1 April

Idag så skall jag på läkarbesök, det första sedan i november. Man kan ju tycka att det var ett bar tag sedan och jag håller med. Fick själv nämligen ringa upp hjärtmottagningen och fråga om jag inte borde komma på ett återbesök och då visade det sig att de glömt bort att ge mig en ny tid och jag redan borde varit på ett sådant. Så jag antar att de inte tycker man hänger löst eftersom de råkar glömma bort mig. Sen är jag ju inget akutfall längre, men en lite koll för säkerhets skull skulle väl inte skada, om inget annat för ren rutin.

Visserligen känner jag ju mig väldigt välmående och levande, så det lär väl inte bli så omvälvande möte. Jag tror inte jag kommer hinna skriva något om mötet idag, eftersom jag sedan skall ta tåget till Skövde för att där hålla en storseans på en förening där. Sen när jag kommer hem i kväll så är det väl mer eller mindre läggdags.

 

 2 April

Friskförklarad ...
Jag behöver ju egentligen inte skriva mer än detta ord, men vi kan ju böra med att det systoliska trycket, även kallat övertrycket hade gått upp till 105, brukar för min del ligga på typ 90 och som lägst varit ner på 70. Jag har lågt blodtryck med andra ord. Så efter detta positiva möte med sköterskan så var det dags att träffa doktor Per "den yngre". Det fanns två Per på hjärtintensiven och de var båda två läkare som jag både gillade och uppskattade att ha som läkare när jag låg där. Så att det var en av dem var redan där ett plus i kanten för mig. Denna Per var den första läkare som kom in till mig på kvällen då jag den 18 augusti hamnade på hjärtintensiv och fann honom sympatisk från första stunden, bär man på en känslighet så är det ju sådant som ger en trygghet och förtroende för än läkare. Men det fanns också motsatsen till läkare som jag inte litade det minsta på via min känslighets intryck av dem. Så det var ett glatt återseende i och med att det nu hade gått många månader sedan vi såg. Han började direkt pålysa min tillfrisknad och delgav mig med rakt kommunikation där jag var så kunde jag se mig som frisk. Frågade också hur jag kunnat landa i det hela för det fanns ju ändå en stor risk i höstas att jag hade dött och att jag hängde på en skör tråd mellan att liv och död, där de inte visste om jag skulle klara det inte eller inte. Per kunde ändå bjuda på det förunderliga med mitt tillfrisknad, men samtidigt i hans ögon så var det ju tekniskt möjligt. Jag kunde verkligen känna hans äkta glädje till detta. Hade bestämt mig innan om det var en av de läkare jag gillade så skulle jag ta upp vilka andra metoder som faktiskt hjälpt mig, men nu hamnade jag i ett dilemma. Hur kunde jag ta ifrån denna man hans yrkesglädje i att kunnat vara till stor hjälp för en medmänniska (mig). Jag slogs i tanken mellan vilket jag skulle göra, men beslöt mig för att jag kan inte såra denne rare man genom att pålysa att det inte var han som gjorde mig frisk utan någon annan eller något annat. Visserligen var ju det inte min grundläggande mening, utan jag är ju väl medveten om att det har varit den enade kombinationen som gjort mig frisk - skolmedicinen och den alternativa sidan och framförallt Guds medverkan. Jag beslöt mig dock för att tillåta denne man att få behålla sin yrkesstolthet och glädje. Framförallt för den är så genuin och inte bara på någon form av självhävdelse - utan ren glädje. Genom mina egna år på Sahlgrenska så lever man ju på och får kraft via de positiva och helande möten man fått vara med patienter, där man verkligen kan få känna att man fyller/fyllt en funktion. Sen kom ett ämne som jag helst ville slippa, han tog upp att de diskuterat om de skulle operar in en liten defibrillator, kommer just nu inte ihåg denna lilla manicks namn. Detta hade ju Svante redan pålyst i en av Sahlgrenskas trappor för mig. Då min kropp protesterade helt och jag garderade mig inombords att det kommer jag inte gå med på. För rent mental så är det ju att säga till mig kropp att den är sjuk och svag, och nu skall den ju får tillåtelse till att vara frisk för att bli friskare. Men jag behövde inte tagga upp mig för denna diskussion, för de hade kommit fram till på detta möte att det inte fanns någon anledning till att göra detta ingrepp. För i nuet bar jag inte någon större risk än någon annan för att hjärtat skall stanna. Sen om jag råkade bli sämre i framtiden så fick det ju bli en annan diskussion, men i nuet fanns det ingen anledning till att tro det. Utan man förväntar sig ju att hjärtat skall återhämta sig ännu mer och att hjärtat skall reparera sig ännu mer. Han fann inte heller någon som helst anledning till att jag inte skulle få flyga, med orden att det inte är farliga där uppe för dig än här nere. Jag bad att få se bilderna på hjärta och han försökte få fram dem men datorn krånglade så vi struntade i det. Han visade dock på en tecknad bild av hjärtat var mitt ärr fanns och hur det i nuet påverkade mitt hjärta, men det tänker jag inte skriva om här utan det kan var skoj om någon av healingelever kan plocka upp det då de tränar på mig. Han trodde väl dock inte att ärret skulle kunna försvinna, såsom ett ärr på huden minskar med tiden. Men jag har besluta mig för att det skall jag reparera med Gud hjälp. För övrigt mina vänner så har jag ett friskt hjärta som är på väg till att bli allt mer "friskt", eller man kanske ska skriva det som att det har nedsatt kapacitet men det är på väg att återta sin kapacitet. Jag skall få ett ultraljud i i höst och tills dess så satsar vi på att hjärtat uppnått full kapacitet. Inget är omöjligt, det finns ingen gräns för vilket helande som kan ske - endast mitt eget sinne begränsar. Ja, vad finns att skriva mer? Jo, Per sjukskrev mig till 50 % fram till september, men när jag själv vill och känner att jag ha orken så får jag friskskriva mig. Det hela ligger nu i mina händer, men jag kan ju i nuet känna att det  inte finns någon anledning i världen att skynda tillbaks till fulltid. Jag är frisk och på G, livet ligger framför mig ... så jag hinner med det jag skall innan det är dags att passera vidare till andra sidan. Jag kan ju även avslutningsvis säga att det finns i nuet inget som sliter eller som kan vara skadligt för mitt hjärta, utan jag har fria händer att själv känna in vad som är bar för mig. Så med detta möte så var det ju med stor glädje jag tog tåget till Skövde för att hålla en seans på Andrummet. Hur det gick får de som var där och tittade avgöra ... jag lägger ingen aspekt själv längre i att vara ett redskap för Gud och andevärlden. Jag ber bara hela tiden att Gud skall vara med och att jag får verka som ett bra sändebud. Så när vi i kväll slår oss ner i Stenhammarsalen och njuter av Di Levas koncert - Låt kärlek växa, så får väl se det som en form av firande av mitt friska och hjärta. En seger en kärleks namn, kärleken till livet och mitt syfte här i denna inkarnation.

Jippi! Vilket sjukgymnastikpass det blev. Jag har aldrig fixat ett pass så bra och inte heller någonsin mått så bra efter åt, även om jag har fått många endorfinkickar och fysiskt välmående via den tidigare. Jag känner mig så frisk, så välmående och levande. Troligtvis en kombination av mitt återhämtande, men också Vajrapani initieringens helande kraft & påverkan, men den mentala påverkan från doktor Pers ord igår som ger mig kvitto på att var frisk och skjuta undan de inprogrammerade rädslor som hämmar mig. Vad jag framförallt gladde mig över var att hjärtat var med direkt, i vanliga fall brukar hjärtat till en början kännas stelt och ömt tills vi kommit en bit in i passet och det släpper i mitt hjärta och det bara pumpar på. Men idag var det ok från börja, så jag kände hur jag taggades till att ge järnet. JIPPI!!! Svettig  och slut låg på golvet vid avslappning, men Guds så gott. Frisk och levande, kan nu förstå hur jag verkligen lärt mig uppskatta livet och dess innehåll. Även om jag såg igenom illusionen och tyckte det mesta av världsliga tinga var utan världen. Ska jag nu vara i denna illusion så kan jag väl likväl njuta av den och dess möjligheter. Att sett igenom illusionen gör mig dock orädd, inte modig, för om något är av mod så måste det finns rädsla med i bilden som man vågar gå emot. Orädd att utmana tillvaro och leka dess lek. Man kan ju ta monopol på allvar fast man vet att det bara är ett spel, så why not, när nu detta spel har något givande att ge ... fast det aldrig skett. Gud vara med mig och led mig på den spelplan jag skall verka och ge mig verktygen att vara ett gott sändebud för dig.

Glömde att doktor Per sa att kroppen är förunderligt skicklig på att återställa sig. Hans ord på att vara en själläkande människan.

 5 April

Sedan mitt senaste besök på hjärtmottagningen har jag funderat en hel del på där med att ta upp med dem om all den healing jag fått under min sjukdomstid, som för mig har kompletterat skolmedicinen. Så att de tillsammans har samverkat till mitt tillfrisknande. Hur gör man detta utan att ta ifrån någon annan dess betydelse, inverkan och roll i processen? Jag är ju inte ute efter att slå någon på fingrarna eller obstinat påstå att något annat har hjälpt, utan jag är ju ute efter att de båda sidorna skall samverka. Det är ju det viktiga för mig, inte att få någon att "erkänna" att alternativ medicin funkar, för det vet jag ju redan att den gör och de också fast de kanske benämner på andra sätt än jag gör. Då det pratar om kroppens egen förmåga till självåterhämtning och i princip är det ju samma sak. För utan mig och min kropps samverkan så hade ju ingen healing i världen rått på tillståndet, inte heller skolmedicinen haft någon verkan på så sätt som det nu hade. Den kunde ha avlastat mig men inte botat mig, men nu när allt samverkade så kan ju helandet ske. Jag kanske fått min personliga resa och den empiriska erfarenhet som den gav mig för att kunna jobba i stort på en samverkan. Inte för att gå in utifrån mitt eget fall och dess läkande. Lite sådana tankar fanns i mitt huvud sist jag var på Sahlgrenska för ta ett PK, idéer om hur man skulle kunna få till ett meditationsrum på Sahlgrenska och med någon form av healingenergi i detta rum. Ditt människor kunde söka sig som låg inne, men även för anhöriga. Jag såg när jag var på Ryhov i Jönköping, under tiden mina föräldrar låg där att de hade ett meditationsrum. Visserligen bara inordning ställt som ett lugnt och behagfullt rum, där man kunder gå in och sätta sig. Jag skulle nog vilja få till ett sådant rum men med kunnig personal som fanns där vid vissa tider. Kanske är det utifrån de idéerna jag skall spinna istället för att pålysa mitt eget tillfriskande via kombinationen av skolmedicin, healing och min egen mentala medverkan i processen. Jag tror ju mycket på idéer som bara dyker upp, idéer som man själv inte tänkt ut. Jag vet också att dessa idéer får ett annat djup och verkan än de jag själv klurat ut, och får en växande och bestående funktion som lever vidare i sin egen utveckling. Jag skall nog hålla mig mer i de tankarna än att få ett erkännande från mina läkare. För på ett visst plan så erkänner de ju min självläkande del i det hela och det är ju vad jag kallar för healing. Jag har inget behov av ordklyveri med dem, huvudsaken är att vi pratar om samma saker och vi sedan använder oss av olika benämningar spelar ingen som helst roll i det hela. Så hur får jag till ett rum för meditation och healing, där människor på Sahlgrenska kan söka stillhet i sitt kanske så kaotiska och utmattade tillstånd? Tanken som for igenom mig kom ju då jag gick förbi Sjukhusprästernas rum, kanske det är vi dem jag skall söka och börja agera? Känns väldigt rätt i skrivande stund. Ibland får man gå andra vägar än man tänkt sig för att nå fram till det man vill, att vara följsam och lyhörd är nog det viktigaste i dessa lägen. Att följa skedet och de möjligheter som öppnas för mig och förvalta dem väl. Det får nog bli ett samtal med någon av dessa sjukhuspräster, så jag sänder ut och ber att rätt präst skall vara där den dagen då jag kliver på, för att samtal om min idé. Den präst som kan vara möjligheten och hjälpen till att förverkliga denna idé.