10 februari

Revansch i bemärkelse att återvinna ...

Jag hade påbörjat bloggen och var nu redo att sätta mig ner här igen, för det har funnits lite att skriva om. men just nu så blir det inte det jag hade tänkt i morse, utan något helt annat till en början med. Doktorer! När hade varit på sjukgymnastiken idag så sprang jag på en av min läkare, blev glad att se honom och hejade. Han stannade upp och började prata om att jag inte klarat förra medicinhöjningen och det kunde man i undertexten förstå inte var till hans belåtenhet. Själv hade jag känt hur hela kroppen protesterade till denna höjning, när jag kände mig välmående och ultraljudet påvisade den stora bättringen. Så jag tog det som kroppens kommunikation att inte öka giftet i den, då jag inte tålde denna höjning. Han kunde dock inte helt förlikas med att han inte lyckats få upp mig i maxdosen som man ska upp i. Kunde man förstå utan att han sa det i ord. Så han hade pratade med en kollega som jag antar var kirurg och de hade gått igenom mina magnetröntgenbilder utifrån hur de såg ut i början av hösten, för ta nya är ju ingen idé för någon förändring kan det inte har blivit. De inser ju båda att utifrån dem finns det inget ingrepp de i nuet kan göra på mig eller som är behövligt och detta förvirrar väl dem, så de hade kommit att de kunde operera in en liten defibrillator. Jag kände hur hela min kropp protestera det till detta och han såg min reaktion och tyckte det var ju klantigt av honom att ta upp detta i en trapp istället för ringa till mig. Men jag tyckte inte det spelade någon större roll, jag var ju mer i protesten att det kommer jag inte gå med på. Han försökte då lite förklara att den skulle ge mig elektriska impulser som körde igång hjärtat om det skulle stanna, och med höstens historik så löpte jag ju större risk för stillestånd än andra. Herre Gud tänkte, måste de hitta på något så drastiskt för känna att det har makt över situationen, den tappade makt som gick förlorad när de helt plötsligt inte behövde göra några ingrepp. När de kanske inte fattade helt vad som hänt i mitt tillfriskande och det inte fanns någon åtgärd för dem. Själv påpekade jag att jag känner mig bra och känner inte av något mer än att jag inte fått tillbaks min kondis ännu, så för mig känns inte det nödvändigt och för att slippa en diskussion så sa jag att det ville jag allt tänka över det hela. Han sa att han skulle ringa mig och vi skiljdes. Även om min kropp protesterat och jag inte trodde på att de han förslagit fanns något relevante i, så kom oro och gjorde mig snurrig och osäker. Återigen fanns rädslan där att tuppa av som jag faktiskt mental jobbat bort. När jag stod vid spårvagnen och invänta den kände jag mig svagare och sjukare än på länge, samtidigt som jag visste att det bara var hans ord som fick mig att känna så här. Jag har de senaste dagarna varit så full av livet och känt mig så levande, hans ord ska inte alls racka ner på detta och ta det ifrån  mig. Kände mig nästa irriterad över att jag tackat skolmedicinen överhuvudtaget för min återhämtning, även om jag vet att de har en del i den. Men just nu behövde jag nog den ilskan för att omprogrammera mig från det han planterat där. Vagnen svänger av en hållplats innan vår så jag skulle promenera den sista biten, nu undrade min tanke om jag skulle klara det eller falla ihop, rent ut sagt jävla läkare! Jag tar inte så ofta till stora ord, men just då kändes det behövligt. Samtidigt som jag tänkte att jag får inte säga det här till Monika så hon börjar oroa sig igen, nu när hon äntligen börjat slappna av till det som hänt under hösten. Samtidigt som min person tycker att ärlighet vara ju längst. På konsum kände mig återigen osäker på hur vida jag skulle klara av att handla utan att tuppa av och slogs inom mig att hans ord ska inte få förstöra. Väl hemma hade det lagt sig och jag kände lugnet, tänkte att det kommer jag inte gå med på min kropp protesterar och jag förlitar mig mer på den än man som måste känna att hanterar situationen och äger makten över döden. Vilket jag via min år inom sjukhuset sett vara ett vanligt behov hos läkare att känna. Jag tänkte inom mig, att om Gud vill plocka hem mig så får "han", men då skulle ju hela hösten kännas ganska så ogjord men någon defibrillator blir det inte, så nu ligger allt i Guds händer. Jag berättade dock för Monika när jag kom hem, kunde inte låta bli och hon fick ju mer vatten på sin kvarn hur klumpiga läkare varit under hösten. Själv har jag ju jobbat med en del så jag tänker ju mer att de är ett släkte för sig. Både Monika och konstaterade att det är ju tur att jag är relativt mental stark och man kan ju undra hur någon lite oroligare person hade blivit påverkad av något liknade när jag ändå blir ganska så påverka, men kan omprogrammera mig efter en stund från de ord som planterats sig i huvudet. Fast hade jag varit vekar så hade jag väl direkt gått med på vad de sa, för jag hade inte vågat annat. Likväl så hade jag kämpat för kunna gå upp i maxdosen, hur än min kropp hade protesterat. Så nu känns det lite som snälla låt mig vara frisk och försök inte behålla mig kvar i sjukdomsbilden och historiken, för att ni inte klarar av att inte ni har fullständig koll över vad som sker. I annat fall få jag väl hålla mig bort från farbror doktorn. Att komma till Abadiâna känns nu mer angeläget att få göra framöver för att få ett utlåtande från eterniterna via Jaoa, för jag litar mer på dem och deras kunskap i sakfrågan. Än någon som måste få det att stämma in med hans skolbok.

Ja, ja nu har fått skriva av mig lite och taggad till tänderna, på att återerövra livet igen. Min revansch och det jag tänkte skrivit om får bli en annan dag. I kväll ska jag på yoga och inget ska få stoppa mig från det, ingen oro ska få hindra mig. Så ännu en gång som så många gånger vänder jag mig till Gud - VAR MED MIG!

 

 11 februari

Revansch i bemärkelse att återvinna ... jag försöker fortsätta där som jag hade tänkt skriva igår, men av gårdagens
händelser kom av mig. Fast jag får nog orda lite mer om gårdagen innan jag kan släppa det. Yogan gick prima och jag kände verkligen hur energin strömmade genom kroppen och fick mig att känna mig till hundra procent levande. Tror att det också eliminerade lite av den oror som läkarens ord planterat hos Monika ... och hos mig. Så även om det smög runt i hennes tankar så tror jag hon kunde medvetet plocka bort tanken. Själv vaknade jag i morse och undrade om jag inte för hennes skull skulle gå med på det, kanske borde jag ha en sådana där liten garanti inopererad. En lite pryl som skulle slås på om mitt hjärta stannade. Kanske inte förrän jag är 96 år men den skulle ju slå på då, för hur stor är sannolikheten att mitt hjärta skall stanna? Tanken planterades i mitt sinne, tills jag gick och kände hur välmående jag kände mig. Hur gott jag mår och frisk jag känner mig. Nä, ingen ska få ta den känslan ifrån och någon lite defibrillator blir det inte här. Jag tänker tillåt mig att få tillbaks rätten att få känna mig frisk, även om jag kanske inte till hundra procent är det ännu. Men hur många hjärta skulle var hundra procent felfria om man undersökte alla? Nu vidare till vad jag hade tänkt att skriva om revansch i bemärkelsen av att återvinna. Mycket har den senaste tiden gått i denna anda, situation efter situation har jag erövrat och tagit tillbaks, med en viss oro inför. Men med stor segerhuva då jag genomfört det. Allt från att ge privatsittningar, till att hålla föredrag och att röra mig allt friare och allt längre hemifrån på egen hand. Så förra vecka fanns det egentligen endast två saker kvar för mig att återerövra, att själv ge mig iväg och åka tåg och hålla en stor seans (medial demonstation). Kanske inte låter så stort, men om man tänker efter så är det inte många månader sedan jag inte kunde åka spårvagn själv och vissa dagar fick vi till och med ta taxi fastän Monika var med mig. Jag har ju också sett att när vi rest iväg med bil så har det tröttat mer än man kan tro. Men i torsdags packade jag väska och åkte hemifrån, tog tåget till Jönköping och lite pirrigt i magen var det allt. Byte av tåg i Falköping och sedan hämtad av syrran i Jönköping. Visst jag lite matt av resan eller så hade den lilla pirrande oron tröttat ut mig, men det hade gått bra och jag hade vunnit över rädslan att ge mig av på egen hand med tåg. En stor seger i min värld och känsla av återvunnen frihet, att bara kunna ge sig av på egen hand. På söndagen bar det sedan iväg till Tranås tillsammans med min systerdotter och mamma, för att där hålla första stor seansen sedan i maj 2008. Självklart lite pirrigt och lite oro hur det skulle funka, hur det skulle gå? Men min tillit till att andevärlden skulle finnas med mig fanns det dock ingen tvekan till, mer en oro för hur energierna skulle påverka mig fysiskt och hur jag fysiskt skulle orka med. Den första länken blev inte förstådd, men hon kunde förstå att en man på hennes mamma sida hade dött då hon var i tonåren ... men hon hade aldrig träffat honom. Sen flöt det på med en bra fart och allt landade. Så efteråt så kändes det som revansch och nu hade jag återerövrat det sista av det som funnits i min inre lista. Stärkt tog jag tåget från Jönköping som skulle ta mig hem till Göteborg. LEVANDE och en del av livet. Inget skulle kunna hindra mig nu och det känner jag ännu starkare nu, inget eller ingen ska få hindra mig att vara en del av livet och få känna mig LEVANDE.

Var med mig.

All jag ber om och önskar är att Gud skall vara med mig

Amen.

 13 februari

Är sjukdomar av ondo? Vi människor i vår fysiska form relaterar ju ofta sjukdom som något ont och dåligt som drabbar oss. Försöker med läkares hjälp finns orsaker till dess uppkomst och via våra tankar komma fram till hur vi har misskött oss, om det är genetisk, vilken fara vi har utsatt oss för, vem som är boven till det hela, osv. Varför drabbar detta oss? Varför drabbar detta mig? Men många som genomgått ett svårt sjukdomsförlopp finner ofta en mening i det och vad det hade att ge, inte alla men många. Precis som om något annat skett med oss än den så kallade sjukdomen. Det första jag landade i när jag fick beskedet om hur sjuk jag var i höstas, var känslan av att befinna mig på exakt rätt plats och i rätt situation - alltså så skulle jag vara sjuk och ligga på sjukhus. Inget som gick utanför planen, för då hade jag känt att jag borde inte vara här, utan någon annanstans. Utifrån denna känsla så tror jag det var lättare att acceptera där jag befann och hur situationen såg ut. En väldigt bra början på det hela tycker jag. Jag fick vara med om mycket via denna tiden, uppleva mycket och många olika möten på många olika plan, har med erfarenhet och kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv som Hasse Nyander - kanske visdom som kan hjälpa mig och andra i kommande liv. Jag var ganska medveten i situationen och studerade den även så i och med att min tid inte upptogs av vad jag kunde gjort för att inte hamna här eller huruvida jag skulle överleva eller inte. Jag var i rätt situation alltså kunde jag inte gjort något för att inte hamna i denna situation. Jag visst redan under våren att jag skulle vara sjuk till hösten, men inte hur sjuk och tur var väl det. Den insikt hjälpte mig väl också att falla på plats i nuet och gilla läget. Jag var ju inte heller rädd för att dö, utan såg det då mer som det var Gud allena rådande över, men med facit i hand så ser jag ju att jag själv gjorde ett medvetet beslut att stanna, fast jag inte insåg det när jag gjorde det. Jag tror att jag i andra fall kunde gått över, utifrån att vi ibland lägger in olika utgångar i vår jordiska planering. Men jag ville fortsätta och fullfölja mitt uppdrag på jorden. Jag blev med höstens utveckling och lärdomar allt mer taggad att komma tillbaks till livet och mitt uppdrag. En av de första gångerna när jag hade börjat jobba lite, så kom Horus som är en av de som vägleder mig från andra sidan. Han gav mig andlig inspiration: Alla skall den vägen gå. Via den helande porten. Ingen slipper undan. Förr eller senare så står man inför den och kan bara välja mellan att vänta eller kliva på. Jag har genom höstens förlopp och då jag återblickat via de sjukdomstider med lite mer allvar som funnits i mitt liv. Att de är inte något som drabbat mig, de är möjligheter som givits till mig eller som andevärlden belyst det i våras en gåva som skulle vara en kort tid. Möjligheter till utveckling och lärdom, öppningar till nya dörrar. Kanske är det dags att vi börja se att sjukdomar inte är något elände som drabbar oss och tar livet ifrån oss utan tvärtom. Jag kan mycket väl känna att jag gått genom en helande port i min helandeprocess under hösten och via det skedet kunnat avslutat denna inkarnationen om jag önskat så. Men nu ville jag tillbaka till livet och dela med mig av de erfarenheter som detta inneburit för mig. För kanske är det så att sjukdomar är en av livets största möjligheter, till lärdom och utveckling, en öppning till att kliva in i den helande port och helas på ett djupare och på själslig nivå. För att sedan vara helad på ett annat plan än vi är vana vid med healing, men att det sedan ger en annan form av livskvalitet och rikedom som vi då vi passerat över till andra sidan kommer uppskatta. Jag kan ju säga att det var först då jag på 90-talet gick in i väggen och blev utbränd som jag började ta dessa lärdomar som sjukdomsbilder ger, sen fick jag via de cystor som växte i mitt käkben en hel del utveckling och även där ett stort egenarbete för att de inte hela tiden skulle uppstå nya, och nu via mitt hjärta något som gör att jag faktiskt känner mig friskare än jag någonsin gjort. Tittar jag längre tillbaks så finns ju den tunga frågan - Varför drabbar detta mig? Inte minsta nyans till att se att det var en av livets mysterium och stora möjlighet att få ut mer om livet. En av de fördolda spelreglerna i livet spel, som endast ett fåtal kanske sett igenom och förstått. Likväl som en del som har kunskap om hur de universella lagarna funkar och spelar med dem. De universella lagarna är vad man populärt kallar the secret idag eller att lika dras till lika. Jag skulle nog inte kunnat med att skriva om sjukdomar på detta sätt om jag själv inte varit i situationen att vara riktigt sjuk och rört mig i dödens gränsland, men nu känns det som det gers mig lika stor rätt att uttrycka mig på detta sätt som det ger dem som beklagar sig över vad som drabbat dem och endast se det negativa med sin sjukdom. Jag har inte endast dragit dessa paralleller via mina egna sjukdomar, utan även sett via dem i min närhet, vad det som tillsynes ur jordisk perspektiv tog - egentligen gav. Kanske inte det vår mänskliga form ville ha, men det gav på ett annat sätt som kanske endast själen kan förstå i vissa lägen. Jag skulle helt enkelt avslutningsvis vilja avsluta min text med att det finns inget i livet som inte ger mer än det tar.

Så ett råd från mig är att inte ställa frågan "Varför drabbar detta mig?" utan vad har det att ge, vad finns för möjlighet och öppningar i denna situation. Kanske ser ni inte det just då ni är i situationen, men med facit i hand kommer ni att se och förstå, om så inte annat förrän ni har klivit över till andra sidan och åter är i er själsliga vishet.

 18 februari

Allt kan inte helas på en gång. Utan allt helande har sin process utifrån den individ som det handlar om. En del är redo att ta stora kliv direkt, andra föredrar mindre, ibland behöver man i sin process stanna upp och vila och helt låta det som skett sjunka in innan man är redo för ännu ett par steg i denna process. Det är tillsynes väldigt lätt att stå utanför en process se den och studera den, men det kanske inte alltid är lika lätt då man är i den eller är en del av den. Men följer man sin egen takt, lär sig känna känslan för vad som är på gång så kan man också lära sig att följa dess skede följsamt utifrån sin helandeprocess. För inte är det av vikt att detta går fort och blir snabbt överstökat, risk finns att man då åstadkommer ett hastverk och sen snällt får kliva tillbaks till samma process igen. Nej att följa skedet i sin egen takt, att låta allt ha sin gilla gång och det blir ordentligt utfört är det viktigaste. Det bästa är att vi har hela livet på oss att utföra denna process och skulle det behövas så finns det ju ett livet efter livet.

Livet är en helande process.