1 december

December en helt ny månad och det känns nästa som en helt ny ren sida att börja skriva på, i och med att jag tar bort och sparar bloggen månadsvis. I och med att sidan blev så tom och ren, så kan ju min tanke inte låta bli att undra lite vad den kommer att fyllas med för mycket jag delgett er här är ju hur mina tankar kommit och gått och det är ju verkligen färska vara, så i nuet vet jag ju lika lite som ni vad som kommer att stå här framöver - spännande. Jag hoppas dock att det blir mycket matnyttigt för mig och för er, så blir till insikter för oss alla. För länge sedan så skrev jag något som kallades morgonsidor, som kom via boken "Öka din kreativitet", man gick helt enkelt upp varje morgon och skrev tre A4 sidor om det som dök upp och dök inget upp skrev man typ solen skiner eller något liknande tills något kom. Att skriva bloggen är nästan lite likadant som dessa morgonsidor, fast nu kanske jag delger fakta och plötsligt så kommer en tanketråd som jag genom orden följer dess utveckling. Den stora skillnaden är väl att i bloggen så får jag idéer och tankar som jag även medvetet slår mig ner och skriver om. Morgonsidorna var i vilket fall väldigt terapeutiska och man skulle skriva dem såsom ingen skulle läsa dem inte ens en själv. Sen ett år senare skulle man gå igenom dem och jag minns att en del skulle strykas under med grönt och en del med rött, men vad de olika färgerna stod för minns jag inte längre. Däremot så vet jag att jag har en hel hög med block med morgonsidor som jag försökt slänga många gånger, men inte kunnat. De är ju en del av min resa så jag är kanske lite nostalgisk till dem och kanske en dag vill jag gå tillbaks och använda dem till något. När jag någon gång råkat bläddra och läsa lite i dem så kan jag ju knappt förstå att jag har skrivit dem och att det där är mina tankegångar, fastän jag är väl medvetet om att det är jag och det skedet jag var i. Det blev ett långt avsnitt om morgonsidor, en bra terapiform enligt mig.

Så här års för ett år sedan så fanns det ju redan komplikationer i mitt hjärta, men för mig inte märkbara så att de hindrade min tillvaro. Visst fanns det saker som komplicerade tillvaron så som min överkänsliga inkänningsförmåga, men den var ju för mig mer kopplad till det arbete som jag hade gjort i mitt hjärtchakra och själv muskel lär ju inte i det läget ha givit några indikationer på fel, så även om läkare undersökt det då så är det inte säker att de funnit de komplikationerna som var på gång. Under resans gång så var det mycket som hände och som jag gick bakom, för jag lever på så sätt och är sådan till min person så jag kan och vill oftast så fort något indikera gå bakom det. Det fanns också väldigt mycket rådfrågning via en hel del som jag hade förtroende för, men ingen fick egentligen svart på vitt vad som var på gång. Den som varit korrektas är väl Daniel Sernryd under en healingkurs, men då var jag så opåverkad av det hela så det var faktiskt då omöjligt att förstå, men jag kan ju se idag att han säkerligen var korrekt i sin information. Sen såg ju Monika en del tecken som är relevanta i sjukdomsbilden innan det började dra ihop sig ordentligt, men jag hade inte rest till målet ännu så inget uppdagades via det. Sen de fragment som andevärlden gav mig var ju också med facit i hand korrekta men innehöll ju ingen helhet så de gick ju inte att förstå förrän de var en del av nuet. Det rådet de oftast gav mig var vila och när jag lydigt gjorde så klarade sedan det jag skulle orka. Ett knep som hjälpte mig tills jag var framme vid målet. De gav mig även andra knep som underlättade och via den medicinska kunskap jag fått via sjukvårdspersonalen som jag mött, så förstår jag ju att de haft en relevant påverka på mitt "sjukdomstillstånd". Det var väl sådana saker som till en början gjorde mig förbannad på andevärlden för de inte istället hade belyst för mig hur det låg till. Sen fanns ju allt det där med att jag mer eller mindre visst att jag skulle få möjlighet att skriva till hösten för att jag skull bli sjuk och vara sjukskriven, men jag hade väl inte kunnat annat då att det skulle bli en så allvarlig bild av det hela. Men när jag väl landade i det hela och ilskan gick över, så förstod jag ju att resan hit var lite viktig, vilka saker som skulle falla på plats och planeras in i vår tillvaro har varken varit svårt för mig eller Monika att se, och det är ju utifrån det jag till en början fick mitt lugn, för jag befann i exakt den situationen som jag skulle befinna mig i. Sen med tiden förstod jag ju att detta var gåvan de hade talat om i våras, som inte skulle bli bestående utan endast vara för en tid och det har ju också gett mig lugn och samtidigt som det hjälpte mig att se till vad situationen hade att ge mig och inte fokusera på vad den tog. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur tillvaron skulle se ut nu, lika lite som jag egentligen kan föreställa mig hur tillvaron ser ut om ett år och tur är väl det. Personligen är jag inte så himla nyfiken att veta framtiden utan är väldigt mån att vara i nuet och låta det föra mig emot min framtid tills den blir nuet.  Denna höst har verkligen givit mig möjligheter till förändringar och att var i förändringar som jag sett var på gång, jag har oavkortat kunnat vara i mina tankegångar som än har lett hit och än har lett dit, men jag ser dem ändå som fragment och pusselbitar i en helhet som någonstans där i framtiden kommer manifesteras till något nytt. Tack ... var med mig.

I morgon är ju dagen då jag skall på ett nytt ultraljud på hjärtat. Jag är sällan rädd eller orolig av mig och framförallt inte då det gäller min egen person, men jag känner faktiskt lite av det inför morgondagen. Det kanske verkar underligt då ni hela tiden får läsa om mina framsteg och hur mycket bättre jag mår. Jag är nog lite orolig att min hjärtmuskel inte blivit lika bra som jag känner mig, kanske en onödigt oro och rädsla, men samtidigt ganska så mänsklig sådan och jag är ju allt annat än någon övermänniska. Utan det är väl den lilla människan Hasse som känner detta. Jag får väl vara pretto och öva tillit, men jag tror inte det hjälper särskilt mycket, utan först efter ultraljudet kommer jag slappna av oavsett resultatet. för då finns det ju inget annat att göra än att förhålla sig till situationen.

 2 december

Då var dagen D här inblandning av pirrit och spännande. Idag är oron och rädslan som jag skrev om som bort blåst, men det förvånar mig inte, för vi oroar oss ju bara för sådant som inte skett och när det sker är oron borta. För då finns det ju inget annat göra än att förhålla sig till situationen. Fast ni får gärna hålla tummarna för mig.

Då sitter man här framför dator igen, lite mer insiktsfull och med ett stort knippe av ödmjukhet i mitt hjärta. Jag var ju som sagt på ultraljudet idag, sist de gjorde ett så hade jag en hjärtkapacitet på 10 - 20 %. Vänster kammare var förstorat, klaffar gick inte ihop, hålrummet i hjärtat var för stort, hjärtats form var runt och skall vara ellipsformat + att det var förstorat. Det fanns blockeringar och förkalkningar i mina kranskärl, en del död vävnad i själva hjärtmuskeln likt ärrbildning. En syrra och en läkare gjorde själva undersökningen, tog bilderna, filmade och mätte det värden som skall mätas. Jag kunde ju själv se på monitorn hur formen på mitt hjärta förändrat, hur klaffarna återigen fungerade genom att mötas och inte som sist en halv centremeters avstånd mellan dem, såsom det såg ut på monitoren sist, kanske är det inte det avståndet i rätt skala, men slog de ihop så att de böjde sig. Jag kunde ju även höra en del av deras resonemang och med den kunskap som jag har om hjärtat förstå att det var positivt. Jag vet ju att det är ingen idé att fråga dem för de får ändå inte uttala sig, så kom äntligen specialisten in. Han slog sig ner och tittade på värden, läst lite på remissen, tittade på värdena. Han sa högt till de andra, det "värdet" är ju normal, det "värdet" är ju normalt, det "värdet" är ju normalt ... jag minns dock inte termerna han sa för de olika värdena, utan hörde hela tiden det "värdet" är ju normalt. Eftersom han inte sa något till mig så kunde jag tillslut inte hålla mig utan frågade honom - Hur ser det ut? Han vändes sig om mot mig och sa det ser ut som ett normalt hjärta och funkar som ett normalt hjärta ska i viloläge och ultraljud görs ju alltid i viloläge. Det tog en lite stund innan jag kunde få in hans ord, men då kände jag hur tårarna kom och jag fick skärpa mig för att inte sätta igång och gråta på riktigt. Jag hasplade ur mig att jag vill ju ha en så lite operation som möjligt, och jag såg på hans min att han inte fattade vad jag pratade, utan han undrade nog mer varför skulle de göra en stor operation, men han sa inget. Euforisk och med tårfyllda ögon lämnade klinisk fysiologi. Jag råkade sedan gå en trappa upp istället för ned och då jag var utanför avd. 38 så tyckte jag att jag likaväl kunde gå in där för jag hade en del frågor till någon av läkarna. Hon som skrev ut mig från avd. 38 fanns på plats så jag fick en stund med henne. När jag var klar med mitt ärende berättade jag att jag varit på ultraljud och vad han sagt, jag kunde se henne förvåning och spontana glädje över resultatet för hon var ju en av de läkarna som var kopplade till mig i min transplantationsutredning, så vet ju mycket väl hur illa däran jag har varit. Jag kan ju även tillägga att hon inte är av den spontana typen. Är fortfarande euforisk och har lite svårt att landa i det hela, även om jag har trott på detta resultat under resans gång ... så är det ändå svårt att få det att landa lugnt och still inom mig nu, så jag får väl hoppas runt här en stund till i min glädjeyra. Hej och hå vad det kommer gå på sjukgymnastiken i eftermiddag. Så om det blir någon operation så lär det ju förhållandevis vara små saker som skall justeras. Jag antar att man inte ser t.ex. hur kranskärlen ser ut på ultraljudet. Vilken resa - först resa det senaste året och till den 18 augusti, då jag fick vet att jag var hjärtsjuk med hög dödlighet, till jag blev omkullkastad av ett virus i hjärtat och verkligen höll på att dö - transplantationsutredning - till förbättringen då de inte trodde någon transplantation skulle behövas - till nu då mitt hjärta i viloläge ser ut som ett normalt hjärta och funkar som ett normalt hjärta till ? Jag är så ödmjukt tacksam för denna resa, dess innehåll och dess vändning. Så jag börjar med att böja mitt huvud i stor tack till de på Sahlgrenska som funnits för mig och som finns fortfarande för mig på denna resa, eftersom resan ännu inte är helt klar. Jag tack er alla som sänt mig healing, tackar centret i Brasilien för deras andligakirurgi där det fanns inblandning av både fysiska personer och andeväsen och en av de andliga vännerna därifrån (Dom Inácio de Loyola) besökte mig faktiskt i natt, såsom om han skulle kolla till hjärtat en sista gång inför ultraljudet, jag tackar andevärlden och de som hjälpt mig därifrån, men framförallt så tackar jag Gud för den närhet och den närvaro som jag fått vara i, för det är en upplevelse som jag kommer bära med mig genom hela livet och för i yttersta ända så är ju allt Guds förtjänts, även om Guds kraft gått och verkat via många redskap och sändebud - så är det ändå Gud som helat mig. Var med mig. ; )

Jag hann lägga mig på sängen en stund innan jag skall gå till sjukgymnastiken, inte för det kändes nödvändigt idag, men jag är van att göra det och tyckte det är bäst så jag orka med hela passet. När jag sa orden, var med mig, så kunde jag känna som om Guds närvaro strålande mot mig med ett leende - en "smilande" gudsnärvaro som gjorde mig väldigt tillfreds och upprymd.

Nu har jag nog äntligen lyckats landa lite i det hela. Jag har fått många att fälla en tår idag, men denna gång är det ju endast glädjetårar. Idag på sjukgymnastiken så kom sjukgymnasten fram till mig och frågade hur det gått på ultraljudet och när jag berättade vad han sagt sa hon bara, i denna gymnastiksal sker det mirakel och såg faktiskt lite lurig ut, så jag blev lite undrade till om hon ser det som jag ser där. Hon bad mig påpeka för läkarna att jag varit på hennes sjukgymnastik för hon påstod att de inte tror den har någon funktion för återhämtningen och jag förstod att hon ville ha en del av äran angående min tillfrisknad och självklart ska hon få en bit. Jag känner ju själv hur bra jag mått av denna gymnastik och healing under själva avslappningen, så jag har ju redan sagt flera gånger till de på hjärtmottagningen hur bra sjukgymnastiken varit för mig, men visst ska jag belysa det även nästa onsdag då jag skall på läkarbesök. Hoppas det är någon jag gillar och känner förtroende för, och att det ger mig tillfälle att belysa om all hjälp jag fått som inte varit ur skolmedicinsk synvinkel. När jag sedan klev ut från övningarna som jag brukade så kom sjukgymnasten återigen fram till mig och påpekade att nu fick jag vara med på allt, även att springa runt, fast i min egen takt för jag har väl inte den kondisen riktigt ännu som de andra. Men hon insåg ju att konditionsträning inte längre skulle slita på min hjärtmuskel utan endast träna den och få den tillbaks till sin ursprungliga styrka. Yes! jag får jogga, jag som alltid hatat att jogga och nu är jag glad över att få göra det - underligt. När vi sedan stod och stretchade så fick jag en förunderligkänsla av gemenskap, inte för jag tidigare känt mig utanför, men plötsligt så kände jag hur jag genomsyrades av en känsla av att vara en av dem. En mycket behagfullkänsla av gemenskap. Det fanns inte han, hon, han eller jag, det fanns endast en gemenskap och det var ett vi. Föresten så har det kommit en tjej till så nu är de två, men det kom också två nya killar till gruppen. Redan när jag gick till sjukgymnastiken så kände jag mig friskare, såsom jag fått ett kvitto på att jag verkligen mådde lika bra som jag känner mig. Varför jag tar upp det nu är för att under sjukgymnastiken hade jag en annan känsla av att vara frisk och allt gick mycket lättare, jag orkade mycket mer - rädslan att ta i för mycket var bort och stal inte kraft, eftersom jag får ta så mycket jag orkar nu. Det är nästan så jag skulle behöva läsa igenom hela bloggen för att fatta att allt som skett de senaste månaderna verkligen är sant. Fast en dag skall jag göra det, men än så länge tänker jag endast skriva dem. Nu över till dagens avslappning. hela salen sken av grönt när ljuset släktes, snabbt bad jag till Gud, var med oss. Så att jag utan problem skulle kunna lyssna och vara med i den muskulära av slappningen a´la Unestål. Rummet energi skifta över till blålila/lila med en del inslag av gräddrosa. Denna gräddrosa ton tog över mer och mer, om ni undrar hur gräddrosa ser ut, så tänk er något gräddvitt med en lite svag nyans av rosa, så lite så knappt ser att den är rosa. Denna ljusa och skira energi bädda in våra kroppar och för kändes den mjuk och omhuldande En mycket skön njutning. Jag kände även nu den "smilande" gudsnärvaron. Nä, ni nu skall jag nog ringa några fler och få dem till att gråta. När jag skriver de orden så förs mina tankar till Tommy, min vän som dog 91. Hans sa alltid när han gick mot slutet, gråt med mig. Jag kunde då inte förstå vad han menade och varför jag skulle gråta med honom. Jag var ju den som var tvungen att vara stark, jag inser nu att han var ju den starke inte jag och jag vet ju nu också att han tyckte att det lindrade att gråta tillsammans och inte behöva vara den som grät ensam, dela sorg liksom blir inte så tung att bära. Så jag får väl se de tårar jag bjuder på är av delad glädje och delad glädje är ju dubbel glädje.

3 december

Igår var det väldigt svårt att komma tillsängs och ännu svårare var det att försöka sova. Så idag känner jag mig inte helt utsövd, men är fylld av inre rofull glädje, som får mitt sinne och min kropp att bara vara i en njutningsfullkänsla. Jag känner mig ganska så ofta i livet tillfreds, men denna tillfredställande känsla som jag är i nu är lite på ett annat sätt – kan inte riktigt sätta ord på den. Jag skulle hellre vilja sända känsla så ni fick uppleva den, för orden som finns känns för fattiga i sin beskrivning. Ett lugn finns med mig och jag tycker mig ännu mer se att det fanns en plan med det hela och just nu struntar jag i vart den leder och njuter av nuet.

Igår fick jag virus på min dator via en film som kom från en kontakt på facebook, Hon hade inte ens skickat den vidare utan den hade gått vidare av sig självt till hennes kontakter. Men jag ska inte klaga, jag har haft dator sen i mitten av 90-talet och aldrig fått något virus. Så nu sitter jag vid Monikas dator och skriver. Däremot så finns det programmet som jag gör hemsida i endast i min dator, så till min vän Broder Daniel har fixat min dator kommer jag endast att kunna lägga ut bloggen på denna sida. Jag får väl uppdatera med dessa bloggar på min hemsida när datorn blivit virus fri igen. Så nu tänker jag vara lite pysslig i mitt hem, vilket jag gillar att få vara – rena meditationen och vem vet vilka tankar som föds under det pysslande att får mig att slå mig ner framföra datorn igen.

Nu var jag här igen. Jag kan knappt fatta att det är sant att jag blivit så mycket bättre, ändå så vet jag att det är sant. Mitt lilla huvud går igenom gång på gång vad läkaren sa om mitt ultraljud. Det är nästa som jag inte vågar tro på att det är så, vilket kanske inte är så underligt efter hur ”sjuk” jag varit och med risken rent tekniskt att jag inte skulle överleva. Men nu finns det ju något högre som styr över om vi skall leva eller dö, som vi så människor inte rår på, även om vi vill tro oss ha kontroll i livet över detta, så tror jag inte vi har det. Det ger oss väl trygghet att tro oss ha kontroll, men jag känner trygghet i att inte ha det. Över vissa saker i livet får någon högre makt råda – Gud. Jag lägger mig trygg i dess famn och tills dagen kommer då det är dags går jag över till andra sidan och kommer hem. Jag kan ju inte annat säga än att jag haft en mycket lärorik höst och verkligen lärt mig en hel del nytt och få mer substans till en del som redan fanns med mig. Jag får väl hålla med hjärtsköterska om att livet kommer aldrig att bli detsamma igen, men jag håller däremot inte med om utifrån hur hon menade det.

Monika kom hem från Kalmar och vi åt och sov middag ihop. Nu har hon gått i väg till HIT för att hålla kurs som startar om en lite stund. I morgon ska vi få en hel ledig dag ihop. Monika jobbar inte och min sjukgymnastik är inställd i morgon, ska bli gott att bara vara och rå om varandra.

Låt aldrig hoppets ljus slockna, för det leder igenom den mörkaste delen av natten.

Kram
Hasse

 

4 december

1975 så läste jag Maria Scherers bok ”Sätt dig ner och vänta på din själ”. Varför kom jag på detta nu? Jo, jag plock i en del av de böcker som vi ännu inte har hunnit få upp sedan vi flyttade och råkade stå med Marias bok i min hand och ett fånigt leende då jag fastnade i dess omslag. Jag var lite djup och svår som tonåring, och jag minns bland annat att jag hade precis läst denna bok när jag skulle iväg på semester med mina föräldrar och min bror. Vi skulle som vanligt upp i landet bland fjäll och skogar, min pappa var väldigt förtjust i denna del av landet och var väl inte den som så gärna låg på stranden och pressade. Jag hade väl hellre legat på en strand och pressat eller rusat runt i en stor stad, men det som jag upplevde som värst var dessa långa bilresor mellan de olika målen. 10 mil hit, 20 mil dit, kanske vardagsmat om man bor däruppe men inte för en smålänning som mig. Så lilla svåra jag protesterade som en tonåring skall genom att hela tiden vara tvungen och sätta mig ner och vänta på min själ. Jag har ju sedan som vuxen sprungit på detta uttryck ganska så många gånger i litteratur om indianer och deras kultur. För när de färdats långt så satte de sig ner för att invänta sin själ som inte hunnit med. Jag kanske i dags datum inte tror på att själen inte hinner med på en sådan resa, men jag tror att vi ibland behöver sätta oss ner och landa efter resan. Däremot så tror jag vi ofta springer ifrån vår själ genom det live vi nu lever i. Jag är helt övertygad om att jag själv massor med gånger sprungit ifrån min själ och hade behövt sätta mig ner och invänta den. Jag ser ju även det som ett av de större problemen som finns i vår typ av samhällsstruktur, att det är roten till mycket av det som är av ondo. De senaste åren har jag sett det som viktigare att utveckla min kontakt med min egen själ och att vara ett med den och dess smarthet, än att utveckla t.ex. mitt mentala mediumskaps skicklighet. Vilket även blivit till en effekt för mina elever och hur jag lägger tyngdpunkten på mina olika kurser. Det blev också en viktig del att få med på den senaste meditations cd,n och det finns en plan för en Ljusbärare cd som helt bygger på att vara och träna samvaron och samverkan med sin egen själ som skall finnas med som ett hjälpande redskap till den bok jag skriver på. Ju mer vi kommer i kontakt med vår själ, ju tryggare blir vi i oss själv. Ju mer avsaknad det finns av själens närvaro i våra liv ju rotlösare blir vi, vilket kan övergå till ett destruktiv beteende. Vi lever i en värld full av intryck och hjärnan matas hela tiden med någon form av information, vilket inte våra hjärnor är skapta för att göra. Vårt ego måste älska detta, för det avskärmar ju oss från vår själ som är egots störta hot. Vår värld skulle se mycket bättre ut om alla tillät sig att gå åt sidan och bara vara i samvaron med sin själ och utveckla dess inflytande i vårt väsen. Där tog orden slut så då pausar vi. Jag har nu läst igenom texten, och jag vill just i nuet endast tillägga – Sätt dig ner och vänta på din själ.

För övrigt har vi idag varit om besiktat bilen och det gick bra, titta runt i lite affärer ute på Sisjöområdet, även shoppat lite och det gick också bra. Lite snurrig blir jag ju, men frågan är ju vad det är för typ av snurrighet, kan var blodtrycket, likväl som det kan vara att man går in och ut mellan kyla och värme eller den inkännande känsligheten som man har vi sin intuition. Det är faktiskt väldigt svårt att känna skillnad på vilket, men nu spelade det ju inte så stor roll jag hade ju min Bodygard Monika med mig i fall det skulle bli riktigt snurrigt, vilket det aldrig blev. I korta ordalag en pigg och bra dag, som ser ganska så normal ut, och ju mer jag kliver emot det normala, det lilla vardagsaktiga ju mer tacksam och nöjd blir jag. Nu ropar Monika från köket att maten är klar och det har doftat gorr länge. Så see you.

 

5 december

Jag tänker börja dagen med att skriva om igår, då jag var på SSG och tittade på Magdalenas träningsseans. Igår var första gången som hon stod helt själv och skulle axla kvällens seans. Ett par gånger har hon tidigare stått ihop med andra tränande medium. Jag måste få säga att jag är mäkta imponerade av henne och hennes arbete. För det första så är det en väldigt nervig kväll då man står där för första gången helt på egen hand, men jag vi säga att hur nervös hon nu än kanske var så skötte hon det fint och hon kändes både lättsam och avslappnad … vilket jag inte tror att hon var. Hon växlade mellan allvar och humör, vilket enligt mig är en viktig förmåga att kunna då det gäller att arbeta på plattformen. Förövigt så gav hon enkla och bra beskrivning och många korrekta fortlevnadsbevis som var förståliga för dem hon gick till. Av de nio som hon länkade ner blev sju förstådd och tagna. Så ett stor grattis till Magdalena idag och hon ska verkligen kännas sig nöjd med gårdagens seans. Själv kommer jag vara väldigt nöjd med att en dag få kalla henne kollega.

Det ringde idag en man vid namn Christer, som jag trodde ringde mig härom dagen för att han ville boka en sittning, men så var inte fallet utan han ville knyta kontakt. Tyvärr har jag haft lite för många sådan genom åren, men här föll sig något som jag tyckte var lite intressant. Han hade ett företag som hette Ljusbärare precis som mitt eller rättare sagt han hade registrerat det som Ljusbärare i norr och en hemsida med detta namn. Först såg jag mest bara att det stod John of god på sidan. Men sen så såg jag också att mannen varit på Casa de Dom Inácio hos Joao i Brasilien som jag fick min andligakirurgi från. Lite förunderligt och visst gör det mig lite nyfiken. När jag hörde att Anita en kvinna som ordnar resor dit skulle öppna en filial i Sverige så tänkte jag vore intressant att verka där. Jag förstod ju på mannen som ringde idag att han var på väg att öppna något centra - kanske en filial?

Nä, ni nu måste jag vila lite, för att sedan städa. Monika arbetar och hennes syster och svåger skall titta förbi i kväll … det är tufft att vara ”hemmafru”.

 

6 december

Livet är spännande har mailat med mannen från igår och tycker att ett möte med honom skall bli intressant och se vart det leder, det jag ser som mest spännande är ju att vi båda fått till oss samma namn att arbeta under och då ovetande om varandras existens. Sen utifrån hans mail verka vi ganska liktänkande vad som är av vikt. Så vi får väl se vad ett möte kan leda till. Det gäller i livet att hålla dörrarna öppna även om man kommer i situationer som man från tidigare likartade situationer tyvärr har dåliga erfarenheter ifrån, det är alldeles för lätt att avvisa något utifrån tidigare erfarenheter och inte ens ge det en chans. Som sagt vi får se. Jag vet med mig att jag är väldigt godtrogen och vill se det som är gott hos alla, men hellre det än vara en hårdhudad jäkel. Förr eller senare så repar man sig även från de nitar man går på.

Apropå hårdhudad det fanns en tid då jag i livet var tvungen att klä mig i en sådan för att överleva, men under dess yta fanns ju hela tiden känsligheten. Så jag är mest tacksam att inte behöva denna rustning längre, även om jag då och då far illa av att inte bära den så är det inget som jag i dags datum går under via, som det kanske hade blivit tillbaka i tiden då jag inte var redo att vara i min känslighet. Sen är ju frågan om vi som fysiska väsen klarar att hela tiden fullt ut vara i vår känslighet? Kanske det är så att vi måste lära sätta en gräns, ha en viss integritet utifrån vilken situation som vi befinner oss i. För att då och då kliva in i denna totala öppenhet där inget skyddar och man är fullständigt i sin ”nakenhet” och skörhet. Lite skinn på näsa som det heter skadar nog inte i vissa lägen. Själv har jag haft god hjälp av min mammas döda mormor i de lägen som jag behövt det, eftersom den egenskapen inte är den starkaste rent naturligt hos mig. Fast nu är det många år sedan jag såg henne och hon kom till min hjälp med detta, men alltid förr visste jag när hon dök upp, nu måste jag ha lite skinn på näsan i en viss situation. Så jag ser det som att i dags datum klarar jag nog av de flesta situationer utan behöva ha skinn på näsan. Men jag tror jag har farit lite illa ändå i min önskan av den där totala öppenheten och kännande av total villkorslös kärlek. Fast det har ju varit en mycket lärorik höst, men också resan dit har varit av stor nytta, så vi får väl se framöver vad jag är rustad för eller inte. För jag tänker inte låta det som var bliva tongivande, utan ta dess erfarenhet med mig för att kunna hantera livet på ett annat och förhoppningsvis bättre sätt framöver.

Jag minns den lille blåögde som kliv in i denna värld och jag behöver ju inte vara han för att han en gång var jag. Även om mycket av han fortfarande är jag, så har jag sett både bra och mindre bra sidor med den andliga sfären och dess följe.

Nu så ska vi ta en lite promenad runt kvarteret, det kan ju vara skönt att få komma ut och röra lite på sig och andas frisk luft.

Det blev en skön och uppfriskande liten promenad och vägen hem blev i en ganska så sluttande uppförsbacke, vilket faktiskt gick att ta sig upp på utan minsta lilla problem. Det är ju inte så länge sedan som en mindre uppförslutning hade vållat stora problem för mig och jag hade fått stanna upp flera gånger för att vila. Så det är ju så skönt att upptäcka att de situationer som var ett fysiskt handikapp, inte längre ställer till problem. Det ger ju mig en vardaglig bekräftelse på att allt är mycket bättre med mig och min lilla hjärtmuskel. 

Jag har länge villa kommit igång med min yoga igen, men det har liksom inte blivit av. Så nu efter en liten power nap så såg till så att det blev. Det kändes underbart även om jag endast gjorde lite övningar som mest släpper på små spänningar i kroppen, men man känner ju direkt hur energin sätter i gång och börjar strömma och flöda i kroppen. Nu så här efteråt så får det mig att tänka på den gång då de haft det första lite större konferensen om mitt tillstånd på Sahlgrenska, samma augustidag som en läkare hade hasplat ur sig på morgonen ronden att han tyckte jag skulle transplanteras, vilket vi fått till att falla på plats under dagen. Nu hade de dock tagit beslutet att medicinera mig och jag var väl lite tveksam till hur bra jag skulle kunna bli via det, eftersom de pratat om transplantation eller medicinering på morgonen. Så jag ville få ett kvitto på hur bra jag skulle bli, vilken livskvalitet som jag skulle kunna få via denna medicinering. Så jag frågade om jag kommer att kunna träna yoga i framtiden igen? För mig en måttstock för hur bra fysiskt återhämtad jag skulle kunna bli. Man såg dock på en av kirurgerna hur han i hela sin person suckade djupt och säkerligen tänkte, idiot om mig. För i hans syn handlade det nog om att rädda mig så att jag överlevde och sket fullständig i om jag skulle kunna träna yoga eller inte. Men jag kan ju så här i efterhand säga för mig var det nog tvärtom, jag ville veta vad jag skulle överleva till om det skulle vara värt att kämpa för det. Hade jag endast kunnat få överleva, så hade det i mina ögon kunna kvittat då. I nuet ser jag det väl mer som att jag kommer tillbaks till det jag skall tillbaks till. 

Det ska nu bli spännande att se vem som vinner i ”stjärnor på is”.

 

7 december

Jag har nu läst ut den mycket intressant bok av och om Einar Nielsen och hans fysiska mediumskap. Så jag påbörjade en ny igår kväll, en bok från 1913 om teosofi och teosoferna. Det var lite jobbigt innan man kom in detta äldre språkbruk, men sedan blev den väldigt underhållande och intressant. Jag trodde inte ens att man skrev så frispråkigt på den tiden, men det är inget som jag tänker ta upp här idag. Boken är nästa 100 år men frågorna desamma som idag, så på den fronten så har det inte hänt särskilt mycket dessa år. Jag fastnade väldigt mycket för ett utdrag ur en av Anni Besants böcker från 1903 – Om teosofi och teosofiska samfundet. ”Teosofiens innersta kärna är sanningen om att människan, som själv till sitt innersta väsende är gudomligt, kan vinna kunskap om den gudom, av vars liv hon är en del. Liksom strålar från solen flammar alla själar ut från den stora själen; här är deras tillvaros källa, här är den centraleld, varav de alla äro gnistor. Härav följer alla väsendens inre enhet, och ju närmare de komma sin källa, desto närmare komma de även varandra inbördes”. Jag skulle nästa kunnat uttryckt det hela på samma sätt och liknelsen är i mina ögon väldigt talande och vacker. Personligen så är jag ganska trött på alla andliga böcker som skriv i dags datum, utan innehåll och substans utifrån ett empiriskt sökande. Det tycks räcka att man kikat in på ett Ashram i Indien eller varit på en förläsning för Dalai Lama för att ha kunskap att delge. Jag uppskattar däremot dessa gamla böcker mycket, då man levde för att söka och finna kunskap, och utifrån det delade med sig av sina insikter. Jag kan finna mer matnyttigt och intressant i en av dessa böcker än 20 dagsfärska tillsammans. Så jag kan varmt rekommendera er att istället gå in på ett antikvariat och köpa en bok från sekelskiftet för att få insikt och en intressant läsning. Personligen har jag ju i flera år nu letat runt på nätet, i antikvarit och sedan den stora lycka när jag fick ”ärva” flera lådor med böcker från en avliden spiritualist här i Göteborg, vars böcker ingen anhörig vill ha.

Även om det är söndag så helgar vi inte vilodagen, utan nu ska vi ner i tvättstuga och mata maskinerna fulla.

Det blev en lite längre promenad idag och hela Aschebergsgatan på hemvägen (en uppförsbacke) och det gick bra. Ett skönt yoga pass och sedan kom Daniel hit för att hjälpa mig med min dator. ss

december hoppets ljus slockna, för det leder igenom den mörkaste delen av natten. r inställd i morgon, ska bli skönta 'från hu

8 december

God morgon, sitter med mitt morgonkaffe och har just kollat lite mail. Skall snart i väg till Sahlgrenska och kolla mitt PK. Tack och lov så verkar ju Waranet vara lätt inställt på mig och de flesta gångerna så har det ligga väldigt nära målvärdet och någon gång helt exakt. Det är ju bara att tack, man har ju hört att det skall vara så svår inställt.

För er som läst Gränslösa möten, så finner jag då och då likheter med mig själv och Eric även om jag då jag skrev boken inte med flit hade Eric som en synonym för mig själv. Men han är nog lite färgad av mig, fast jag hade en annan kompis yttre till hans karaktär, för även om ingen i boken är någon så fanns där personer som fick stå modell för de olika karaktärerna och efterhand så har jag förstått att det är ganska så vanligt att det är så för många författare. Varför kom jag att tänka på detta just nu? Det var så att jag satt på spårvagnen till Sahlgrenska i morse, så kom tanken upp om Eric hur han var så mån om att vara en sanningssägare, framförallt då alla hemligheter har uppdagats i hans familj. Så när han möter Gerda (en flickvän) så är han väldigt mån om att han skall berätta allt och inte hålla inne med den minsta lilla detalj, för att den inte skall kunna spöka i framtiden. Men hans döda morfar påpekar för honom i en undrar om det är så bra, kanske Gerda inte villa ha allt detta sanningssägande. Först förstod jag inte varför jag började tänka på detta, men som så ofta när tankar går igång så lägger de sig alltid på plats tillslut och ger ett svar. Jag hade en lite förunderlig dröm i natt och kunde inte helt förstå den till en början då jag vaknade. Jag tänkte sedan den måste jag berätta för Monika och nu slog det mig på spårvagnen att drömmen var till mig, för min kännedom och skulle inte delas med någon annan. Utan hjälpa mig hantera livet och för mig ett redskap att agera utifrån. Kanske är det så att hon inte ens hade uppskattat den, såsom jag gjorde. I möten och relationer tillbaks i tiden så har jag alltid försökt vara så sanningssägande så det säkerligen i vissa lägen gått till överdrift, men som yngre tyckte jag det var så hemskt när hemligheter uppdagades eller kunde tänkas uppdagas. Jag for verkligen illa av det, så jag tror att det kom utifrån det. Inga lik i gardroben, då fanns det heller inget att dölja. Däremot så har jag ju sett att detta beteende aldrig funkar, antingen så vill de inte ha hela sanningen eller så ställer hela sanningen till med problem, så jag har ju med livet som facit insett att det viktigaste är att berätta allt, utan att det räcker att vara ärlig i sina möten och sina relationer. Jag har ju också förstått att all sensualism och spänning par i mellan försvinner om man blir för mån om att berätta allt och delge allt. Såsom vi behövde lite hemligheter för att fortsätta att vara intressanta för varandra och kunna bibehålla sensualismen och spänningen i en relation. Sen menar jag absolut inte att man skall gå runt och ljuga för varandra, det är en helt annan sak. Jag har ett par vänner som levde i en relation som berättade allt, delgav allt och pratades vid om allt. Jag tyckte det lät så vackert och som om det vore det mest perfekta och ultimata relation man skulle kunna tänka sig. Men tvärtom för hon belyste för mig att det hade blivit till att de istället blivit som två väldigt nära kompisar och det är väl i och för sig bra, men alla spänning, all sensualism dem emellan var helt borta och numera bor de på skilda håll. Sen är det väl okej om man vill ha en sådan relation, men då kan man ju likaväl bo ihop med en kompis och många relationer blir väl med tiden till det. Jag kan själv tycka att det är helt okej att Monika är iväg med sina kompisar och att jag inte vet allt de sagt. Skulle nog inte ens vilja veta allt, även om det gör mig nyfiken och det skulle vara spännande att sitta där som en lite fluga. Får väl ta och förflytta mitt sinne någon när hon är och fikar för att tjuvlyssna lite, självklart så skojar jag om att förflytta sinnet. Jag tro i stället den där nyfikenheten och icke fullständiga kunskapen är bra, för det ger en spänning en spänning som gör så hon fortsätter att vara spännande för mig. Sen är ju Monika i sig väldigt pratsam och berättande, så mycket får jag ju veta ändå, men det finns ett uns av att allt sa hon inte och det är spännande att inte känna till allt helt och hållet. Ni vet ju själva hur spännande en person kan var precis då man mött varandra, man vill så gärna lära känna den personer, vill veta allt om dem och hela den bild bygger ju upp en spänning som jag tror är av vikt att försöka bevara i en relation livet ut. Ni kanske tycker mitt resonemang är galet, klart man skall säga allt, men tänkt då till er själva och den ni lever med eller ha levt med, säger ni verkligen allt, har ni verkligen alltid sagt allt … och om ni inte gjort det så behöver ni inte skämmas över det utan jag tror det endast varit bra för er relation och bevarat den intressant. Både Monika och jag är ganska så frispråkiga och vi kan och pratar om det mesta, men lite håller vi nog inne båda två … men som sagt det håller ju bara spänningen i relationen levande. ; )

Personligen vill jag ha en vänskaplig och spännande relation, en balansgång mellan öppenhet och att inte gå övergränsen så spänning sensualismen försvinner. Vi får hoppas att Monika önskar detta också.

Jag har nu legat på mattan och genomfört ett enklare litet yogapass, skönt och framförallt att känna hur energi börjar strömma friare och friare i kroppen under tiden. Det är nästa som på nytt få uppleva vissa saker som var vardagsmat förut, i och med att jag under hösten kommit ifrån det hela. Man ska ju inte så ha himla mycket med tankar med in i yoga, men när jag låg där i dag och skulle göra kvarnen så kunde jag ju inte annat än tänka på hur mycket lättare den var att göra det idag emot vecka 30 då jag gick en intensivkurs på Skandinaviska yoga skolan här i Göteborg, och mindre än månad senare låg jag inlagd på Sahlgrenska med ett hjärta som knappt fungerade alls. Inte underligt att det var en tuff vecka, men den var framförallt tuffast på vägen till yogan, i vissa övningar, men på vägen hem mådde jag alltid bra och kände inga problem. För mig påvisar det ju hur bra det är med yoga, som kunde eliminera så mycket av det jag kände innan och under tiden. Så nu ser jag ju verkligen det som ett bra sätt att stärka kropp & knopp på vägen tillbaka. Jag kan ju nu efterhand förstå varför vissa övningar var jobbiga och viss faktiskt var som vanligt. Efter mitt lilla yogapassa satte jag på min meditations cd och slog mig ner i en gammal gungstol som kommer från min farmors hem och lät den och musiken föra mig i stillhet. Det är en häftig upplevelse att meditera i denna stol och många har väl innan mig satt sig i den för att finna ro eller för att vila en stund. Men inte bara det utan det blir lite såsom när man ligger i en floatingtank, man tappar helt tid och rum, och jag antar att det är av fötterna dinglar i luften och det där lilla vaggande som blir då stolen slutat att gunga.

Personligen är jag väldigt nöjd med min dag och jag känner mig levande till 110 % och även om man ska leva i nuet så längtar jag till på onsdag då jag skall få möta någon av cardiologerna. Ska bli så spännande och är så nyfiken på deras planer för mig, som bör vara rejält förändrade utifrån den förändring som blivit med min lilla hjärtmuskel.

Ha en skön kväll

Hasse

 

9 december

Idag blev det sovmorgon, var ju uppe lite väl tidigt igår utifrån mitt perspektiv. Jag känner mig välmående och skall senare idag på sjukgymnastiken och idag lär jag ju då få vara med på hela passet och inte behöva ställa mig åtsidan när konditionsträningen är.

Den vanliga sjukgymnasten var sjuk så det blev en manlig sjukgymnast som ledde oss, med ett lite tuffare program. Visserligen sa han att ni med öppna bröstkorgar kan ta de lite lugnt här då och då, ni andra kan ta i. Så när vi väl kom till konditionsträning så orkade jag inte vara med så himla mycket ändå, utan fick mesta dels gå med i min takt och göra det de gjorde i full galopp. Jag hann däremot cykla några kilometer mer än jag brukar och efter styrketräning fick vi cykla igen så då blev det ännu en kilometer. Däremot så började jag nästa vid det laget undra om det överhuvudtaget skulle bli någon avslappning i slutet, men se det blev det för denna herre var inte så mån om att hinna klart kl. 16.00. Lite fysiskavslappning alá Unestål. Där jag i min tanke kunde vända mig till Gud och be för allas vår skull och att var och en skulle få det han eller hon behövde. Då … kände jag återigen den där helt fantastiska Guds närvaro som är behagfullare än någon annat jag någonsin känt. Det började sedan utifrån takets mitt strömma in vit energi som vidgades sig till cirkelns storlek ju närmare golvet den kom och ur denna vita kraft kändes de väsen som kom ner emot oss änglalika i sin energi. Jag är väl inte så hundra på att de var änglar, men jag har vid ett fåtal tillfällen i livet haft möjligheten att möta änglar och denna upplevelse var väldigt i likhet med dem rent energimässigt. Så det blev en go stund av healing och man kändes sig som en välmående prins när man gick hem. Denna grupp är ganska så grabbig, men dessa grabbar tycks via sin resa ändå kommit i kontakt och vågar var i någon form av mjukhet, som man inte så ofta få se i grupper med killar då det är en grabbig atmosfär. Satt och pratade med en kille under uppvärmningen på cykeln, som tyckte det var helt fantastisk hur min förändring lyckats komma under så kort period och man känner verkligen att han bryr sig och gläds fastän man nästan är en främling, och jag förstår ju att hans resa tillbaks har tagit väldigt mycket längre tid så han har ju en empirisk insikt i det hela. Sen kanske man inte kan eller ska jämföra, men jag är ju så hundra på att all denna healing har hjälpt mig och nu hoppas jag den healingen som blir under avslappningen skall hjälpa dem. Så har ni inget för er på tisdagar och torsdag mellan kvart i fyra och fyra, så hjälp till och skicka ni också till gymnastiksalen på Sahlgrenska. Jag lägger alltid till att den skall komma dem till glädje och nytta på bästa sätt för dem och jag känner att då påtvingar man ingen energin utan det finns ett val att ta emot den utifrån hur ens eget inre vill ha det. Sen tror jag ingen av dem skulle tacka nej om man frågade dem utifrån hur jag lärt känna dem. Idag slog det mig nämligen att via min andligautveckling har jag fått de flesta av mina närmsta vänner och de skulle inte förvåna mig om några eller någon i denna grupp skulle vara det i framtiden, i och med att man slårs samman under sådana omständigheter och mer eller mindre sitter i samma båt eller har suttit i den. Rädsla, det är inte så många killar som erkänner denna lilla obehagliga känsla i grabbiga sammanhang. Men idag pratade två killar om den enes tillfrisknad och att nu borde han ju kunna börja träna på riktigt igen och man förstod att han verkligen hade tränat innan han fick problem med hjärtat. Jo visst, skulle han kunna det men han vågade inte, rädslan höll honom tillbaka, och han belyste att det var ju under träningen det skedde, att det small till i hjärtat. Så även om han var fysiskt återhämtad och redo, så var han inte mentalt redo – för rädslan höll honom tillbaka, och troligtvis så känner han ju trygghet i att träna på sjukgymnastiken. En känsla som jag själv känner igen och förstår, att man vågar mer där för man vet att det finns kunnig personal tillhands om något skulle inträffa. Men vad jag skulle vilja säga är att jag gillar denna mentalitet som finns oss emellan, för skulle detta vara i omklädningsrummet på ett gym så lovar jag att tonen skulle vara annorlunda och en spelad jargong skulle försöka dölja all rädsla och ingen skulle belysa sina sanna och innersta tankar. Det finns nog en kille förståss som försöker upprätthålla sin manliga image men det blir väldigt fånigt i detta sammanhang av killar. Troligtvis så är han väl rädd för att gå ner i denna ”svaghet” som i mina ögon är en styrka. Som sagt idag mår jag som en prins, efter ett skönt pass på sjukgymnastiken. Livet är förunderligt hur dessa lärdomar kommer till en, hur möten sker och att i allt finns det möjligheter och insikter om man vill se och ta dem.

Där sätter vi punkt för idag – simma lugnt.

 

10 december

På Kapellgatan ligger nu champagnen på kylning, så ni kan ju anta att det finns något för oss att fira. Det mest händelserika idag var väl att vara på läkarbesök. Nervigt innan, men desto mer euforiskt efteråt. Egentligen vet jag inte vad jag skall, skriva eller hur jag skall skriva om det hela för jag är ganska så förstummad. Fast vi kan ju dra ytterligheterna som han själv drog att när jag kom in så var mitt hjärta som på en 100 årig man, ett tag så illa så transplantation var den enda utvägen och nu har det återhämtat sig så passa bra så det som skulle kunna fixas till är ingen idé att öppna bröstkorg för. Jag vill dock påpeka att endast en magnetröntgen skull påvisa om dessa problem finns kvar och det är ju endast ett ultraljud gjort, så i mina ögon finns möjligheten att de komplikationer runt mitt hjärta har försvunnit likväl som de andra har. Men i deras ögon är det ingen idé att ta en magnetröntgen för det kan inte ske någon förbättring med dessa komplikationer. På ett eller annat sätt tänker jag få till en magnetröntgen. Jag hade nog själv förväntat mig något litet ingrepp och om det var logiken att det inte kan bli så här bra eller om det var ett självförsvar för att inte bli besviken då de skulle vilja opererar mig, det vet jag inte. Skitsamma på ren Svenska! Jag är så bra så det behövs inte, och inga förhållnings regler vad jag får eller inte får längre, bara jag själv mår bra av det. Jag trodde det skulle bli en lång blogg idag, men jag känner att det finns inga ord för min känsla och ingen mening att skriva något mer. Så ja avlutar dagens blogg med …

Var med mig.
Allt jag ber om och önskar är att Gud skall vara med mig.
Amen.

 

11 december

Det hela känns fortfarande lika förunderligt, även om jag har skojat om att det vore häftigt om det inte skulle behövas någon operation alls. Troligtvis ett fragment från intuitionen som tog sitt uttryck via detta skämt, för man vågar ju inte helt tro det, framförallt för att inte göra sig själv besviken då det blir en operation, även om det nu hade blivit av mindre karaktär. Men innerst inne fanns ju en känsla att möjligheten fanns, och nu har den möjligheten blivit besannad. Men fortfarande en känsla av förundrar fyller min kropp och får munnen att smila i mjugg. Tur att Monika var med denna gång så även hon hörde vad han sa (läkaren). För sist då jag var på ultraljudet så blev det ju någon dag efter en undran om han verkligen hade sagt så eller om jag missuppfattat något. Nu har jag ju ett vittne som jag kan fråga om han verkligen sa si eller så. Jag kom på en sak som han gav den mesta äran till och han påstod att det var att jag hade slutat röka som gjort mig så här bra. Ja, ja det är väl hans sätt att pratat om den helige anden eller the holy smokey, jag fördrar ju att säga Gud. ; ) Förövrigt snöar det i Göteborg och det blir ju bra eftersom vi skall till Lisebergs julmarknad med min mamma på lördag. Det blir ju både vackrare och stämningsfullare med lite snö bland alla dessa lampor.

Mailen droppar in här mer än förväntat, så om ni inte hör något från mig så beror det på att jag blivit lite halv dränkt här. Fast jag drunknar gärna i denna glädje en stund. För dela glädje är ju ...

Idag skall jag ju på sjukgymnastik och det skall bli spännande att se vad den mentalpåverkan får mig att orka med mer, än utifrån sist. För ju mer bekräftelse och klartecken jag får från läkarna så har jag ju märkt att jag också via det får en annan ork, men det är väl rädslan och osäkerheten som inte längre stjäl kraft på samma sätt som den gjort tidigare. Ser även fram emot hur dagens lilla healingstund skall bli där, för hittills har den ju aldrig kommit på samma sätt. Vilket jag kanske förväntade mig i början att det skulle, men så tyckte inte "vår herre". Gud får gärna fortsätta att överraska, det blir ju mer än bekräftelse för mig att det sker och att det inte jag som ligger där jiddrar ihop det hela utifrån min önskan och förväntan.

Fy f...n vad jag mår jag mår bra. Jag har haft ett bra gympapass och sitter här lite svettig och med en inre kick som pulserar runt i kroppen. Delvis av adrenalin och endorfiner, men också av ren tillfredställelse över att höjt ribban lite i vad jag kan och orkar. Jag hann med en buss tidigare idag så jag var där väldigt tidigt och tyckte att jag likväl kunde slå mig ner på en träningscykel direkt, nu när jag inte har några restriktioner längre. Så jag hann nästan cykla en mil in passet började, vilket är ungefär dubbelt så mycket som det brukar blir. Den vanliga sjukgymnasten var sjuk även idag så in kom en lite rundnätt man med en ganska rejäl kagge som skulle leda oss istället, så i mitt inre tänkte jag det blir nog ett lätt pass idag, men det var absolut inget annat än Hasse Nyanders förutfattade mening som talade. För dagens pass var nog det tuffaste hittills och inte kunde jag ju gå åtsida och vila under konditionsträningen heller, men jag promenerade runt när de andra sprang för jag kände att min orka hade inte pallat att även försöka jogga. Efter konditionsträning brukade det blir lite stretching men inte idag, då var det bara att köra på med styrketräning. Så när vi äntligen fick slå oss ner på golvet så var det gott. Tittade runt och såg på de andra att de såg framemot denna stund också. Sa högt att det ska bli gott och de andra intygade och man förstod att även de gillar denna stund och någon sa att den är välgörande, i mitt inre tänkte jag mer än du anar eller? När ljuset släckte så bad jag "Var med oss, allt jag ber om och önskar är att Gud skall vara med oss. Amen. Till en början kände jag inget, såg att rummet skiftade i gröna energier, så kände jag en närvaro och hörde i samma stund ordet Sigtuna via min mentala hörsel. När närvaro kom mig närmare så såg jag en man en kåpan, men det kändes verkligen som en yngling. Jag kunde lite se hans ansikte men förstod att det var en mycket ung man. I hans sällskap fanns en lite mer bestämd kvinna klädd i nunnekläder. De visade mig en klostergård och dess byggnad, och jag antar att det var Sigtunakloster i och med att jag hörde det ordet när de kom. Till en början kände jag mest närvaro och undrade om det inte skulle bli någon healing, och undrade samtidigt om de andra fick någon healing eller om det endast fanns en närvaro runt dem också. Visserligen en väldigt behaglig närvaro. Sen kände jag ynglingens händer på min panna och ett mjuk vitt sken kom emot mina stängda ögon och jag kände hur en mjuk och behagfull healing fyllde mig, lite mer lik den jag fick under den andligakirurgin från Brasilien. Förnöjd lät jag mig sjunka in i energi och dess närvaro. När vi sen satte oss så verkade inge av vara så väck som vi brukar vara och då tänkte jag, ja ha ... då har de också fått den mjuka och väldigt subtila energi som jag fick. Jag känner att jag börjar lära känna en del så pass väl så snart kan jag nog föra samtalet in på vad de upplever under avslappningen. En kille som jag brukar prata med frågade hur det gått hos doktorn igår, och han verkade lika förundrad som jag över att det nu nog inte skulle bli något ingrepp. Samtidigt som han också hade lite svårt att få ihop hur det kunnat bli så bra. De sitter ju på en form av resa och erfarenhet via sin problematik, så jag känner lite att de förstärker för mig att det är lite utöver det vanliga som skett. Även om jag fattar det och det stämmer med min tro, så är det ändå lite svårt att landa i hur bra jag idag datum framförallt känner mig, men också rent medicinskt hur bra jag blivit. En sund själ i en sund kropp. En del tycker inte det om mig - jag vet. Men det struntar jag i. För jag känner mig som en sådan kombination och den som är närmast mig och förstår mig bäst är jag själv. Nä, mina vänner idag skulle jag kunna skriva sida på sida, men jag får nog spara en del till en annan dag. För nu behöver jag hoppa in i duschen, så jag är klar när Kent och Gunilla kommer och plockar upp mig så vi kan åka till SSG,s sista seanskväll för denna säsong. Idag är jag så euforisk så jag kan utan problem säga att jag älskar er alla, varken jag mött er inte så gör jag det. En skön känsla ... något ni borde prova på någon gång. ; )

Villkorslös Kärlek
Hasse

 

12 december

Idag är det en lite mullen och gråtrist dag i Göteborg, så det är ganska så gott att få vara inomhus. Min mamma kommer komma hit från Jönköping och besöka oss över helgen, vilket skall bli skoj. Så hoppas jag på att Daniel kommer upp med min dator och att den är virus fri, så jag kan börja jobba på den och lättar hinna svara på mail och kunna komma åt min hemsida. Var ligger tankarna idag, vet inte ännu vad denna dag skall ge för text att skriva om. Kanske min ”sjukdomsbilds” påverkan på min omgivning vilket har varit i väldigt mycket olika nyanser, men jag tänker nog skriva om den speglingseffekt som den gett, vilket jag inte förstod till en börja, utan mest började reflektera över allt eftersom jag började bli bättre. Det som satte igång direkt med dem som stod mig närmast har jag ju tagit upp, likaså reflektioner som andra hade till mig och som faktiskt kändes som relevanta trådar i min väv. Men jag har inte tagit upp den del av dem som blivit berörda eller påverkade, men att det som dyker upp har inte med mig att göra utan har blivit till rena rama speglingseffekt för dem själva. En del av dem är väldigt medvetna i sitt beteende att det har slagit an på dem själv och det som gäller deras tillvaro. En del totalt blinda för detta, en del förstår nog att det kan ha med dem själva att göra, men framförallt så är de fast inställda på att det har med mig att göra och skall till alla pris pränta in det i huvudet på mig. Till en början hade jag lite svårt att förstå detta eller ta det till mig, men med tiden förstod jag detta har inte med mig att göra och då kunde jag skita i det och förhoppningsvis så faller det på plats hos dem att de gäller dem själva. Så det rör verkligen runt i grytan för många då något inträffar i livet och förändrar det vardagliga till en omkullkastad situation där endast kaos råder som ett lugn. För detta kaotiska lugn som uppstår är nästa lika fascinerande det. I vilket fall så är jag ju på väg mot rätt håll och det har både varit en händelserik och givande höst, men jag vet ju att det har det ju inneburet för många fler än mig – både de som inser det och de som ännu inte gör det.

Nu ska Monika snart till jobbet, så jag får väl ta farväl av henne. Sen dyker ju min mamma upp här om någon timme så vi får väl se om det blir några fler rader i bloggen idag eller inte.

Jag var inte här ifrån lång stund. Man kan väl sammanfatta det som att alla kriser och katastrofer påverkar oss på ett personligt plan och sätter igång processer, även om dem som känns fjärran inte gör det på samma sätt de som är runt knuten. Med andra ord ju närmre krisen eller katastrofen är oss ju mer påverkar den och sätter igång. Så en kris är ju inte endast till för den som befinner sig i själva krisen.

Nu kom lilla mamma så so long.

13 december

Så skoj att Kevin vann igår, även om de både var väldigt bra och värdiga vinnare. Idag hoppas jag på att få tillbaks min dator som varit hos Daniel för att bli virusfri. Vi ska också en lite sväng på Liseberg och se om vi kan få till lite julstämning.

Då var julgranen inköpt och placera i källaren för att den ska vänja sig vid värmen, den lär barra mindre då fick vi lära oss förra året.

Det gick bra att vandra på Liseberg bland allt folk, grymt kallt om tårna, men som vanligt väldigt vacker med alla lampor. Det var dock ganska så skönt att få komma hem och få komma in värmen och få liv i tårna igen. Jag reflekterar dock över att det är ganska så underligt att de fortsätter höja min medicinering, trots det goda resultat som återhämtningen redan givit. Man undrar ju om det är en ren princip att medicineringen skall upp i max dosen. För man kan ju tycka att de istället framöver borde trappa ner medicinering, men de kanske tycker att man skall stå på dem resten av sig liv … fast det tänker jag ju i så fall ifrågasätta. Nä, nu får jag återgå till att var social igen och för att om en stund se faddergalan.

Ha en fortsatt bra lördagskväll
Hasse

 14 december

Jag har säkerligen skrivit det förut, men vi har en så himla vacker lägenhet, så jag kände mig så glad och tacksam när jag kom hem för en stund sedan. Så tacksam över att jag har den förmånen att få bo i denna vackra bostad som jag känner mig mer hemma i någon annan tidigare bostad, fast kanske beror den känslan på  att jag verkligen kände mig hemma i mig själv när vi flyttade in här, inga minnen av ensamhet eller minnen sökande efter det man saknar i livet. Sen var jag ju himla tacksam över att ha med mig min dator som jag varit uppe på HIT och hämta och som Broder Daniel har fixat till så att den är virusfri igen. Skönt att få komma ut en stund och sedan vara uppe på jobbet, även om jag bara var där för att vända. Daniel höll kurs och hans elever verkade muntra inne i salen och så skrek i rena glädje ropa därinne. Kom uppmanade Daniel och sprang in, och när jag kommer in så ser jag hur de leker med det dansande bordet och att det precis tog lite fart. Ja, bordsdans är ett upplyftande litet fysiskt fenomen som ger mycket skratt och tjo & stim. Vi har även haft en lugn och trevlig helg med mamma som åkte nu på eftermiddagen. Hon påvisade även hon att hon lärt sig en del om tacksamhet det sista och fastän det sägs att det inte går lära gamla hundar och sitta så tror jag det. Det handlar nog mer om de vill eller inte, eller helt enkelt blivit för bekväma med det som har varit gångbart i livet. Hon var skön (mamma) när det påvisades hur återhämtat jag blivit och tyckte det här vågar jag nog inte säga till mina syskon för de kommer nog aldrig tro på att du har varit så sjuk som du varit, de kanske tror att jag har ljugit om det. Egentligen inte så underlig tankegång för vi sitter ju alla med inlärda normer och begränsningar för vad som är möjligt eller inte möjligt. Fast sen tyckte hon att min moster Birgit var det ju ingen fara att såga något till, för hon skulle förstå. Sen skulle hon säga det till en ingift moster som är pingstvän, hon tyckte gott att hon kunde höra att healing fungerar och att det är en form av förbön. Så vem vet ett tu tre så har hon sagt det till allihop och kanske hjälpt dem att ändra sina normer och flytta på sina begränsningar. Igår skrev jag ju en kort blogg och jag skrev mycket kort om att jag egentligen tyckte att det var underligt att de höjde en av mina mediciner som ännu inte var upp i sin maxdos. Varför jag inte reflekterade över det hos läkaren var väl att jag inte känt något det sista då de höjt någon av mina mediciner och samtidigt var så lycklig över att få bekräftelse på att jag verkligen hade återhämtat mig så bra som det verkade då jag var på ultraljudet. Men när jag nu höjde denna tablett och blev påverkad av höjningen kändes det så onödigt. Framförallt då man vet hur pass bra jag har återhämtat mig, jag faktiskt över deras förväntningar och förövrigt inte kände av några problem, mer än att min forna fysiska kapacitet inte är tillbaks ännu. Men det kommer den ju göra med träning och åter träning, och väldigt mycket tack vare sjukgymnastiken men också via det vardagliga som stärker min fysisk. Så just nu känns det ju lite B att känna blodtrycksfall för de skall höja en tablett. Det är inget större obehag och jag kan ju intala mig ganska väl att inget kommer hända mer än att jag känner som att jag skulle svimma. För hittills har jag ju aldrig svimmat av dessa känningar. Så det känns ju lite som att kan man nå maxdos så skall man, varken det behövs eller ej. Fast det är ju hur jag ser det, får väl fråga nästa gång jag är på hjärtmottagningen. Gud så skoj det var att få sin dator tillbaks och kunna sitta och skriva på min blogg i hemsideprogrammet som jag använder för min hemsida. Visst det har gått bra att skriva på Monikas dator och det har inte inneburit några allvarligare äktenskapskriser via det, men det är ändå skönt att få sitta på min plats vid min dator. Ja, vi är nog lite bortskämda på den punkten, men lite bortskämda får man gärna vara. Sen är det ganska så mysigt att hon har sin arbetsplats och jag har min och att vi kan sitta där och arbeta samtidigt, och inte behöva turas om såsom vi hade det förut och har behövt ha det de senaste dagarna. Sen kan jag ju från och med idag åter lägga ut texten på min hemsida och endast se den andra bloggen som en extra blogg. Nä, ni nu får jag nog pausa lite, fastän detta var så himla skoj, annars kanske det slutar med att dagens blogg blir en bok.

Nu har Monika kommit hem, vi har ätit lite kvällsmat och sedan tagit upp den redan barrande gran från källaren - allt är precis såsom det skall vara. Med stor omsorg och glädje så har vi klätt den och suttit förstummande och sagt att det är det vackraste gran vi någonsin sett - precis såsom man säger varje jul. Vi reser ju bort nästa helg, så nu hinner vi ju njuta lite av gran, dess doft och dess fägring.

 15 december

Då har man varit och levererat ännu ett litet rör med blod till Sahlgrenska. Sen bar det iväg ner till stan för att inhandla de sista julkapparna. Har suttit här hemma och funderat och funderat, för att vet vad jag skall ha innan jag beger mig ner så jag slipper att springa på stan och fundera. Det hela förlöpte bra fann det jag skulle på kortare tid än beräknat och kunde utan att fallit ihop inne på Nordstan ta vagnen hem igen. Jag var lite yrslig, men det beror ju mest på höjningen av min medicin och sen tror jag att lite är rädslan att bli för yrslig på stan och tuppa av, som får mig att känna mig yrsligare. Jag är säkerligen minst lika yrslig nu men då bekommer det ju inte mig när jag är hemma. För trillar jag här så får väl Monika bara låta mig ligga där tills jag kvicknar till eller kanske slänger hon en hink vatten över mig så jag kvicknar till - bäst att hålla sig på bena så man slipper vakna till och vara dyngsur. Nu skall jag få middag, skönt att slippa laga den själv idag. Även om jag tycker om att laga mat så är ju väldigt gott att få gå och sätta sig vid ett dukat bord och bara njuta.

Min vän och elev Leo från Stockholm ringde för en stund sedan och det visade sig att han arbetade i Göteborg idag, så han skulle titta upp efter jobbet. Ska bli skoj, jag har nog inte sett honom sedan kursen i Stockholm för medium som var i våras, då han var med som extralärare. Ska bli intressant att se hur livet varit för honom och vart utvecklingen bär hän för honom. Nu skall jag dock tog en middagslur. Fast först kanske jag skall ring mamma och se hur det är i småland idag.

Censur ...

Tankarna är många men framförallt så rör de sig mer och mer mot framtiden. Vart är jag på väg, vart leder stigen mig som jag vandrar på. Jag är så väl medveten om hur lätt det är i livet att vandra in på gamla hjulspår igen, och efter denna höst så känns det ju verkligen som det får inte ske. För även om jag inte kan vandra direkt till målet så kan jag ju ändå börja vandra på den stig som öppnats sig för att kunna leda mig dit som jag skall. För även om jag vet lite om vart min väg leder så inser jag ju att de kommer ta år innan jag är där, innan vissa saker manifesteras i den fysiska tillvaron. Hösten har i mina ögon varit en gåva och jag vill ta denna möjlighet och förvalta den väl. Sen har jag ju endast en nyans inom mig vart jag skall, att följa en inre nyans är inte alltid så lätt när vardagen och de inkörda gamla hjulspåren finns där. Men jag klarar det ju inte på egen hand, så lika bra att be om hjälp. Var med mig.

Ju mer jag tänker på nyansen inom mig ju mer känner jag en förnöjd känsla som växer sig allt starkare inom mig, så nog skall denna inre nyans kunna leda mig och jag kunna följa den. För denna nyans är ju just nu karta och kompass för mig, och för eller senare så leder den till mig till min nya framtid. För det som nyss var framtiden är ju just nu nuet. Jag har i vissa lägen i livet trott mig veta exakt vart jag skall, för mig en form av trygghetsbehov att känna att man har kontroll över det hela, men rena självbedrägeriet. Så därför känns det så skönt att tillåta sig att inte veta, bara ana och att känna denna nyans som jag kallar det.

Sen förutom att tänka på framtiden så har jag ju under hösten tänkt en hel del på resan hit, hur det blev så här, dess orsak och om det är något som jag kunde gjort annorlunda? Mitt svar blir nej, jag gjorde det som jag kunde och det som i stunden på resan hit kändes som det rätta och jag är helt övertygad om att jag skulle ha reagerat och hanterat det hela precis likadant om det hade ägt rum igen. Ni som följt bloggenunder hösten har fått vara med i mina spekulationer runt orsaken och dess verkan, nu har jag väl personligen lämnat tankar runt orsak och börjat mer och mer att se till dess verkan. För det är väl ett naturligt förlopp i steget vidare. I annat fall hade man ju endast hållit sig kvar i det förgångna. För även om vi aldrig skall glömma bort det som var, så skall vi ju inte heller stanna kvar där. Nä, ni nu skall jag fortsätt med disken, så det är fint i köket tills Monika kommer hem från sin elevavslutning.

 16 december

Sjukgymnasten förlitar sig till sin gymnastik, läkarna till sin medicin och kirurgen till sin skalpell, men ingen av dem verkar direkt förlita sig till varandras kunskap och skicklighet. Förunderligt tycker jag de är ju ett team, utan teamarbete. Så kanske inte underligt att det är lite segt att få in andra och mer alternativa tankegångar i detta sammanhang. Visst ligger det och gror där på inom sjukhusen och utanför, men man tycker ju åtminstone de kunde ha lite tilltro varandra och samverka. För en gemensamma styrka är ju alltid starkare, än när var och en skall slåss och framhäva sin del i det hela. Nu var det ju inte riktigt detta jag tänkte skriva om när jag slog mig ner, men det är ju ofta som orden får ett eget liv då jag sätter mig vid dator, så det är jag inte förundrad över däremot. Själv känner jag mig nog som jag kan förlita mig till dem allihop och alla har haft en lika viktig  pusselbit av kunskap under mina resa tillsammans med dem + min stora förlitan till Gud och de som samverkan i Guds anda. Idag försöker jag verkligen att förlita mig till de skolmedicinska som står för att de förlitar sig till sina tabletter. Jag har idag känt av lite välstarka biverkningar från medicinen som de höjde förra vecka. Jag har ju nästan sedan dess tyckt att det kändes onödigt att höja den utifrån hur jag har återhämtat mig. Men det är först idag som jag far illa av det och tycker ju att biverkningen borde avta då det i morgon har gått en vecka sedan höjningen. Så jag ringde hjärtsköterskan som jag direkt fick bekräftelse av att hon var förundrad över den god förändring som blivit i mitt tillstånd och att det var över det vanliga och deras förväntningar. Jag hörde en nyanser mer från henne som jag kan tänka mig att de spekulerar sig emellan, för jag hörde nyanser från vad hon hade hört om min tillfrisknad. Hon tyckte också att biverkningar borde avta, men ville att jag skulle vänta till torsdag och se. Lite för vimsig för att gå in i en diskussion och ifrågasätta höjningen, jag vill ju mest bara slippa biverkningarna. De biverkningar som jag känner av och som enligt information om tabletten är väldigt vanliga, är yrsel såsom om jag skulle svimma av, trötthet, andnöd, illamående, kalla tår, fryser lite överlag, nedsatt reaktionsförmåga. Även om jag vet att detta endast är biverkningar och jag hittills aldrig har tuppat av så är det väldigt svårt att intala sig själv att det är lugnt. Så jag ringde sjukgymnastiken och bokade av min tid idag, även om jag vet att hade välkommit dit så hade den gjort gott för mig, men det är en alldeles för stor olustkänsla på vägen dit då jag känner mig så här. Jag har säkerligen tillbaks i tiden känt värre biverkningar men jag var då van vid dem och de var en del av min vardag, just nu så är jag ju mer van att må prima och att jag inte känner av några problem eller hinder, mer än att min fysiska kapacitet inte är återställd ännu, men det kan man ju lätt leva med. Så det känns väldigt onödigt att behöva fara så illa när jag vet att jag är återställd mer än någon av dem vågat drömma om och då utan kirurgens favorit redskap skalpellen. Personligen har jag mest lust att skit i den där extra tabletten i kväll, men jag är nog alldeles för mycket duktig pojke för att göra det. Ja, ja, vi har ju alla våra små handikappande egenheter. Kan man inte bli av med dem så är det lika bra att ha skoj åt dem. Jag vet ju att de vill ha upp denna tablett ännu 50 mg, men då kommer jag troligtvis vägra, för nu har jag ju landat i hur frisk jag har blivit och sist jag mötte läkaren var ju mest rädd att jag missuppfattat hur bra det var med mitt ultraljud och sedan var jag ju återigen väldigt omtumlad när jag fick bekräftelse på det + att denna gång hörde ju även Monika det, så jag inte begick självbedrägeri i ren önska att endast höra det jag ville höra. Nä, ni jag får nog röra runt i grytan lite på Sahlgrenska, jag har ju min 12 år där som personal så jag vet ju ganska väl hur de funkar och via det skall jag nog kunna få smita in med lite nya tankegångar. Jag minns än hur reaktionerna var när de fick veta att jag gick en utbildning till Spiritualistisk medium och till det att de flesta var intresserade och många som sedan genom åren kommit på sittningar hos mig. Jag minns hur jag helade i smyg eller till stor del inte kunde låta bli då jag arbetade på hud, eftersom energin bara strömmade ur mig då jag gav medicinskbehandling. Hur jag fick många att förstå att om de var skickliga i sitt utövande som sjukbårdspersonal, så bar de på en naturlig helandeförmåga som de använde omedvetet. Jag har ju sedan under åren haft mängder av sjukvårdspersonal på mina kurs och då framförallt sjuksköterskor, den dagen Sahlgrenska vill införa healing så har de ju redan personal som både är kunniga i skolmedicin och i healingarbete. Synd att de inte vet vilken guldgruva som ligger där ruvar och som inte kommer till användning på ett öppet och medvetet plan, utan endast sker lite i smyg från dem som bär på kunskapen. Det är väl utifrån denna erfarenheten och kunskapen som jag får belysa mitt fall och vad jag anser man bör se till och agera efter, för även om de inte är vana att gå tillväga så, så får jag väl belysa att jag inte är en "mönsterpatient" som stämmer in helt på deras kunskap och statistik. Någonstans måste ju öppningen börjar, varför inte här och nu och via mig. Jag har ju många gånger  pålyst min förebild som en rebell, och jag själv känner mig ju många gånger som en sådan andligrebell som han var, utan vapen, utan knytnävar ... men utifrån ljuset och kärleken till sina medmänniskor "slåss" för sin sak. Jesus - vad taggad jag blev, tur att jag inte ska på något läkarbesök idag, då hade jag nog inte gett mig förrän de hade trott på mig och sagt du har rätt, vi tror dig. Men det är ju inte mitt sätt, inte mitt vapen, mitt vapen bär på ödmjukhet som ger var och en rätten till att själv börja tänka och för att kanske med tiden få det att falla på plats till en naturlig del av sanning. Via skrivandet idag har jag faktiskt fått igång blodcirkulationen på samma sätt som jag får igång det via sjukgymnastiken och det gör alltid så jag mår lite bättre och det eliminerar även eventuella biverkningar. Så just nu mår jag relativt bra, kanske for jag illa av biverkningar för att jag mesade sist då jag mötte läkaren? I vilket fall som helst så strömmar blodet bra nu och hjärna får lite extra syre, så jag slipper lägga mig för att få upp blodet i skallen. Att reta upp sig lite och bli engagerad kan som ni säkerligen förstår också vara en bra medicinering, det är inte endast syntetiska tabletter som har god effekt. Nu känner jag att jag kommer kunna plocka fram julpyntet tillsammans med Monika i kväll, vilket jag var lite tveksam till om jag skulle kunna innan. Nu kommer hon genom ytterdörren som det vore tajmat, så nu ska vi pynta och jag var väl ändå klar med dagens blogg eller detta avsnittet i alla fall. Så bra att Gud skrivit manuset så vi vara klara med vårt bestyr samtidigt hon med sitt julkappsinköp och jag med min text. ; )

 17 december

Mångfald - Hakon (min vägledare) länkande nyss in med mig och började prata om mångfald. Att när jag började jobba igen så skulle jag tänka i mångfald och fokusera mig på de jobb som gav mångfald, framförallt då jag når flera människor på en gång och inte lägga tyngden vid de enskilda mötena. Men samtidigt låt mitt innehåll ha ett mångfald liksom något som skimrar i multicolor och det är ju så här års lätt att få en bildlig metfor av då det hänger glitter i vår gran av silver men som skimrar i multicolor. Med dessa enkla ord förstår jag ju ungefär vad jag skall fokusera mig på, även om det inte ger exakta uppgifter och det skönaste i det hela är väl att det är även vad jag känt själv då jag skall börja välja vilka jobb jag skall ta till våren så har jag ju mer valt utifrån dem jag når många åt gången. Jag förstod också på honom att jag skulle tänka på att lägga in fler och fler sådan jobb då jag nådde flera människor åt gången och inte tänka så mycket till att ha tid till enskilda möten. Så nu skall jag suga på ordet Mångfald en stund, så det faller på plats inom mig som en naturlig del och att det blir utifrån den naturliga delen som jag agerar utan att behöva tänka på att göra det. Spännande är ju att vandringen genom livet aldrig stannar, utan tar sig hela tiden emot nya mål.

Är Gud barmhärtig? jag läste ett litet avsnitt i en bok igår att man skulle ställa sig den frågeställningen. Är Gud barmhärtig? I fall man anser att Gud är det så har man en personifierad syn på Gud, eftersom att vara barmhärtig är en personlig egenskap och det inte kan tillfall en kraft att bär på personliga egenskaper. Har själv aldrig tänk på det ur detta perspektiv, så det fick mig att små le emot mig själv och min syn och relation till Gud. KG Hammar skriver också väldigt mycket om sin personliga relation till Gud och att därför kan inte Gud vara en kraft i hans ögon, men han kan inte heller säga vad Gud är - mer än att det är en personlig relation. Jag har nog försökt ha en syn på Gud som en kraft, men egentligen så har jag hela tiden lagt personliga egenskaper till hur Gud är, framförallt har jag ju påpekat många gånger att jag inte tror på en dömande Gud, en kraft kan ju icke vara varken dömande eller icke dömande. Sen under de senaste år har jag ju kommit närmare Gud på ett starkare och personligare plan, och hösten satte verkligen dit punkten i denna utveckling genom att låta mig möta Gud så nära, så jag inte kunde uppfatta vad som var jag eller vad som var Gud. Fastän vi var ett var vi samtidigt två, men ändå inte delbara. Vissa saker finns det inte ord för att beskriva eller förklara, och jag tänker inte skapa någon metafor för denna upplevelse. Det jag mest vill belysa för er är den intressant frågeställningen om Gud är barmhärtig?

Var med mig.
Allt jag ber om och önskar är att Gud skall Vara med mig.
Amen.

Skulle ju egentligen träffat Christer idag, efter jag varit och klippt mig hos Thomas - SSG,s före detta ordförande, så det blev lite skvaller om de som var med förr. Christer är mannen som också fått till sig att ha Ljusbärare som arbetsnamn och som hade varit i Brasilien på det centra som jag fick min andligakirurgi ifrån. Då jag blev medicinskt påverkad igår så blåste jag dock av vårt möte, inte så himla roligt att träffa någon för första gången och vara svimfärdig och lite lätt drogpåverka. Men idag har biverkningarna släppt, skulle nog komma tillslutsatsen som jag kom till igår via bloggen, så jag inte missade ett av mina uppdrag i det hela. Så nu får vi se när det kan bli av och vart detta möte leder till.

Nu vet jag det blir på fredag som jag och Christer kommer sammanstråla fysiskt för första gången. Skall bli mycket intressant.

Det skall bli mycket spännande att se vilka som blir valda av bönderna i kväll. En söt och oförarglig liten dokusåpa, tycker jag.

 18 december

Vad är det för dag idag? Rent vädermässigt grått och trist, och regndropparna hänger över stan. Så kanske texten regntunga skyar passar in. Ännu tycks ingen inspiration vara med mig för att skriva här, så jag får väl svara på några mail och återkomma till bloggen lite senare.

Jag kände mig inte särskilt påverkad av medicinhöjningen igår, men idag känner jag av den igen. Så jag har precis pratat med hjärtsköterskan såsom vi bestämde att göra när jag ringde henne i tisdags. Så nu har vi bestämt att sätta ut den lilla rackaren och att jag skall ringa henne i morgon och säga hur det känns. Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner detta, men det känns som om hjärtat fick jobba mer än det behöver och det kanske inte är så konstigt om kroppen upplever det som om den hade fått en överdos. Jag hoppas på att detta släpper nu när vi bestämt oss för att sätta ut den tablett som var höjningen. I annat fall lär det ju inte behöva ta mer än 12 timmar innan den nivån gått ur kroppen och är tillbaks till den dos jag hade innan höjningen. Personligen tror jag min kropp protestera, då den återhämtat sig så bra och att man då går in och ger den ännu mer gift ... för tyvärr så är ju en del syntetisk medicin rena giftet, även om den har en väldigt bra medicinsk verkan samtidigt. Jag har ju lågt blodtryck och en av denna tabletts bieffekt är ju att den sänker blodtrycket, så det är ju inte så underligt att jag blir påverkad av den.

Jag har nu legat ner en stund och det känns ju alltid mycket bättre bara jag får lägga mig ner, så blodet fick komma upp i huvudet och syresätta den lilla hjärnan. Innan jag la mig drog jag medvetet i mig ett par glas vatten för att spä ut "skiten" som finns i min kropp eller den medicinska substansen om jag skall uttrycka mig lite formellare. Jag bad sedan lilla bönen "Var med mig" i huvudet och kände direkt närvaron och bad då om hjälpa med den healing som jag skulle ha glädje av just nu. Jag kände hur energin strömmade emot mig och i med, och efter ett tag så kändes det som jag flöt ovan på sängen och inte längre som om jag låg på madrassen, utan i ett skönt vaggande rent energimässigt. En klar och tydig doft av vanilj strömmande in i min näsa, den doften som blir av vanilj då den blir uppvärmd - varm, mjuk och behaglig. Via den kunskap som jag har om aromaterapi så vet jag ju att vanilj är en av de dofter som de flesta reagerar med att bli lugna och rofulla av. Jag blev sedan kissnödig som om jag varit på healingkurs, så med glädje gick jag upp och hoppades på att där försvann en hel del av den överdos jag fått ut och iväg ner i avloppet. Jag kan ju tycka att det är tur att man har viss medicinsk kunskap, även om nu inte hjärtat är ett område som jag personligen kan så mycket om, så har man jag nytta av de grundläggande medicinska som man har. Jag har tidigare även tänkt hur klarar sig folk som inte har någon egen medicinsk kunskap när de blir sjuka eller någon i deras närhet blir det. Så jag tog ett par extra glas vatten till när jag klev upp för att spä ut och sedan kissat ut, så kroppen blir renare. I slutet när jag låg på sängen sa en klar och tydligt röst, troligtvis Hakons " Var uppmärksammad, du följer nu inte i fotspåren utan kliver direkt i fotspåren". Han gav mig sedan en metaforisk bild hur man kan följa fotspåren framföra sig så man vandrar rätt i livet, men hur jag hela tiden klev ner direkt i fotspåren då de befanns sig under min fot, istället för följa dem och det gjorde enligt metaforen att det som skedde runt mig blev mer direkt, så man hela tiden var tvungen att var mer uppmärksam på vad som skedde. För om man följer ett par fotspår så är man ju lite mer med vad som skall hända, eller vad som kan tänkas hända. Denna metafor kändes verkligen som att vandra i rätt spår och att samtidigt vara i nuet. Passar mig bra utifrån det ställningstagande jag har hur jag vill leva mitt liv. Återigen hur klara sig människor som inte har minsta lilla medicinska kunskap, jag kan ju mycket välförstå att det jag upplever är biverkningar, fast de känns precis som sjukdoms symtomer och en nyans av att vara påverkad av någon drog. Fast de ringer väl och får råd om vad de bör göra och vad det troligtvis beror på, men det känns för egen del lite tryggt att själv förstå, vad som händer och själv veta vad man kan göra för att eliminera det hela. Jag skall i morgon ring hjärtsköterskan och berätta hur vidare det har släppt eller inte.

Nu fick jag springa ifrån och kissa ut ännu en halv liter, så det kommer nog ut ska ni se innan morgon dagen. Så sen fyllde jag på med några extra glas till. Jag hann även prata en stund med min mamma som ringde, som berättade blanda annat att hon börjat väva på en duk till oss, på den terapiverkstaden eller vad man skall kallade där hon går två dagar i vecka. Jag bad henne när hon var här om att väva en i svart, grått och vitt till oss, men hon var fundersam om de verkligen satte upp vävar i dessa färger, men nästa gång som hon kom dit så fanns där två vävstolar just i dessa färger så hon paxade att få väva på en av dem. Så nu får vi en fin handvävd duk till vårt soffbord.

Vi har nu ätit lite broccoli och blomkålsgratäng med qurnschnitzel som Monika lagat till, mycket gott och mättande. Monika har nyss gett sig iväg till Liseberg för att träffa Ann och Staffan som vi skulle gått på julmarknad med, men jag beslöt mig för att stanna hemma eftersom jag känner mig snurrig i kolan. Så vi kan ju hoppas att de tittar upp en stund efteråt så jag också får träffar dem. Jag gick dock ner och hämtade upp tvätten som vi har hjälpts åt att tvätta under dagen, för om jag svimmade av ner i tvättstugan vore ju inte så jobbigt som att göra det inne på Liseberg. Sen är det ju nära från tvättstuga och komma upp och lägga sig, vilket det inte heller är från Liseberg och att lägga sig ner är ju den bästa boten, så det skulle jag ju till och med kunna göra ner i tvättstugan om det skulle behövas. Jag satte mig sedan och la några tarotkort när jag kom upp, för att bli av med den överladdning som blir ibland då man inte jobbar med sin medialitet och på så sätt få bli av med dessa energier. Visst inte vad jag skulle lägga på eftersom jag inte direkt undrar något till kort, men la på hur jag skall hantera det som sker just nu. Så de bitar som var av vikt som fanns där var väl att stå stabilt i det som skett/sker känslomässigt, förlita mig till min styrka som enligt mig kommer via ens sårbarhet, att det jag sår nu är det jag får skörda, så jag skall vara väldigt medveten om vad jag sår och om tre månader såg det ut som jag hade lagt en bra grund till det nya, en bra grund att stå på och att agera vidare ifrån. Så det kändes väl inte som det direkt dök upp något nytt, mer än att jag fick bränna lite energier, så jag inte behöver vara överladda mitt upp i det hela också. Så även i nuets kort att jag är lite rigid, så det får jag nog se till att inte var ... fast när jag skriver det så känns det som att just nu har jag nog lite nytta av att vara det. Där ser man, det såg jag inte när jag la korten utan tog det direkt som något negativt, nu känns det mer som jag tjänar på att vara lite rigid i det jag tror och står för. Ja, ja då fick jag en lite bra nyans till genom att skriva till er. Där ser man hur lite det är som gör skillnaden i en tolkning och hur himla lätt det kan vara att tolka fel. Fast jag hade nog varit mer noggrann om det varit på någon annan, å inte som lite på skoj på mig själv. Nu får jag springa igen, jag kommer nog vara rensad från den lilla tabletten innan kvällen. ; )

Nu har vi sett tevebonden eller bönderna, söt lite såpa. Innan dess så tittade Staffan och Ann upp en stund innan de tog tåget hem till Skövde igen. Jag kan belysa att jag redan mår mycket bättre bara över att ha låtit bli den där extra tabletten i kväll som vi beslöt oss för att sätta ut. Så får jag bara sov så är nog dessa dagar med biverkningar ett minne blott. Sen kommer de aldrig få mig att höja några medicineringar mer, för att de skall upp i den beräknade maxdosen.

Sov gott, så hörs vi  i morgon.

 19 december

Idag känner jag mig "drogfri", endast en liten diffus känsla finns kvar, men jag känner ju hur pass mycket klarare jag är i sinnet, så jag förstår ju att jag har varit mer drogpåverkad än jag har fattat. Jag upplevde ju mest de symtom som fick mig att känna svimfärdig, osv. Nu känns det nästan lite underligt klart i huvudet, så visst har jag varit påverkad på mer sätt än jag fattat då jag befann mig i det hela. Så tack och lov att vi satte ut den där extra tabletten.

Nu har jag prata med hjärtsköterska och enligt henne så sitter tyvärr den här medicinen kvar i flera dygn, eftersom den är långtidsverkande. Så den lilla diffusa känsla beror nog på det. Jag som tänkt mig att den skulle gå ur på 12 timmar eller högst 24 timmar. Nu måste jag dock hoppa in i duschen, skall träffa Christer som varit i Brasilien hos Joao - den andligakirurgen.

Jag har nu varit på ett skönt och avslappnat möte med Christer, mer som när man är hemma hos någon och hälsar på som man redan känner, än som ett nytt möte. Vi verkar på många sätt och flera plan samstämmiga. Så vi får väl se vart detta första möte leder oss till i framtiden. Vi har redan planerat in lite, delvis då han skall komma och prata inför min healingelever som är klara med sin grundutbildning och ett föredrag/samtal på en ljusbärareträff. Jag fick sedan prova på ett kristallbad, visst kändes det och visst upplevde man inre bilder som i en meditation. Jag kunde också uppleva hur det arbetade i vissa chakran och i slutet som jag låg i en dusch av energier, men jag kände också tydligt av andevärldens närvaro. Framförallt så mådde jag väldigt bra efteråt och det kändes som något blivit ännu bättre med mitt hjärta. Jag har haft på känn att något i detta möte skulle vara bra för mig rent fysiskt, vet ju att man kunde bli ordinerad kristallbad i Brasilien efter den andliga operationen. Visserligen så var det väl vanligare som en förberedelse enligt Christer. Så nu fick även jag mitt kristallbad. Mår väldigt bra och har inte minsta känningar av några biverkningar längre. Visst skulle jag kunna beskriva detta möte och min stund i kristallbadet mer detaljerat, men det får räcka så här. Kan ju avluta med att skriva att jag mår prima och är ganska go, så jag har nog mer lust att sätta mig i gungstolen och gunga, och drömma mig bort än att skriva på bloggen. Innan jag slutar så kan jag varmt rekommendera ett kristallbad. Läs mer om det på www.ljusbärare.se inte min hemsida utan Christers.

 20 december

Nu bär det snart iväg till Kalmar och Monikas syster, där vi ska fira första delen av julen, men innan vi börjar vårt julfirande så skall vi till Ronneby i morgon och fira Monikas mamma som fyller år. Hon fyller jämt så det blir väl lite extra. Sen är väl ålder en världslig måttstock som inte säger så mycket egentligen. Jag har genom livet mött gamla 20 åringar och unga 90 åringar. Ålder säger egentligen inget mer än hur länge man varit i denna fysiska skepnad som man befinner sig i nu. Själv har jag alltid haft redan sedan jag var barn ett brett umgänge rent åldersmässigt. När jag var riktigt lite så umgicks jag bara med folk mellan 60 och 70 år, eftersom det inte fanns några jämnåriga runt mig. Jag hamnade i dessa minne igår då jag låg i kristallbadet. Såg det hus jag bodde i till jag var fem år och hur jag som en liten kavat person stegade uppför trapporna till min mamma efter att har varit runt på min själavårdande runda. För även om jag kanske bara var en cirka fyra - fem år så hade redan min bana och träning till själavårdare börjat, eller man kanske mer skall skriva att jag då var i mitt naturliga essen utifrån min själ. Jag utförde endast vad själen var gjord för att göra. Fast jag var nog en mer förstående liten krabat än min omgivning behövde, men de fick ändå emottaga mina välgärningar. För mig själv så innebar det ju att där började min medkännande väg i detta livet, såg också genom det hela att det är inte alltid så lätt att genom livet bära på denna medkänsla och att jag burit mångas sorg inom mig. Förhoppningsvis har det hjälpt dem jag burit åt, så det inte endast har varit till något betungande för mig att bära. Det sägs ju att sorg är ibland för tung för att bära själv, så jag hoppas verkligen jag har avlastat en del genom mitt naturliga beteende som jag själv inte har reflekterat över förrän jag såg det igår. Visst vet jag att jag bry mig och kan vara medkännande, men jag har aldrig upplevt det som om jag har burit andras sorg och smärta inom mig. Nu får jag nog pausa i mitt skrivande och äta lite frukost så vi kommer iväg i tid. Julturnén kan börja, let´s go.

Resan till Kalmar gick bra, har ätit lite och sovit en långstund för jag var ganska så sömnig av resan, men också av den tidiga morgonen, så nu är det redan kväll. Jag hade tänkt att skriva om en annan sak som dök upp, men min blick har fastnat på Harry Porter som just började på femman ....

Jag såg även lite olika epoker eller faser ur mitt liv då jag låg i kristallbadet igår, tidsperioder som jag själv reflekterar som perioder då jag var väldigt osäker och bar på en inre osäkerhet. Men via dessa minne såg jag det ur en helt annan aspekt, att jag bar på en förunderlig säkerhet istället genom att alltid se till att vara jag och var såsom jag önskade vara. Så som jag upplevde det i dessa inre minnen ur ett annat perspektiv än jag personligen minns dem, så var det mer att jag inte hade behov eller inte var skicklig på att hävda mig. Vilket blev såsom jag istället bar på en osäkerhet via mitt agerande, men istället var jag ju stark att inte agera utifrån omgivningen och dess krav att anpassa sig och att med tiden formas utifrån detta, den styrkan måste ju ha kommit ur en inre säkerhet. När jag går i mina minne går jag idag mesta dels i lyckliga minnen, minnen som jag inte längre minns eller minnen som jag helt missuppfattat. Vad jag upplever är ofta att jag idag kan se dem ur ett annat perspektiv än jag minns dem eller de som till en börjar göra sig påminda om att de är minnen som jag glömt att minnas. Arbetet med en själv tar aldrig slut och även om man arbetat bort de tråkiga, sorgliga, de störande minnena som programmerar en fel eller hämmar en, så finns det annat att se och upptäcka via sina minnen sedda ur ett annat perspektiv. För några år sedan gick jag verkligen igenom en sådan period, då jag mindes minnen som jag glömt att minnas eller inte såg någon större vikt i och då såg jag dem ur ett annat perspektiv och med mer fakta till situationen sedd utifrån så de sa mig något annat eller gav mig en annan insikt till det som skedde då. Så nu skall jag inte se det som om jag förr bar på en osäkerhet, utan ur den säkerhet som fanns då fann jag inga behov av att hävda mig eller anpassa mig, det är så jag framöver kommer att se på det och fortsätta med att vara mån om att vara jag.

 21 december

Jag fattar ju mer och mer hur drogpåverkad jag har varit av den där lilla extra medicinhöjningen. Jag la ju mest märke till de sytom som blir som liknar en sjukdomsbild, men jag har varit ganska så väck i kolan också. Om ni som unga provat på att röka hasch, så lite åt det hållet kan jag nog jämföra det med och även om jag provat på det helt medvetet och med egen vilja så har jag inte alltid funnit tillståndet så behagfullt. Framförallt inte det tunga och sirapströga som kan bli, nästan som om hjärnan hade stannat. Så igår kändes det nästa lite skrämmande hur klar jag var i skallen och förväntade mig känna av biverkningar som aldrig kom, lite så är det idag också. Jag kan ju dra ett sådana exempel som jag blev snurrig av att sitta framför dator, texten blev suddig när jag läste och hade svårt att hålla koncentrationen på det jag läste. Var lite tungt luddig i huvudet mest hela tiden eller hur jag skall beskriva det, eller som om jag gick någon form av töcken är nog kanske en bättre beskrivning. Fast det förunderliga tycker jag att den delen av det hela märker jag mest av nu, då jag återigen känner sinnets skärpa och klarhet. Lite skrämmande faktiskt för hade bara varit de delarna som kom så hade jag kanske inte märkt av denna negativa påverkan. Faktum är ju att även om jag känt av en del medicinhöjningar så har jag ju aldrig känt det på detta sätt som denna gång. Men det kändes faktiskt som om hela kroppen protesterade mot att de höjde medicinen. Ja, ja nu ska jag sluta tjata om det och att berätta istället att jag återigen mår prima och känner mig som en frisk man. Fast där ser man ju hur lätt det skulle kunna vara att bli påverkad av medicin utan att reagera på det, för det skulle nog jag inte gjort om jag inte fått de andra biverkningarna. Jag trodde ju till och med fått sämre syn och den är tillbaks igen, bara av att sluta med en liten tablett. Nä, nu skall jag sluta tjata och denna påverkan. Men ni har väl säker läst om henne som satt på ett hem i tio år eller vad det var och man ansåg henne helt bort tills man slutade att ge henne medicin för hon var så dålig, dagen där på satte hon sig upp i sängen och sa att nu skall jag åka hem och var helt klar i knoppen. Minns inte vad det var för medicin, men typ för värk eller något liknande tror jag.

Nu är jag här och tjötar igen, för inom sjukvården pratar man ju en hel del om smärtminnen och hur man inte bör undvika kroppen ifrån att få dessa minnen. Jag skulle vilja påstå att jag upplever något liknade fast drog och biverkningsminnen, sinnet förväntar sig hela tiden att jag skall känna av det, men så uteblir det och det känns lika förvånande hela tiden. Skönt att jag inte känner av det såsom man gör vid smärtminnen. För att övergå till något annat annars så fastnar jag väl i att skriva om biverkningar, så har vi nu sov första natten i Kläckeberga en bit utanför Kalmar. Mitt ute på landet, skog och ängar är mer eller mindre det enda man ser. Det finns en grannen nära men sedan är det en bra bit till nästa. På kvällen kan man även se ljuset från Kläckebergakyrka. Det hade varit en idyllisk plats att fira jul på om det funnits lite snö som förhöjde stämningen. Så vi får hålla till godo med den frid som finns här och rofullheten som man går ner i. Men jag skulle inte vilja bo så här, en liten dos av det hela räcka för mig. Jag är alldeles för mycket storstadsmänniska för det. Monika och jag tittade ju på hus för några år sedan. båda bar vi ju på en dröm om att flytta ut på landet och helst mitt ute i skogen och utan några grannar. Men i vårt sökande så blev vi bara mer och mer övertygade om att vi ville bo i lägenhet i stan och vi nästan kysste Göteborgs gator när vi gick på den. Så som ni kan förstå så har vi lagt ner den tanken, men vi skulle nog gärna båda ha en litet hus på landet, men släppa lägenheten i stan - aldrig i livet. Många har genom åren plocka upp att vi ska bo på landet eller att vi kommer att göra det, där ser man hur lätt det är att plocka upp något från den man ger en sittning till och inte ge information utifrån ens själ eller andevärldens kunskap om framtiden. Vilket man får lära sig en hel del att särskilja på under sin utbildning till medium, en av orsakerna till varför jag tycker att det är så viktigt att ha en utbildning och inte vara självlärd. Har framförallt varit hos ett medium i Göteborg som alla anser vara mycket skickligt, men hon gör inget annat än plockar upp från den som är där. Rena psykometrin på en person och vill man bli psykometriläst så visst är väl det okej, men vill man ha vägledning i livet så är det ju till föga nytta. Så här slår jag ännu ett slag för att söka er till medium som är certifierade, man vet iallafall att de då genomgått en träning och att deras instrument är testat och finslipat för att eliminera "falsktoner". Sen är ingen hundra procentigt korrekt och det finns alltid en del av mediet i mediumskapet som är av aktiv karaktär, såsom intuitiva och mentala mediumskap är. 2009 ... jag ser redan framemot detta nya år och vad det kan tänkas ha i sitt sköte. Ser framemot att få börja arbeta och se hur mitt mediumskap fungerar nu och få vara del i den förändring och utveckling som kommer ske i detta arbete. Jag vet att det är lång väg jag skall bege mig ut på, men huvudsaken är ju att jag vet att jag börjat vandra på den. För egentligen så vet jag inte vart den leder, utan har endast fragment om vart den skall leda mig - spännande. Fy för att leva med facit i hand och alltid veta allt, vore ju urtrist. För ville jag vet exakt vad som skulle, ske men för varje år blir jag mindre och mindre benägen till att vilja det. Jag vill leva och uppleva livet, inte ta mig igenom det jag redan visste. Det får mig att känna mig levande. Nä, ni nu får jag äta lite frukost, så jag är klar när flickorna kommer hem från sin ridtur och vi skall bege oss till Ronneby för att gratulera Monikas mamma.

 22 december

Nyss uppstigen och sitter med mitt morgonkaffe, Monika och Anette (Syrran) har redan gett sig iväg för att köpa havre/korn kross. Idag har jag nog vant mig lite vid den där känsla av att känna mig frisk, men hela gårdagen gick jag runt med en förunderlig känsla av att känna mig frisk, inga symtom av något slag och en sådan underlig en känsla av friskhet. Samtidigt som jag i vissa lägen förväntade mig känna symtom och var beredd på dem, så uteblev de och ändå kändes det som de fanns där i bakhuvudet, i minnet. Svårt att förklara men en väldigt underlig känsla. Idag känner jag ju som sagt frisk, och ännu har jag inte upplevt den där minneskänslan som är beredd på att jag skall må dåligt eller känna något symtom, så jag antar att den är på väg att avta. Sen den här friskhetskänsla, jag vet inte heller riktigt hur jag skall förklara den för er, tänker att man är helt frisk och känner sig som en nötkärna eller frisksportare, och så får man denna känslan i en överdos så man känner sig friskare än man någonsin gjort. Ja, nästa som man aldrig tidigare hade varit helt frisk. Jag vet att det låter galet men det känns så, kanske en vanlig känsla när någon varit riktigt sjuk och sedan blivit frisk, vad vet jag. Jag kan faktiskt jämföra det de åren som det växte cystor i mitt käkben, under alla de år som det pågick med operationer och dylikt så kände jag mig aldrig ren i munnen. Hur mycket jag än borstade tänderna och höll på med diverse tandtråd och små borstar. Men så efter en operation så kände jag mig plötsligt ren igen, varken tänderna var nyborstade eller inte. Det var nästan en lika förunderlig känsla, att blivit av med en känsla som man var så van att känna. Jag kan jämföra nu med fast där här mycket starkare och påtagligare i sin friskhetskänsla. Sen har jag fått en oförklarlig klarhet i mitt sinne, som om jag aldrig tidigare hade varit helt klar. Idag känns den också mer bekväm, men igår så kändes den underlig även om den i sig var en mycket positivkänsla. För igår kändes den fortfarande så ovan, fast jag samtidigt njöt av denna sinnliga klarhet. Jag har tidigare haft en ganska direkt intuition, någon säger något och inom sägs svaret fast de inte bett mig om vägledning, och såsom väluppfostrat medium jag är belyser jag ju inte detta, då inte bett om min vägledning och något jag tycker man skall respektera. Däremot när någon ringer eller Monika frågar något behöver jag sällan fundera för svaret har kommit innan de frågat klart. Igår gick den där inre röst i ett, om det handlade om något som kunde göras i det hela, om det fanns ett förlopp med ett slutresultat i eller om det fanns en bakom liggande känsla till det som sades. Jag är visserligen lite van vid detta och van att hantera det utifrån att vara väluppfostrad och inte någon som sitter och spottar ut medialråd i ett. Men nu fanns det även en annan klarhet i detta och förr kanske mitt logiska sinne gick in och la sig i men inte nu. Det var liksom så självklart att det var så det var och låg där som en lika naturlig funktion som att hjärtat slår, att man andas. Så vad kan jag säga just nu känns det som jag levde i en overklig friskhet och sinnlig klarhet - förunderligt, men gott. För att var lite pittoresk kan jag ju berätta att nu körde en traktor upp på gården med en vagn med hösilage eller hur nu det stavas? Jag hoppas han vet vad han skall ställa det, eftersom Annette inte är hemma. Ja, jag är verkligen på landet - mysigt.

En skön liten eftermiddags promenad med två hästar och två systrar. Dock blåste det på ordentligt efter ett tag så man finns kämpa lite för att inte blåsa omkull. Jag fick väl lite av de där känningarna att jag skulle bli påverka, men istället uppstår den där underliga känslan när som jag får när det inte blir någon påverka, och man förväntar sig återigen att den skall komma. Jag försökte verkligen tala till mig själv med min inre röst att det endast var en minnesprogrammering och inte hade någon relevans längre, och faktum var att det hjälpte. Däremot när jag befinner mig inom hus så har denna minnesprogrammering försvunnit och inte gjort sig till känna en enda gång idag.

Tillsammans såg vi sedan ett program med Joao "John of god" som gick på kanal 8, kl. 01.30 i natt. Ett mycket intressant program som man gärna skulle vilja att fler fick se, framförallt då skolmedicinsk personal. Jag får väl helt enkelt göra kopior och ge till dem, så får de väl själva bilda sin uppfattning. För påtvinga någon något eller att försöka övertyga någon är inte riktigt min melodi. Han är en inspirerande person och via honom tycks ju en del dörrar gå just nu, även om de kanske aldrig kommer leda till honom personligen. För övrigt är här stjärnklart och jag ska nog gå ut och titta upp på den nattsvarta himlen och de stjärnor som Gudinnan Nubis strött ut enligt mytologin.

 23 december

Nu var det hästtjejsträff här i köket i Kläckeberga, själv har placerat mig i rummet bredvid så de får avhandla sina förehavande på egen hand. Jag har det nog bäst framför datorn, om jag inte skall bli hjärntvättad med hästprat. Förövrigt är det här kallt men soligt, så vädret i sig är väldigt skönt och uppfriskande. Men det är ju inte mycket till julstämning precis och om jag inte missuppfattat något så är de ju julafton i morgon. Ja, ja det blir väl bra väglag för dem som skall ut på vägarna. Igår glömde jag min medicin och sedan när jag kom på det, så var väldigt osäker på vilket. Så jag beslöt mig för att hellre missa en omgång än att få en dos för mycket. Idag när jag kollade igen, kunde jag få fram att jag hade inte tagit mina tabletter igår, utifrån hur många det var kvar på en karta som skulle ha räckt precis tills vi kom hem. I början var det väldigt lätt att komma ihåg min medicin. För mycket cirkulerade väl runt den och det fanns inte så mycket ork till annat. Ju friskare jag blivit ju mer har jag varit på väg att missa kvällsmedicin, för den på morgonen blir ju till en annan rutin. Sen tror jag ju att det fanns en tid då kroppen verkligen hade behov av denna medicinska hjälp och nu är kroppen inte längre i samma behov av den för att må väl och då inte heller påminner mig på samma sätt som tidigare. Även idag mår jag prima och känner mig helt frisk, och har väl vant mig lite mer vid denna känsla. Har dock träningsvärk i hjärtmuskeln, men när jag belyser det för dem på hjärtmottagningen så ler de lite åt mig och säger att de har de aldrig hört någon annan som haft. Fast delvis tror jag de flesta inte är så sensibelt inför subtila upplevelser som man själv är. Man är ju van att försöka känna in för att utröna nyansen som är den bakom liggande informationen. För jag upplever det precis som när jag varit och tränat, och den träningsverk man kan känna i övriga muskler. Sen vet jag ju att mycket i nuet går ut på att träna hjärtmuskeln utifrån att den är en muskel som man kan träna och stärka. så varför skulle man inte kunna få träningsverk i hjärtmuskeln och framförallt när ett hjärta återhämtat sig så snabbt som mitt, och återgått till en naturligt form och funktion. Tänk att man tränade upp en biceps i samma takt ... jag kan ju tänkta mig hur ont man skulle ha då. Så man skulle ju gärna vilja höra vad de på Sahlgrenska säger om en på sina kafferast, de ser nog mig som en förunderlig lustigkurre som sätter underliga funderingar i deras sinnen, vilket de aldrig tillåter sig att visa helt och öppet inför mig. Men en sak är ju jag och Sahlgrenskas person överens om, att jag har återhämtat mig himla bra och över allas förväntan. Jag själv är ju väldigt förundrad över detta och de gör allt för visa mig att de inte är det. Så när skall samarbetet mellan skolmedicin och alternativ medicin ske. Kanske är det så att vi som är patienter måste börja kräva det, kanske vi måste belysa vad vi komplitterat vården med. Jag minns ju fortfarande då man började med akupunktur på Sahlgrenska, utifrån att jag då arbetade där. Hur hokus pokus det verkade i mångas ögon. Nu är det ju ändå ganska så legitimt. Ett steg i taget, men jag tror att vi själva måste vara med och påverka det hela, själva vara med och be om det. Även om jag fick hjälp healingmässigt från många håll så kunde jag ju medvetet bett någon av dem som är healers kommit upp till Sahlgrenska och gett mig healing, och samtidigt belyst att jag ville ha båda delar. Det är ju lätt att vara efterklok. Men vi lossas att jag skulle behövas opereras, då skulle jag i dags datum "kräva" att få healing som förberedelse precis innan operationen. För även om det skulle kunna skett på distans så hade jag gjort det av ren princip. För en dag kommer de båda sidorna samverka och inte som nu i "smyg". Likväl som man som jag kan få sjukgymnastik för min rehabilitering, så borde man ju kunna begära healing eller annan passande alternativmedicin. Kom just på ordet komplementär medicin som en del använder istället. Kanske det är ett ord som skulle tilltala sjukvården mer, då det låter mer som om det endast komplimenterade deras vård, och alternativ medicin låter som om det vore något istället för deras vård. För visst finns det lite fåfänga och ego i bilden. Nästa gång som jag skall till hjärtmottagningen så tänker jag belysa att jag komplimenterat  deras vård med annan en hel del annat, om inget bara för se deras reaktion och förhoppningsvis så ett frö som blir till en tanke. De vet ju redan att jag sysslar en hel del yrkesmässigt med sådant som för dem är lite oförklarligt, även om jag försökt prata om det utifrån deras begrepp. För man når ju alltid längre om man pratar mottagarens språk. Jag känner lugn, saklig och målmedveten för att ta en del av mitt uppdrag i det hela. Hoppas jag även inspirerat er till att börja be om och kräva mer än skolmedicinsk hjälp utifrån att ni skulle behöva vård. För säg mig skillnaden att jag får gå på sjukgymnastik gratis, men vill jag gå på yoga så får jag betala. Man borde få välja ...

Nu har vi varit inne i Kalmar på ett köpcentra och shoppat det sista inför morgondagen, käkat lite lunch och köpt bingolotter till uppesittarkvällen - mysigt. Flickorna är i stallet och ska väl snart ge sig av på en liten ridtur innan det skymmer. Själv myser jag inne i värmen framför brasan och är inte alls ledsen att jag inte får rida med. Fortfarande hänger det dock kvar att jag skall bli yr och svimfärdig inne på köpcentra, men det uteblir. Fattar inte hur en minne kan sätta sig så fast, så man upplever det som underligt när det inte blir så. Tiden får väl eliminera detta eller så får jag väl gå ner i hypnos för att ta bort dess påverkan. Nu tänker jag ringa lilla mor och sedan slänga mig på sängen och sjunka djupt, djupt ner i meditationens underbara värld.

 24 december

Då var det julafton i Kläckeberga och lite snö har här singlat mot marken, men inte så att det skapar ett julkort precis. Men det ger en viss stämning och kanske får vi ett litet vitt lager med snö under dagen. Idag är aftonen innan Jesus föds, han som sa att vi skulle bli som han och vara en Kristus. Huruvida detta är hans korrekta födelsedag eller inte så är han för oss en bra förebild att finna vår inspiration ifrån och utvecklas via hans tankegångar. Så låt inte dagen bli enda endast av tomtar, mat och klappar, utan ta några steg i Jesus fotspår och låt er vara lite av en Kristus. För när vi alla druckit av källan som leder till uppvaknandet, då är Guds rike här.

Jag önskar er alla en fridfull jul fylld av gemenskap och glädje.
Hasse

 25 december

Dagen började tidigt och med stämning av tiden med julotta i Kläckebergakyrka. Det var länge sedan jag var på julotta, så det kändes spännande att sitta och invänta att det skulle börja, och visst finns det en viss mäktig stillhet i kyrkorummet som får oss att känna oss lite mer sällsamma och en del för dagen lite juligt religiösa. För visst binds via samma av dessa traditioner och känner en viss samhörighet med varandra som sedan tonar ut tills det är det dags för nästa omgång av ritualer och traditioner. Förutom det som skedde utifrån julevangeliet och den givna stommen för svenska kyrkan julotta, så uppskattade jag mycket prästens predikan, som handlade till stor del om julevangeliet men relaterat till vår vardag och nutid. Mycket smart och mycket givande att lyssna till. I den gemensamma bönen passade jag sedan på att tacka för den healingen som givits mig under hösten. Jag kanske inte kände Guds närvaro så starkt som jag under vissa tillfällen under hösten känt den, men jag kände tydligt en av Guds sändebud och den energi som strömmade igenom mig.

Vi har nu lämnat Kläckeberg och befinner oss i Jönköping, för nästa anhalt på julturné.

Frid på jorden och ära vare Gud i höjden ... ja, man blir kanske lite extra religiös så här års.

 26 december

Den har mest varit i familjens tecken, så vi har firat jul ännu en gång och denna gång hemma hos min syrra, och de flesta ur den småländska delen av släkten.

 27 december

Julens turné är över och nu har vi landat hemma i vår fantastiska lägenhet. Denna boning av frid och skönhet. Vi är mycket till freds och nöjda med dagarna på turné, men nu är det skönt att vara hemma. Framförallt finns det en tacksamhet att jag återhämtat mig fysiskt så bra så är detta var möjligt, det skulle räcka att flytta oss tillbaks ett par veckor så hade jag aldrig orkat med den lilla julturnén. Tack Gud ... var med mig.

 28 december

Då fick man åter vakna i sin säng, möta dagen med mina sovrumsväggar i den nyvakna blicken och kliva upp för en riktigt god kopp kaffe och njuta av att bara lulla runt här hemma på morgonkvisten. Ingen tvekan om att jag trivs hemma. Förr suktade jag alltid efter något annat och hade hellre varit på resande fot, än där min boning fanns. Sökte efter något, var alltid på jakt ... å nu fullkomligt älskar jag vardagen. Jag kan nog påstå mig funnit något. Jag minns när jag varit iväg en fyra - fem månader på Island och kom hem, jag kan inte minnas att jag var så nöjd med att äntligen vara hemma igen och jag kan inte säga att jag inte nästa direkt längta bort. Nu är det så länge sedan så jag tror inte ens jag visste då vad jag sökt efter, fylld endast mitt liv med massa substitut för det jag innerst inne längtade till. Nu har jag funnit något, och jag behöver inte längre ge mig ut för att söka. Något drar inte längre i mig som en inre drift som hos en nomad, zigenarblodet har helt enkelt lugnat sig inom mig. Det jag söker kan jag likväl finna här i mitt hem, det jag sökte fanns inte någon annanstans än där jag stod. Älskade vardag, inget extra spektakulärt behövs för vår del på ett tag, vi är för tillfället helt nöjd med att saker bara är såsom de är.

Ute är det nu mörkt och dagen har förflutit väl. Jag och Monika promenerade ner till Nordstan på förmiddagen för att byta en lite för stor julklapp till en storlek mindre. Jag tror hon har vuxit så mycket under denna höst så att jag tror att hon även behöver nya storlekar på kläderna, men det är nog bara på insidan som hon vuxit. Mysigt att tillsammans kunna vandra runt på stan, utan att behöva bli varken trött eller påverkad på något sätt, utan själv är jag fortfarande förundrad över denna överväldigande känsla av att vara frisk.

Jag skrev innan om att ha funnit, vilket inte innebär att man stagnerar i liv. Utan mer att man funnit något för att inte behöva söka, utan man finner ut ur det man funnit.

 29 december

Älskade vardag, idag är du här. Jag tänker njuta av att du är en dag som alla andra, utan att missa alla små under och mirakel som sker runt oss i denna vardag, utan att missa alla öppningar och möjligheter som kommer till oss dessa helt vanliga dagar. Här är jag, redo att leva livet och känna mig levande.

Idag blev det på dagen en rejäl långpromenad ner via Aschebergsgatan och förbi den urspårade spårvagnen, bort till Masthugget, upp till jobbet och hem. För alla kan det inte säger så mycket, men det är lång promenad även om man är helt frisk. Fantastisk att jag klarade av denna promenad och till köpet i denna kyla som varit här under dagen. Det är knappast jag kan fattar själv att den enda påverka som blir är mina ömma benmuskler som säkerligen kom få lite träningsvärk. Vi var uppe på jobbet och för att se till så att blommorna fick sin omvårdnad och att det såg bra ut för övrigt. Det ska bli så fantastisk att få börja arbeta igen, och det var en ren njutning att bara få vara där en stund idag och insupa atmosfären. Jag har den mest fantastiska bostad och en helt fantastiskt arbetsplats, Gud vad tacksam jag känner mig för att få känna så. För de är ju definitivt de båda platserna som man spenderar mesta delen av sin tid och då få ha det så bra är en ren fröjd. Så jag har inga problem allas med att känna tacksamhet här och nu och låta mig fylla med denna tillfredställda känsla.

Tacksamhet är världens lön.

Jag har inte haft minsta lilla tanke på att få några backslag, såsom jag fick förut då jag hade överansträngt mig, förrän Monikas syster idag frågade om det gått bra med julturnén utan att få några sådana. Delvis har jag ju inte fått några vilket är bra, men sedan att jag inte ens undrat över om jag skulle få några är ju ännu bättre, såsom om det inte ens fanns i min tankevärld att skulle kunna bli så. Positivt utveckling mentalt från att gå och vara rädd att få backslag.

 30 december

Mirakel och under sker inte alltid på de stora arenorna, utan i de små sammanhangen. Hela tiden sker de fast de är väldigt få som ser dem då de sker - många gånger endast den som det sker för och möjligen dem som står den nära. Vi förväntar oss mirakel i stora mått - världsligt mätt, och är nog relativt blinda för de mirakel som sker. Konstigt nog så sker det väldigt mycket mirakel inom den katolska falangen, kanske är de mer öppna för dessa händelser. Jag har bett mina ikoner och statyeter av Jungfru Maria gråta de helande tårarna, men det är fortfarande lika torra och inom katolska sammanhang verka var enda liten bild på Maria gråta. Kanske tror jag innerst inne själv inte på dessa tårar och dess möjlighet. Visst hedrar katolikerna sina helgon mycket bättre än vi från den protestantiska delen av kristendomen. Men för dem är detta med mirakel en naturlig del av sin tro, även om de rationellt inte förstår så har de förståelse till dess möjlighet. Är vi för rationella för att tillåta under och mirakel? Vi kanske måste börja med att lära oss att vi behöver inte förstå hur det går till och kunna ha en förklaring på att hur det skett. Vi kanske måste låta det bara finnas där som något obegripligt och oförklarligt, något vi inte helt kan ta på utan låta det var i sin subtila uppenbarelse. Vi tror på healing, men tror vi på mirakel? Jag känner mig själv som ett mirakel då jag sitter här, som något skett för mig som fortfarande är för mig helt oförklarligt. Något som jag endast kan se som ett verk av Gud, utan att egentligen förstå mer än utifrån vad som skett med mig denna höst. Jag hann inte ens ligga inne i 12 timmar på Sahlgrenska förrän dödsdomen mer eller mindre kastades i ansiktet på mig. För att bli till krisartat, transplantation och till en plötsligt vändning som var början till där jag är nu - välmående och utan minsta lilla tecken på problem med mitt hjärta. Jag tror dock det fanns ett beslut hos mig själv att komma tillbaks helt och hållet, inte något litet halvdant tillfrisknade. Är helt säker på att den mentala inställningen behövdes i bilden för att läkandet skulle kunna ske och att miraklet skulle kunna manifestera sig fullt ut. Jag vill bli helad, jag bryr mig inte om hur det sker, endast att det sker. Var med mig var min stora hjälp i det hela.

Rädslan är den stora boven i tillvaron just, men jag har förstått genom hösten både via dem jag mött på olika hjärtavdelningar och dem jag mött på sjukgymnastiken att det är vanligt för många av dem som haft problematik med sitt hjärtat. Man känner sig så frisk, man känner sig så återhämtad, redo att leva livet igen och ändå slår det an via ens minne att symtomen och påverkan skall komma när som helst. Men tack och lov så uteblir de. Vi har varit på både stans Ikea idag, på det första var rädslan som störst, hela tiden beredd på att svimningskänsla och snurrigheten skall komma. Jag inser ju dock att detta är en rädsla och tiden kommer försvaga den, tills den förhoppningsvis försvinner. På det andra så var det enklare, utifrån att jag mentalt kunde intyga mig att det gick ju bra på det förra, och tänk det hjälpte. Så tillslut kunde jag njuta av att vandra runt där och ha det mysigt med Monika, då vi skulle inskaffa lite bokhyllor till vårt hem av julklappspengar som vi fått från Monikas mormor. Jag har även förstått på många jag mött att rädslan för att något skall hända finns där och lurar, såsom om det tidigare inte funnits i deras tankar ens och nu ligger vetskapen där om att det kan hända något. En rädsla som blir till ett gissel, så om rädslan höll en i sitt grepp och inte tänker släppa taget om en, men jag skall åtminstone vinna över min rädsla och vara den som går segrande ur denna kamp. Som vanligt vänder jag mig inåt för att kunna vända mig utåt - Var med mig!

 31 december

Då var vi framme vid 2008 sista dag och frågan är ju hur man summera detta året. Den första tanke och känsla som dyker upp är förnöjd ... jag kan nog sitta här och känna mig ganska så nöjd över hur 2008 blev och vad det hade att erbjuda, även om det kanske inte var det enklaste året i mitt liv, så hade det nog mer att ge än jag kan fatta i nuet. Förnöjd ...

Idag skall jag ge Monika en nyårssittning, inte för att hon behöver det, utan för jag behöver det. Jag har ju inte använt min medialitet medvetet för andras räkning på mycket länge så det kan ju vara skönt att se hur det är fatt med den, man tror ju alltid efter uppehåll att man ska vara lite ringrostig, men det brukar ju för det mesta vara tvärtom, att ens medialitet vuxit utifrån andra saker som hänt inom en och runt en. Ett personligt och andligt växande som även påverkar ens mediala arbete. Kineserna säger, att gräset växer även när man inte tittar på det.

Sittning flöt på bra och i ett lugn ... trots att de säkerligen gjorde det lite extra komplicerat för mig för att jag skull få träna upp kanalen. Men jag tyckte det bara var skoj och gillar ju utmaningar då jag måste ger mer bevis för att min klient skall känna att hon fått det hon behöver för att kunna ta emot den som finns med från andra sida. Det kom några stycke, var av två som jag aldrig länkat ner förut och en som aldrig tidigare varit med i dessa sammanhang. Sen är det ju inte alltid så himla lätt att leverera budskap till ens sambo, men en del lyckades jag nog lämna över bra och en del annat tänker man att det där får någon annan belysa - inte jag. Vi gick sedan ner till Vasa Kyrka och deltog i nyårsbönen, okej trivsamt, men jag tycker nog de är skickligare på att ge en bra och gemytlig stämning i Haga kyrka utifrån de gånger jag varit där.

Nu har vi ätit en lite supé och tänker fortsätta vårt lugna och sköna nyårs firande.

Gott nytt år och låt 2009 inbringa det som vi är redo för.

Kram
Hasse