkte ner där av bara farten. Nu är det bara att efter hand bära ner allt annat som skall dit. För även om vi flyttade in här i augusti så har ju en del saker i själva inflyttandet kommit lite på efterkälken utifrån omständigheterna som varit under denna höst. Men nu finns både orken och lustan till att få det gjort och skoj att vi kan göra det tillsammans. För sådan här små saker ger ju faktiskt mervärde till dagen. Jag tror personligen vi som par är är lyckligt lottade då det handlar om att göra saker ihop, ha intressen ihop och samtidigt ge varandra friheten till eget utrymme och tid. För även om vi gör väldigt mycket ihop, så är vi ju då och då iväg på egna små möten eller olika intressen som drar i oss. Tillsammans utan att saker och ting skall bli så pretentiöst är en skön livsstil. Där små vardagliga saker skapar gemenskapen och bygger kärlek. För mig är det nämligen en kärlekshandling att ta hand om sitt hem, man vårdar och bygger upp det man har tillsammans. Kärlek kan vara att ta hand om disken så det blir fint i ens hem, eller som nu när Monika skall laga mat till oss, så ser jag även som en kärlekshandling som vi sedan tillsammans avnjuter. Det blir spagetti och quornfärssås så det behöver inte vara så avancerat för att bli till denna handling. Vem har sagt att räkor och vitt vin är mer romantiskt än spagetti, har ni inte sett Lady och Lufsen? Nä ni, nu skall jag ut i köket och njuta av vårt lilla familjeliv.

 12 januari

Denna höst gav mig personligen väldigt mycket, även om den inte gav det jag trodde den skulle ge, så jag sitter här nu mer än förnöjd över dess förlopp. För ibland ger ju livet mer och bättre saker än de vi förväntar oss att de skall ge. Nu handlar det just mest om resan tillbaks för min egen del, resan till min egen vardag. Hur vill jag att min vardag skall se ut är väl min största frågeställning? Hur gör jag för att påbörja vandringen emot något som kommer ta år innan det manifesteras helt i min vardag? Men stegen har redan börjat så egentligen så skall jag nog inte undra så mycket, utan bara med tillit följa dagarna och dess flöde och inspiration så hamnar jag nog rätt där framme i slutänden. För en stund lämnar jag det hela i Guds händer och har tillit till att få den vägledning som jag behöver på vägen.

När jag kom upp på mitt jobb idag, så hann jag inte mycket mer än sätta mig ner och börja ladda inför dagen, så kom en stark och tydlig andlig inspirations text till mig. Jag blev också mycket förtjust då den kom från Horus som jag faktiskt skrev om häromdagen och som jag tyckte mig inte ha märkt av på ett tag, men han smyger väl runt mig och kliver fram då det behövs. För den vägledare jag känner mesta av är ju Hakon. Den andliga inspirationen handlade om en helande process, som vi alla förr eller senare skall hamn i. Det går inte välja bort bara skjuta på framtiden, men först och främst så skall man ju vara redo för denna process. För inget helande kan ske utan att man själv är redo för det. Här kommer texten som kom via den andliga inspirationen.
"Alla skall gå den vägen. Via den helande porten. Ingen slipper undan. Förr eller senare så står man inför den och kan bara välja mellan att vänta eller kliva på."
Även om livet har många val och den fria vilja, så finns det väl ändock sådant som inte går att välja bort såsom dessa olika processer av utveckling som vi alla måste ta oss igen. Varken det sker i detta livet eller i nästa, så förr eller senare, så är man redo att låta det ske. Personligen så tror jag ju på reinkarnations principen lika mycket som jag tror på det fysiska livets existens överhuvudtaget. Jag skall i denna text inte gå in närmare på det, men frågan är ju hur man förhåller sig till vad som är på riktigt eller inte. Nu är vi dock i ett så kallat fysisktillstånd och måste förhålla oss till att det är på riktigt och det är här och nu vi lever - även om livet i sig är en illusion. Men för att fortsätta vidare så förstår jag ju att den helande process som jag var i under hösten kunde inte väljas bort, jag hade endast kunnat skjutit den på framtiden och det kanske var det jag gjorde med min mentala styrka. För jag kände ju först i augusti att det var dags att söka för de dilemman som hade uppkommit, fast det handlade nog mer om att jag var redo att ta den helande processen. Så med denna text i min hand förstod jag att andevärlden endast hjälpte mig att skjuta det på framtiden till då jag var redo att ta processen, så alltså hade de återigen gjort allt för att hjälpa mig. Svårt i livet ibland att förstå hjälpen då man inte alltid förstår syftet eller orsaken med den hjälp som givs. Men jag har ju lärt mig att förr eller senare trillar ju myntet ner. Jag fick även ett text avsnitt som endast var riktat till mig personligen.
"Du gick inte rakt på men du valde heller inte att vänta. Vägledning kommer ske via mig då du skall vidare i din andliga utveckling. Inte den mediala den får andra sköta. Aron kommer snart in helt i ditt liv med det vet du redan".
Nä, jag gick väl inte rakt på och in genom porten för denna helande process, utan förhalade vägen dit lite och tog lite kringelikrokar men tillslut nådde jag porten och klev in. Utifrån texten till mig själv kan ju förstå att Horus inte lämnat mig utan endast kliver fram vid viktiga skeden i min andliga utveckling och som jag skrivit tidigare så var jag ju väldigt förtjust över hur han alltid välsignade alla elever inför meditationen. Jag har sedan tidigare förstått att andra sidan är mycket mer intresserad av var och ens andliga utveckling än ens mediala, såsom det vore en kunnighet som i det stor hela icke bär på samma vikt. Att Aron var på väg in i min tillvaro visste jag ju och han har föranmält sin ankomst, blandannat via andra vägledare, men han har även fått mig att påbörja ett porträtt av honom i olja. Så nu kommer det bli ännu mer spännande att se bilden växa fram på duken, ändå jag påbörjade den och inte visste vem den föreställde.

Förövrigt så flöt det på riktigt bra på jobbet och jag fick faktiskt en liten kick av att vara tillbaks igen. Så nu känns det ju ännu roligare inför nästa måndag då jag ska dit igen. I augusti/september var det tveksam om jag skulle överleva och nu tar jag stegen tillbaks till arbetsmarknaden - förunderligt underbart. Om jag har förändrats i mitt arbete, vet inte riktig ännu, men jag kan ju säga att jag känner ett helt annat lugn i det även om jag redan var lugn i min yrkesroll - så finns nu ett annat lugn som kanske inte märks , men jag känner det.

 13 januari

Jag har en tid hört namnet Aron och den sista tiden förstått att det handlar om en ny vägledare som kliver in i min tillvaro. En gång i världen hörde jag Thomas i huvudet i ett par år och trodde jag hade hört fel och att det var Tommy som sades via min clairaudiens, som är en väldigt nära vän till mig på andra sidan, som fanns med mig i mina begynnande steg i mitt uppvaknade. Mycket av mitt uppvaknade gick ju även via Tommy, men jag kan ju förstå idag att det som var ren tragedi med Tommys bortgång var en för honom en helande process då han tog sig genom den helande porten. Vilket jag då tyckte var orättvist, men idag vet jag ju att mycket gott har kommit via Tommys process och död, inte endast för mig, utan för många andra också, och i skrivande stund är jag mest tacksam över att jag även funnit att den fanns en mening i det för Tommy också, vilket har varit det som varit svårast att finna genom åren. Men över till Thomas igen. Jag var nog på min andra kurs helg på Ramsbergsgården och kliv in i mitt rum efter meditationen, då jag ser en liten munk som sitter på min säng och säger det är jag som är Thomas. Detta är mötet med min andra vägledare i ordningen som jag känner till, och som också skulle bli en väldigt viktig ande i min andliga utveckling. Thomas är den vägledare som jag kommit på ett personligt plan närmast och som kanske blev lite väl mycket vän för att objektivt kunna vägleda mig via mitt liv och min utveckling. Jag kan sakna andra vägledare som funnits vid min sida såsom betydelsefull mentors, men Thomas saknar jag mer som en när gammal släkting och blir alltid lika känslomässigt berörd då han kommer på besök.

Var tvungen att äta lite frukost, men nu är jag tillbaks vid datorn igen och redo att skriva vidare. När Horus dyker upp känner jag mer en stor vördnad över att han vill bry sig om lilla mig, i jämförelse till hans andra uppdrag på jorden - att försöka hela Gaza området och vända mörker till ljus. Hans energi utsänder också en sådan energi av vördnad som man kan känna till en väldigt ödmjuk och vis man. I vilket fall som helst så skall det nu bli spännande och intressant att få stifta bekantskap med denne Aron, har mött hans ande vid ett par tillfällen och känt av hans mycket omhändertagande och trygga kraft, lite faderligt på något sätt. Just nu ser jag hans blick riktade emot mig från oljemålningen som håller på att växa fram med hans yttre bild och underligt nog så känner man sig iakttagen av den fastän det endast finns ögonvitor där nu. Undrar hur det blir då det tillkommer en iris och pupill som kommer skapa hans blick. Får nog se till att få målat lite idag, så att målningen växer vidare som en manifestation inför vårt möte och samarbete. Ska bli skoj att se vilken funktion han kommer ha, skall fylla för mig i min vandring genom livet, dess utveckling och helande processer. Om jag tittar i det stor hela på vägledare jag haft, så har de flesta för mig varit av arabiskt ursprung, så att det förutom Hakon som var norrman kommer ännu en med nordisk härkomst tycker jag är skoj. För Aron klingar ju nordiskt i mitt öra. Thomas hade ju en italienska härkomst, men det är nog den enda som inte varit av arabisk härkomst som jag minnas just nu. Sedan har de väl haft inkarnationer i olika etniska sammanhang bara det att de visar sig för mig utifrån sin senaste rekarnation eller utifrån den som tilltalar mitt sinne bäst - för vem vet hur de väljer när de skall klä sig i ett fysisk yttre för vi behöver det, för lättare kunna förhålla oss till dem. De har gentemot mig varit väldigt påtagliga med att ge ett yttre till mig, förutom Ramirez som till en börja endast visade sig som ett ljus i form av en aura som man kunde ana manliga drag i. Han pålyste där jag varit i min utveckling så behövde jag ingen andligvägledare som gav ett fysiskutseende till mig, utan var redo att se honom endast som ett ljus. Visst tyckte jag det var lite trist till en början, men jag vande mig och med tiden så blev också utseende i ljuset tydligare och tydligare, tills jag även såg honom i en fysiskklädnad. Sen har de varit lite olika på att visa sig tydligt eller lite halvsuddigt, men det har ju aldrig spelat någon större roll, för jag har ju alltid lätt kunnat se eller känna av vem som varit i min närhet. Det blev väldigt mycket skriverier om andliga vägledare idag, men jag tycker det är spännande när man är i inspiration att endast följa texten och se vad den leder till i stället för att vara med och styra den och få den till att handla om något som man själv vill skriva om. Ja, ja det fyller väl någon funktion för mig och förhoppningsvis någon för er. Nu tänker jag dock sluta att skriva och plocka fram yogamattan för ett lite yogapass. Monika är hemma på dan så vi ska göra yoga ihop - mysigt eller hur?

Det blev ett bra yogapass och spänningar släppte och energin flödade fria och fria i våra väsen. Så nu har vi bestämt oss för att göra ett även imorgon förmiddag, för det blir ju roligare när vi är två, även om jag är ganska så duktigt på att utföra det på egen hand när Monika inte kan eller inte hinner. Nu är Monika och arbetar på H.I.T. så jag får väl hoppa in i duschen, så att jag även hinner laga kvällsmat tills hon kommer hem.

Simma lugnt ...

 14 januari

Jag har inväntat inspiration för bloggen idag, men den har inte kommit så jag skriver väl ett par rader och ser om inspirationen börjar flöda. Ett knep som fanns då jag skrev morgonsidor, tre sidors inspirations text varje morgon utifrån boken "Öka din kreativitet". Som var en mycket bra och givande bok, vilket inte de följande böckerna var, men så är det ju oftast att ettan är bäst och resten är endast en upprepning på ettan. Nä, det kommer ingen inspiration idag ... inte ännu iallafall.

 15 januari

Igår när jag skulle somna så föll jag in i tankar om bloggen och undrade lite om den kanske har fyllt sin funktion, för ett tag sen fanns det så mycket att skriva så jag hann inte ens skriva allt som fanns inom mig och nu känns det som om det inte finns något att skriva längre. Kanske var den en viktig del i min helande process och i och med mitt tillfriskande, så fyller den inte någon funktion längre. Det kanske är dags att lägga mitt fokus på annat skrivande som kom lite vid sidan av beroende på bloggen. Kanske är det så att bloggen måste komma in i annan anda för att nu fylla en annan funktion. Personligen trodde jag ju den skulle vara av vikt för mig på hela resan tillbaks, men så verkar inte vara fallet. Fast i princip så är jag ju tillbaks, jag mår och lever som en normal person igen och för varje sak som kommer på plats så blir det ju mer som en manifestation på min återhämtning. Det är nog dags att höstens empiriska kunskap kommer till glädje på ett annat sätt än via ord här ... frågan är bara hur? Fast livet ger en ju hela tiden möjligheter och det gäller faktiskt endast att ta se dem och ta dem. Jag har en liten sjukling här hemma i soffan som heter Monika, som influensa har tagit i sitt grepp, så jag får väl gå in och ta hand om henne lite, såsom hon funnits för mig under hösten resa. Livet ger möjligheter ...

 16 januari

Det är lite med vemod jag skriver bloggen idag, men samtidigt fylld av glädje. Efter sjukgymnastiken igår så kände jag verkligen att bloggen hade fyllt sin funktion och behovet av att skriva i den inte fanns där längre. Från början startade jag ju upp den för att kunna delge om mitt tillstånd så att Monika skulle slippa alla frågor, den utvecklades till ett viktigt redskap för mig i min helande process och till synens så råkade den även kom andra till glädje samtidigt. Jag har väl det sista känt att behovet att skriva inte varit detsamma eller att jag faktiskt inte haft så mycket att delge er så som det ett tag brann inom mig att få delge vad jag kände och upplevde. Jag trodde den skulle fylla en funktion på resan tillbaks som skulle vara en bit till, men jag kände verkligen på sjukgymnastiken igår att jag är tillbaks. Bara det att jag skall träna upp mig fysiskt och pö om pö börja jobba, men samtidigt är jag redan tillbaks. Jag pratade med sjukgymnasten innan passet igår, för hon visste inte att de inte skall göra några ingrepp på mig. Hon blev lyrisk och började berätta för de andra sjukgymnasterna hur jag knappt hade ork att gå, när jag kom dit första gången och hur jag låg på transplantations utredning och till nuet då jag var återställd och endast vara i behov av att träna upp mig rent fysiskt. När jag kom till denna sjukgymnastik grupp så var jag i sämst skick av alla och fick inte ens vara med på allt. Igår reflekterade jag över att jag i nuet var istället en av de mest fysiskt återhämtade och att jag gått om väldigt många i mitt tillfrisknade. Visst är det ett mirakel som har pusslat samman av många olika individer som alla bära på en hjälpande förmåga. För mig själv har det varit en fantastisk resa och även om jag känner att jag har gjort resan nu och endast det som skall bli manifesterat av resa återstår. Vilket i sig kan ta flera år. Jag visste ju våren 2008 att jag skulle få tid till att skriva under hösten, men att jag gillade inte känsla inom mig att jag skulle bli sjuk för att ha denna tid. De från andra sidan sa också att jag skulle få en gåva, som jag endast skulle få ha en tid och att den sedan skulle försvinna. Men det var först under hösten som jag insåg att gåvan var det sjukdomstillstånd som jag var i eller såsom jag själv föredrar att kalla det en helande process. Under våren fick jag ju inte ihop att den sjukdom som skulle komma, samtidigt var den gåvan som skulle ges mig för en kortare tid och att allt denna tid skulle ge mig. Jag har under hösten fått en annan syn på sjukdomar och dess orsak, jag haft möten som jag aldrig skulle haft utan mitt tillstånd, jag har fått mängder empirisk kunskap och verkligen lärt mig jätte mycket via det som jag varit med om. Så här sitter jag nu lite vemodig för bloggen fyllt sin funktion, men också glad över att kommit tillbaks från min resa via den helande porten och dess renande förlopp. Mina tankar i det hela måste vila, men jag vet att denna höst leder till ett flertal föredrag och åsikter som kommer ges ut i bokform. Personligen tror ett viktig steg i mitt skede var då jag bestämde mig för att allt skulle kunna bli bra och att jag skulle bli helt återställt. Jag tror ingen healing i världen hade rått på mig tillstånd om jag själv inte varit redo att ta den helande utmaningen och bli frisk. Jag passar även på här att ännu sända ut ett stort tack till alla er som givit mig healing, till alla jag mött via Sahlgrenska och för att inte förglömma läkaren på vårdcentralen som den 18 augusti satte mig på en stol och sa till mig att sitta där tills det kom en chaufför och körde mig till akuten på Sahlgrenska. För mycket av själva resan började ju via henne. Jag tänker dock inte lägga ner bloggen, men jag finner det ointressant att skriva om min dag som numera ser mer ut som vem som helst dag - underbara vanliga vardag. Däremot när jag känner något som trycker på och vill ut så tänker jag slå mig ner här igen, men detta innebär väl att jag inte kommer skriva varje dag utan mer då och då. Igår när jag blev väldigt vemodig och kände att bloggen hade fyllt sin funktion, så fick den känsla mig lite att ligga vaken i natt i en blandad känsla mellan vemod och glädje. men så kom ett flöde om nya idéer om vad jag skull kunna skriva om på bloggen och åter flödade en nya entusiasm  och i natt tänkte jag att i ena meningen så avslutar jag bloggen och i nästan stund så påbörjar jag den, men utifrån ett nytt syfte. Men det blir inget skrivet idag av de idéer som fanns där i natt för jag minns just nu inte en enda av dem, men det gör inget för de hjälpte mig att finna ett nytt syfte med min blogg som jag hoppas skall komma både mig och er till glädje, och när det är dags att skriva om de idéer som fanns där i natt så kommer de pocka på tills de blir skrivna. Ha en underbar dag och kom ihåg att vi alla är Ljusbärare som är här i ett syfte, vi är inte här för att ta oss genom dagen, utan för att leva och uppleva dagen utifrån det tillstånd och den situation vi befinner oss i. Endast det tar oss ut ur situationen för gott, allt annat blir till en tillfällig flykt. Inget är omöjligt, gränsen har vi själv satt för vad som är möjligt, så det är upp till oss själva att rubba på denna inprogrammerade begränsning. Kanske inte det lättaste, men det går. Här slutar resan genom min helande process, men i samma sekund påbörjar nästa resa genom livet och dess utmaningar och möjligheter. För det är nu den inre resan skall manifesteras i den yttre världen och komma många till glädje.

Jag som var så glad för att Aron lät nordisk, men säg den lycka som vara. En kvinna kommenterade inne på den blogg som det går, att Aron var den förste prästen och bror till Moses, men hon var inte helt hundra. Men när jag läser det så ringer även en klocka om detta i min skalle, så då var det väl en arab igen ... det är bara att inse det finns inga nordiska namn och få andlig vägledare med det ursprunget. Jag får hålla hårt i Hakon så jag åtminstone har en med ursprung från dessa nejder.

I kväll blir den stor lyckan att se Monika elda i den öppna spisen, det är en upplevelse att njuta av och samtidigt njuta av att det är let´s dance på teven.

 22 januari

Jag träffade min vän Lisa i måndags och hon undrade om jag mindes ett samtal vi haft tillbaka i tiden. Jag mindes det inte, men jag vet ju att det vi hade samspråkat om är något som finns med i min filosofiska uppfattning, men jag har inte haft den minsta tanke till det under hösten. Tur är kanske det då jag helt klart och medvetet i så fall hade förstått att jag var tvungen att göra ett val i situationen som rådde. Vad samtalet handlade om var om man hade fler en utgång i livet, alltså mer än ett satt dödsdatum. Vilket jag tror att man kan ha, man kan t.ex. ha satt ett när man 20 år, ett annat när man är 50 år och sedan det slutliga när man är 90 år, men man kan likväl ha satt endast ett. Vi hamnar i lägen ibland i livet, med val och utifrån de beslut vi tar sker livet vidare så även om vi går vid en av utgångarna (dödsdatum) eller väntar till en annan. När jag hamnade på sjukhus fick jag ju information från läkarna som i min hjärna blev till att nu är det slut och jag undrade mest hur långt jag hade kvar. Vad jag inte visste var att valet låg i mina händer, jo jag visste ju det egentligen men i rådande situation så tänkte jag inte på min egen uppfattning angående detta. Monika trodde också jag skulle gå framförallt utifrån ett skämt vi haft, om att min utveckling hade snurrat på det sista och gått så fort så det kanske skulle innebär att jag fixat vad jag skulle snabbare än tänkt och skulle på så sätt kanske snart gå över. Vi har lärt känna en ung man via trancen som berättat hur han utvecklades via livet snabbare än tänkt och via det passerade över tidigare än tänkt, så det var utifrån det skämtet tillkom. Visserligen endast ett skämt oss emellan som nu blev till verklighet i hennes sinne. Fast i skämtet fanns ju säkerligen en gnutta sanning, som det är ofta gör i skämt eller sådant som man bara råkar säga. I vilket falls om helst så när jag var som sämst kände jag ju denna natt Gudsnärvaron tydligare än någonsin, även om jag redan tidigare känt en fascinerande nära närvaro så var den inget i jämförelse med denna. Jag insåg att denna natt kunde jag gå över, men jag var inte säker på vilket jag skulle göra och framförallt så var jag inte rädd. Jag kände mig endast trygg och väl omhändertagen. Jag hade gärna lagt mig i Guds famn och somnat in den natten, men min känsla var att vi får se om jag överlever detta eller inte. Såsom det får något annat avgöra och la själv inte medvete på ett fysiskt plan någon aspekt i det hela. Jag överlevde och kom hem och nu med en annan känsla till att jag kommer överleva detta, men det starkaste avgörandet i mig blev då hjärtsköterskan sa till mig att saker och ting aldrig skulle bli som förr igen. Att saker och ting inte skulle bli som förr igen det kunde jag köpa, men inte att jag inte skulle kunna bli så frisk så att jag blev helt återställd, utan något som komplicerade min tillvaro och begränsade mitt liv. Det kunde jag bara inte gå med på, vet att jag relatera tidigare på sjukhuset att blir jag inte helt återställd så vill jag inte vara med längre och nu kom mitt mentala beslut om jag ska överleva och det ska bli minst lika bra som innan denna helande process som jag börjat säga istället för sjuk. Jag tror att det var här jag verkligen tog det slutliga beslutet för att inte ta denna utgång utan vänta tills nästa, i annat fall hade jag nog fått fler möjligheter att gå över till andra sidan. Där jag är livet nu är jag att jag skall bli helt återställd och till på köpet må bättre än tidigare, jag förstår att det kommer ta tid. Även om de stora dramatiska delarna gick fort i sitt återställande, så  förstår jag att fin fixet kommer ta tid och sakta men säker gå tillbaks till allt är helt återställt. Vilket medicinskt är helt omöjligt, men inte utifrån ett andligt plan och Guds inverkan som jag förhåller mig till. Skulle ju helst vilja att detta fixades snabbt, för det är den jag är som person, men jag får nog acceptera att det kommer ta tid och sakta men säkert kommer jag helas helt och helas till något som är bättre än innan processen. Så varje dag är en liten bit på vägen och mycket av det läkande sker när jag sover. Jag förstod redan under min sjukdomstid att mycket av det helande arbetet skedde då jag sov. Om jag hade bestämt mig för att gå så tror jag ingen läkare, ingen healing kunnat påverka det. Nu i och med att jag tog beslutet att överleva och vänta tills nästa utgång, så blev jag mottaglig både för den medicinska behandlingen och den healing som gavs till mig. Är i dag inte minsta orolig över att inte överleva och är säker på att bli helt friskförklarad, känner även hur ärrbildningarna på mitt hjärta krymper hela tiden - vilket inte kan ske enligt medicinsk kunskap. För det som är dött enligt dem går inte påverka, men i framtiden så skall en magnetröntgen få påvisa dess möjlighet. Kanske inte så mycket för min egen personliga skull som för läkarvetenskapens och oss som arbetar med healing eller alternativ behandlingar. För en gång i framtiden kommer dessa olika sidor av samma mynt samverka på ett öppet plan, inte som nu i smyg, utan i en medveten och gemsamma samverkan. Så var du än är i för situation så hoppas jag med mina rader kunna inspirera er till att ta ett medvetet beslut och själva föra er framåt i livet och göra er tillgängliga till den hjälp som finns att få. För ingen hjälp kan komma er tillhand om ni själva inte intagit ett beslut och gjort er mottagliga och redo att ta emot och bli helade i den process ni är.

Hela livet är en helande process, varje litet ögonblick i vardagen är en möjlighet till en helande process.

Här ett litet inslag var namnet Aron kommer ifrån som jag tyckte kändes så nordiskt, tills en kvinna la en kommentar i min blogg om dess ursprung och nu fick jag denna text från min vän Annelie.

The name Aaron is a baby boy name. The name Aaron comes from the Hebrew origin. In Hebrew The meaning of the name Aaron is: Lofty; exalted; high mountain. Biblically, Aaron was Moses' older brother (and keeper by God's command). He was first high priest of the Israelites, remembered for the miraculous blossoming of his staff or rod.